Var Anna Lindhs död oundviklig? Kanske inte. Om hon hade haft säkerhetsvakter, om folk runt omkring hade reagerat snabbare, om… Spaltmetrar har skrivits över ämnet. Och många har funderat kring den unge man som mördade henne. Hade han gjort det om han haft en annorlunda uppväxt? Om han inte upplevt våld och otrygghet, om flera vuxna hade sett honom i tid? Om människor i hans omgivning hade tagit Jesu ord på allvar: Allt vad ni gör mot mina minsta, det gör ni mot mig?… Vi vet inte.
Vad vi däremot vet är att tusentals, ja miljontals barn världen över dagligen utsätts för liknande händelser. Vi ser dem på TV och läser om dem i tidningarna. New Delhi, Buenos Aires, Kapstaden, Addis Abeba och Nakuru är bara några av städerna där de hör hemma. Och en dag skall de bli vuxna. Om de lever så länge. Jag mötte en av dem i Urumchi i nordvästra Kina för några veckor sedan.
Den lille killen sa inte ett ljud – men hans blick talade desto mer. Jag stod inte ut med hans uppfordrande, rödsprängda ögon. Envist klängde han sig fast vid mina jeans medan jag rotade i fickorna efter ett lämpligt mynt. Inte för stort, inte för litet! Men nu var det min tur att bli betjänad av personalen på resebyrån där jag befann mig. Pojken fick vänta. När jag gick därifrån följde han mig som en svans medan jag kände hur irritationen stegrades: jag hade ju inga småmynt! Han gav sig inte förrän vi var framme vid hotellets dörr. Dit in vågade han sig inte.
Jag kan inte glömma pojkens ögon. Först efteråt förstod jag vad de uttryckte: en förtvivlan så djup att den mycket lätt kan vändas i hat.
Nästa dag letade jag efter hans blick i trängseln på trottoarerna i miljonstaden. Jag mötte många liknande, brådmogna barnansikten, men inte hans. Jag hade velat be om förlåtelse genom att ge en ”stor” slant – något som trots allt inte ens kan mätas med ”smulorna från mitt bord”. Framför allt hade jag velat ge pojken upprättelse och värdighet genom att verkligen fatta mod att möta hans blick. Jag önskade att jag hade stannat upp ett ögonblick, där i resebyrån. Nu var det för sent.
Vi kan inte köpa oss förlåtelse för vår försumlighet men vi får ta emot förlåtelsen genom Jesus. Det låter enkelt: ”Dina synder är dig förlåtna”, men hur ofta tänker vi på att Jesus avslutar med uppmaningen: “Gå, och synda inte mer!” Pojken i Urumchi kommer jag förmodligen aldrig mer att träffa. Men utsatta barn runt om i världen finns kvar.
Gunnel Hjort missionär i Kina