Ungdomsgrupper växer och människor i vår närhet behöver Gud. Till Liv bad Fredrik Hector att samtala med Anders Sjöstedt och Mikael Hector om hur vi kan öppna våra föreningar/församlingar för nya människor. Båda två har börjat nya tjänster i Lund, Anders på EFS och Mikael på Filippi, ELM.
Sorlet lägger sig när Björn Svensäter hälsar alla välkomna till EFS-kapellet. Jag noterar att det är många studenter i salen och en familjär stämning. Efter några lovsånger går Anders Sjöstedt upp på podiet och börjar undervisa. Han talar om bön. Undervisningen är enkel och konkret, han har gott om tips på hur man ska göra för att få bönelivet att fungera. Det märks att just denna gudstjänst fokuserar på att bygga upp församlingens kärntrupp.
När Anders slutat tala fortsätter gudstjänsten med lovsång, det ges möjlighet till personlig förbön och till att på olika sätt tillbe Gud. När jag går därifrån är det med en positiv känsla, här är uppenbarligen en kyrka som försöker nå människor i Lund med Guds Ord.
Nöden och hjärtat
Några dagar senare sitter jag och Anders Sjöstedt i Filippis lokaler tillsammans med Mikael Hector. Jag frågar dem hur de ser på läget när det gäller evangelisation i ELM och EFS.
– Generellt sett har vi varit ganska dåliga på att evangelisera i våra föreningar, konstaterar Mikael. Mycket fokus har varit på oss själva och vår gemenskap. Det är väl framför allt de senare åren som vi fått se unga människor komma till tro och komma in i en kristen gemenskap.
Anders Sjöstedt håller med.
– Mycket handlar det ju om hur vi ser på vår tro, om vi har nöden och hjärtat för dem som ännu inte känner Jesus. Det är ju där knäckfrågan ligger, och kärleken måste vara drivkraften.
– Jag tror också att vi ofta använder fel nycklar, säger Mikael. Vi sysslar mycket med ideologi och dogmer, medan människor längtar efter att få tillhöra en gemenskap, efter äkthet, efter sann kärlek och närhet. Är det någonting som vi som kristna verkligen kan erbjuda så är det sann och äkta kärlek – Guds kärlek, som kan förvandla människor, familjer och samhällen!
En helig otillfredsställelse
Jag ber Anders berätta lite om EFS arbete i Lund. Arbetet började för några år sedan när församlingen höll på att självdö. Då bad man Anders och några andra att ta över.
– Till saken hör att jag är uppvuxen i ett icke-kyrkligt hem. Jag har alltid spelat handboll och jag har ofta haft en stor nöd och vånda för mina handbollskompisar, men jag har aldrig känt att de kyrkor jag har varit med i har öppnat sig för dem. Så min stora passion och heliga otillfredsställelse är att det går att göra en kyrka för kyrkoovana människor. Det är det som driver mig och det vi jobbar för, att på ett enkelt sätt bygga relationer med våra vänner i vardagen och forma gudstjänster som vi kan bjuda med våra vänner till. Sedan har vi naturligtvis också hem- och Alfagrupper och gudstjänster mer riktade till de kristna.
– När jag besökte er hade du en lång predikan!
– Ja, men när vi bjuder in våra kyrkoovana vänner är predikan max 20–25 minuter. Och vi gör inte avkall på tilltalet från Gud i gudstjänsten. Däremot jobbar vi mycket med relevansen – inget Kanaans tungomål, bra musik, predikan med vardagliga bilder, som alla kan ta till sig. Det är det som ligger på vårt hjärta, att hjälpa kyrkoovana människor till livet med Jesus!
Jag ber Mikael att berätta lite om visionerna för Filippi.
– Jag tänker på ett ord från Ps. 147: Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna. Sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten. Verklig förnyelse handlar egentligen om dessa två saker, Ordet och Anden. Vi säger inget nytt, det handlar inte om nya sanningar, men om att hitta ett sätt att undervisa på som är relevant i dag. Om att Guds Ord sås ut och får drabba oss på ett nytt sätt och om att tillåta den Helige Ande att verka i gemenskapen. Vi behöver mötesplatser där vi får bli berörda av Gud och möta hans kärlek.
