Bibeln beskriver hur människan står under inflytande av syndens mörka krafter. Det är krafter som inte har sitt centrum utanför människan utan i hennes hjärta och händer och påverkar det dagliga livet. Detta skrämmande perspektiv bejakas inte gärna av den moderna människan. Diktaren kan dock öppna ögonen på den som vill se.
Det finns djup i den vuxne mannens inre som oroar och skrämmer. Det är hans bekännelse och insikt. Det finns mörker i hans själ som det inte går att komma ifrån. Längst inne finns det ett rum som han saknar kontroll över. Det är som vore det en främmande som har ockuperat rummet. Därför är det inte en stolt bekännelse. Det är inte heller någon ljuv kunskap.
Det finns i honom en reflexmässig ovilja mot att bli vuxen. Det är ett inre motstånd mot att uppträda moget. Han skyr att foga sig eller avstå. I stället finns en glupande aptit och omåttlig girighet. Men föremålet för hans längtan är inte ett större hus eller en snabbare bil. Det är verklig kärlek han åtrår. Det är efter en barnslig bekräftelse han sträcker sig.
När vi läser dikten kanske vi värjer oss. Det är för mörkt, för starkt – eller kanske rent av för sant? Och vi ser ju problemet: det är inte ett framgångsrecept för mänskliga relationer, denna ovilja att ge, parad med en vilja att ha. Detta är en återvändsgränd, en avgrund. Det förstår Wiehe, men har inget svar.
Den bistra verkligheten
Vårt vardagsliv är späckat med mer eller mindre starka spänningar som härrör från en sådan inre moralisk obalans. Jag kräver mer än jag är villig att ge. Det är det innersta rummets signaler. Och det slår inte så sällan igenom och sprickor slår ut på fasaden.
Denna insiktsfulla beskrivning av människan ligger mycket nära vad Bibeln har att säga om oss människor. En ytterligare aspekt kommer till. Den är dessvärre inte till vår fördel: andras inkonsekventa agerande ser vi snabbt, men döljer helst vårt eget. Jesus talar om flisan i vår broders öga och bjälken i vårt eget (Matt. 7:3). Jesus vet också att det som bor i en människa inte bara är ljus, värme och god vilja. Hans ord talar ett annat språk: Ur hjärtat springer onda tankar, mörker och orenhet (Mark. 7:20–23). Den man som mera nitiskt än någon annan förföljde Jesus (Apg. 9:5) visste det: Jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag (Rom. 7:15). Synden bor i mig, skriver Paulus.
Vi återvänder till Wiehe och den ”gossekung” som ockuperat det innersta rummet: Finns det en förhoppning – om än aldrig så liten – om en rummets palatsrevolution för att återställa ordningen? För så här kan det väl inte vara? Vi möter en saklig beskrivning av den inre verkligheten och det krassa resultatet av den egna själens hälsoundersökning. Jag kan inte se något ljus i tunneln. Inte ens den svagaste strimma av hopp lyser fram. Det är mörkt; det är vad som konstateras. I stället finns en insikt om att den onda maktutövningen i det fördolda når utanför det innersta rummets väggar. Den påverkar kommunikationsförmågan. Mot den studsar alla ambitioner att nå fram som mot en vägg och blir liggande.
Paulus vittnar om en liknande erfarenhet: Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte (Rom. 7:18 b).
Hur hanterar vi situationen?
Hur förhåller vi oss till ”gossekungens” verklighet i våra liv? Ska vi försöka ha ihjäl honom? Det är inget Wiehe förespråkar. Han kanske önskar att det vore möjligt. Kanske är hans sång en hemlig bön om befrielse från ’pojktyrannens’ fasoner och regemente? Jag vet inte.
Vi får gå till Jesus för att få svar. Han var mild och inte dömande. Gå, och synda inte mer, sade han (Joh. 8:11). Han krävde inte mer än en smula självinsikt. Han umgicks med ’dåliga människor’. Han kritiserades för det. Men det hindrade inte honom från att se den felande och föraktade Sackeus och upprätta honom.
Konsekvenser i vardagen
Vi behöver kunna ha överseende med varandra. Det kan ta tid för en människa – stor eller liten – att förstå vem som bor längst inne i hjärtat. En del kommer aldrig till den insikten. I vart fall kan det vara mycket svårt för oss att medge syndens verklighet i våra liv. För fariséerna var det så. Det behövs då än mer tålamod. Ett strängt, utmanande ord någon gång behöver dock inte vara ur vägen. Men det bör uttalas i kärlek och inte i affekt. (Hur lätt är det?)
Vi kan inte förvänta oss av barn att de alltid ska göra rätt. Vi får inte glömma det mörka rummet även i deras hjärtan. Hur gärna de än vill hålla den obeveklige ”gossekungen” i schack, klarar de det inte – även om de känner honom. Därför måste vi ha tålamod, förlåta och visa barmhärtighet, ja, kärlek – som Jesus gjorde.
Vi – som är barn – ska inte heller förvänta oss att våra föräldrar i sin tur alltid är rättvisa, goda och omtänksamma. Det är den vuxne Wiehe som skriver om ”gossekungens” härsklystnad. Jesus talar inte heller om vad som flyter ur barnens hjärtan, utan ur människans. Det gäller alltså även vuxna. Vi behöver därför ha överseende med ofullkomliga föräldrar i vardagen. Överseende kan man ha – inte därför att synden inte är synd eller därför att ”det inte är så farligt” – utan därför att vi alla sitter i samma båt. Jag vet att jag själv är likadan. Jag har ju blivit förlåten. Inte heller jag får ut ’härskaren’ ur det där innersta rummet i mitt hjärta. Jag behöver själv bli förlåten i dag och till och med i morgon. Inte är det rätt att kräva mer av sina föräldrar än man gör av sig själv?
Inte heller kan jag förvänta mig att jag själv ska vara perfekt. Jesus har förlåtit mig. Han vet vad jag är för en, vad som finns i rummet längst inne ”dit tanken inte når”. Han vet till och med det jag inte själv vet om. Och han dömer mig inte. Han förlåter. Då kan vi inte döma oss själva hårdare.
Evangeliets hemlighet
Hur går detta ihop? Är det så att Gud ser mellan fingrarna på synden? Nej, det är just det han inte gör. Detta är evangeliets djupaste och mest underbara hemlighet. Gud har själv i Kristus betalat priset för synden: Kristus Jesus har friköpt dem (Rom. 3:24 b). Och Paulus fortsätter: Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna under tiden för Guds tålamod (v. 25–26 a). Priset är betalt. Därför är Gud rättfärdig även när han förlåter och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus (v. 26 b).
Som människor – ockuperade av ”gossekungen” i vårt inre som vi är – ska vi inte förneka mörkret i vår själ, utan räkna med det som en realitet. Vi bör inte döma andra, men inte heller oss själva för hårt eller förtvivla. Vi får med Paulus återvända till det enda svar och hopp vi människor har – korset: Jag arma människa! Vem skall frälsa mig? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! (Rom. 7:24–25a.) Paulus hade ett svar. Det tackade han Gud för!
Peter Henrysson
Advokat, Lund