I Nakuru ligger Bethesda Children Centre, ett rehabiliteringscenter för gatubarn. Hit kommer de som vill lämna livet på gatan och får hjälp med att återanpassas, så att de kan flytta tillbaka till sina anhöriga. Lazarus är en av dem. Som så många andra barn har han blivit beroende av att sniffa lim.
Det är lördag morgon när jag och Lina åker mot stan för att söka rätt på en av våra bortsprungna pojkar. Väl nere i stan frågar vi några gatukillar var Lazarus är, och de erbjuder sig genast att leta efter honom. Efter en stunds väntan bestämmer vi oss för att leta själva. Ganska snart hittar vi honom tillsammans med ett tjugotal andra pojkar som nyfiket hopar sig kring oss för att hälsa. Lazarus är lite sammanbiten och drar sig undan – han vet att vi sökt honom. När jag hälsar på honom säger han: ”Jag vill inte till barnhäktet!”
Lazarus är elva år och har bott på gatan sedan han var sju år. För ett par månader sedan flyttade han in på Bethesda, men rymde redan efter en månad. Nu är han rädd för att vi ska ta honom till barnhäktet. Jag förklarar vårt ärende och efter en stund går han med på att följa oss i bilen. För att lugna honom ytterligare tar vi med hans kompis, tioårige Jimmy, som också bott på Bethesda tidigare.
En bit bort slår vi oss ner i gräset för en pratstund, och jag frågar först hur det är att leva på gatan. ”Livet på gatan är inget bra liv, man lär sig att stjäla, tigga och behandla folk illa. För pengarna jag tigger ihop köper jag oftast lim, men också mat. Ibland hittar vi mat i sophögarna och ibland går vi till ett ställe i stan där vi får mat gratis. På natten hittar vi något ställe i stan där vi sover … ibland är jag rädd, men vi är ganska många som sover tillsammans, så det går oftast bra.” Jag frågar om han vill berätta vad det var som gjorde att han hamnade på gatan. Lazarus berättar öppet om hur pappa drack och slog både barnen och mamma, ”… till slut bestämde jag och en av mina bröder oss för att rymma … Vi har nu varit på gatan i fyra år. Mamma och pappa bor här i Nakuru, men de bryr sig inte så mycket om oss … men ibland åker vi hem för att hälsa på.”
Jag frågar hur han fick höra om Bethesda. ”Det var ganska länge sedan, genom en kompis från gatan som brukade gå till kyrkan på söndagarna. Så jag började följa honom och några veckor senare flyttade jag in på Bethesda.” Jag ber honom säga vad som var bäst på Bethesda och utan att fundera säger han: ”Skolan, akrobatiken och Guds Ord, men” tillägger han, ”jag bodde bara ett tag och sen rymde jag.” På frågan varför han rymde säger han tyst: ”Jag behövde lim …”
Vi pratar lite om limmet och jag undrar om han vill komma tillbaka till Bethesda. ”Ja, jag vet att jag gjorde fel när jag rymde … men jag är inte riktigt redo att komma tillbaka ännu …” Lazarus tittar eftertänksamt ner i backen, men ser sedan upp och säger: ”Men jag ska komma till kyrkan på söndag!” ”Ja, det ska jag också”, utbrister Jimmy som hittills suttit tyst och lyssnat på samtalet. Lazarus fortsätter: ”Jag vill gärna bli frälst, men jag vet att även om jag inte är frälst så älskar Gud mig ändå. Jag kan inte lämna gatan om inte han hjälper mig!”
Jag förundras över den elvaårige pojkens klokhet och frågar om hans framtidsplaner. ”Först vill jag bli frälst så att Gud kan hjälpa mig att förändra mitt liv, sen vill jag tjäna Jesus resten av mitt liv … Jag vill gå i skola och bli pilot!” Jag skrattar till och säger att jag då kanske får en gratis resa till Sverige. Så frågar jag vad han vill bli om han inte klarar av att bli pilot? Lazarus tittar frågande på mig och säger: ”Men Gud kommer att hjälpa mig så att jag kan bli pilot!”
Samtalet är slut och vi bjuder pojkarna på lite bröd och läsk. De blir jätteglada, men innan flaskorna hinner öppnas säger Lazarus: ”Vi måste be först!” Så ber Lazarus för maten och om att Gud ska hjälpa honom att bryta med gatans liv. En stund senare släpper vi av dem i stan igen. ”Tack så mycket och Gud välsigne er! Vi ses på söndag!” ropar de båda glatt när de hoppar ur bilen och springer över gatan. När vi tittar i backspegeln ser vi hur de båda småpojkarna glatt vinkar med hela kroppen, innan de vänder och springer in i gatuvimlet för att söka sig tillbaka till sina vänner igen.
Rakel Smetana och Lina Jämstorp
ELM-missionärer på Bethesda