– Om den kristna tron är sann måste den alltså ta sig uttryck i kärlek?
– Ja, vi behöver lära oss mer om vad det betyder att leva ut vår tro och samtala om vår tro. När jag kom till Lund så var det första jag gjorde att gå runt och be lite på Filippi. Efter en stund stannade jag upp och då såg jag en skylt där det stod ”nöd”. Och jag upplevde hur Gud pekade på en nöd. Och sedan tittade jag lite till vänster om skylten och där stod det ”ut”. Vi måste ut för att det finns en nöd!
Ett utgivande liv
Hur får man människor att komma till kyrkan/missionshuset?
– Jag tror att vi måste försöka skapa mindre gemenskaper inom våra församlingar, säger Mikael. Egentligen har vi varit ganska naiva där. Det finns ju inget värre än att komma på en fest där alla känner alla och själv känner man ingen. Så kan det vara för en icke-kristen att komma till en församling, det är fullt med människor som känner varandra men själv känner man inte någon. Att slå sig in i en sådan gemenskap är nästan omöjligt, men i en mindre grupp är det lättare att lära känna människor.
– Det finns ett väldigt tydligt samband mellan att ha en fräsch gemenskap och att jobba utåt, menar Anders. För jobbar man mycket utåt måste man ju vara öppen utåt i vardagen, och likaså i församlingens gemenskap leva ett utgivande liv och öppna sig för nya människor. Jag upplever församlingen i dag som oerhört inåtvänd, och det är inte det som evangeliet talar om. Jesus levde ute bland människor, han gav oss både kraft och uppdraget att vända oss utåt. Han hade ett hjärta för människor.
– Men hur kommer vi dit?
– Ju mer jag vågar ge ut av min tro desto mer växer jag i tro och desto mer får jag se att det faktiskt bär, konstaterar Mikael. Om vi inte kan prata om vår tro med andra kristna, hur ska vi då våga prata om den med dem som inte är kristna!?
Kaffe och bullar
Jag frågar hur tant Stina som bor på landet ska kunna nå ut med evangelium. Svaret kommer blixtsnabbt från Anders.
– På samma sätt! Vi måste bli som Jesus – bli människor! Det spelar ingen roll vilken ålder vi är i eller var vi bor. Tant Stina har kaffe och bullar, och jag har en handboll! Det är samma sak, det handlar om min inställning till de förlorade, att de ska få komma till tro. När jag möter mina handbollskompisar har jag det väldigt kul, men jag möter också ett mörker som är väldigt påtagligt för mig. De kommer alltid med sina frågor, om meningen med livet m.m. Det här måste jag få möta, för det är passionen, det är Guds hjärta för de här människorna som jag får se!
– Vad kan man göra i en missionsförening då?
– Jag skulle uppmuntra alla att sno det bästa från andra församlingar, och att göra det till sitt eget! Jobba långsiktigt och vara öppen för nya lärdomar både ifrån Gud och människor. Det som de här åren har gett mig är ett mjukare hjärta och ett större beroende av Gud. Och det är det vi behöver, ett mjukt hjärta och en hård panna är det bästa!
– Jag tror på bra undervisning, säger Mikael. Vi ska inte bara genomföra våra gudstjänster slentrianmässigt, utan vi ska göra dem så bra vi kan! Vi ska tänka på dem som en fantastisk möjlighet att ära Gud, att föra fram budskapet om Jesus utifrån de gåvor vi har. För vi har något att komma med! Och vi tror ju att Sveriges folk djupast sett behöver Gud. Vi måste befinna oss där människor är, precis som Jesus befann sig ute bland människor. Och vi måste också våga vara stolta och frimodiga över vad vi har, för vi har det mest fantastiska som finns, vi har Guds kärlek och vi har evangeliet om frälsning!
Fredrik Hector