En viktig del i ELMs verksamhet är missionsgårdarna. På Vikbolandet, halvön mellan Slätbaken och Bråviken i Östergötland, och några kilometer från Östra Husby ligger Falketorp Missionsgård.
Väckelsen gick fram över området redan på 1800-talet. Hundra år senare möttes många ungdomar av både sångarglädje och stor värme och omsorg när de deltog i ungdomsdagar i Falketorp.
Jag sitter i den välkända salen på en av furubänkarna med den mörkröda klädseln. Tavlan på fondväggen som föreställer Jesus på korset har plockats ner, eftersom bilder ska visas på den vita väggen. Som alltid när jag är här är det fullt av folk, och alla sjunger av hjärtans fröjd ur sångboken Lova Herren. Det är precis som om de gamla sångerna får nytt liv på missionsgården i Falketorp – och det beror kanske på att flera av dem har fått nya melodier av körledaren Anders Andersson.
Hur det började redan 1870
Det är mitten av juni 2006 och ELM-BV har sitt årsmöte, samtidigt som missionsföreningen på Vikbolandet firar 80-årsjubileum. Harald Waldemarson för oss ännu längre tillbaka i tiden. Tidigt fick herrnhutismen och den rosenianska väckelsen ett starkt fäste på Vikbolandet. Små grupper av läsare uppstod. 1870 bildades Vikbolandets lutherska missionsförening (inom EFS) med Anders Petter Jonsson som anställd predikant. Det sägs att han inte hade talets gåva, men däremot kärlekens gåva, och hans sådd gav frukt. Från samlingar under de första årtiondena på 1900-talet sägs det: ”Vi sjöng så jag trodde tältet skulle lyfta” och ”Man sjöng den ena sången efter den andra och ville knappt gå hem”. Jag anar att sången, då liksom på senare tid, varit mycket betydelsefull i verksamheten. När bilder från förr visas på väggen, fastnar jag för den med Ture och fiolen, och jag minns den mäktiga allsången, ackompanjerad av fiol.
Den 10 juni 1926 bildades Bibeltrogna Vänners syförening på Vikbolandet. Min morfar Gunnar Andersson var en av initiativtagarna, och man samlades en gång i månaden. Först åtta år senare bildades en missionsförening med stadgar. Året efter började man använda sig av en bönesal, och snart hade man ett missionshus.
Ungdomsdagar och söndagsskola
Redan 1944 ordnade man de första ungdomsdagarna. Ungdomsdagar på Vikbolandet blev till välsignelse för många. Där fick man också möjlighet att träffa ungdomar från andra delar av landet. Ylva Nilsson från Skåne berättar hur hon på 60-talet tillsammans med sina ungdomsvänner åkte till Vikbolandet på ungdomsdagar: ”Det var en så härlig gemenskap, och alla – även de äldre – var med. Vi bodde hemma hos Ester och Gunnar, och när vi kom hem mitt i natten kom Ester och gav oss smörgåsar, och vi satt och pratade trots att klockan närmade sig ett.” Också jag minns hur alla hjälptes åt under ungdomsdagarna, och när jag ser bilden på potatisskalarna känner jag igen det – alla behövdes!
När jag var och hälsade på mormor Ester och morfar Gunnar i slutet av 70-talet, fick jag en gång förmånen att vara med i tant Ruts söndagsskola (tant Rut var hon som hade affären i Falketorp – hon med godisburken …). Med början på 40-talet och sedan i fyrtio år framåt höll hon i söndagsskolan – i den gick bland många andra också min mamma. Tant Rut skrev alltid minnesverser som barnen fick med sig hem. Jag minns att jag fick versen ”Tänk på din skapare i din ungdomstid”. Nu lever inte tant Rut längre, men barnverksamheten är fortfarande viktig på Falketorp. Varje fredag har man hobbygrupper och når många barn som inte annars brukar vara med i kristna sammanhang.
Missionshus blir missionsgård
1979 invigdes det missionshus som 1996 blev Falketorp Missionsgård. Många arbetstimmar har lagts på den här byggnaden som vi nu sitter i, men den har också gett många människor möten med Jesus.
Sång, musik och vikboklang
Mellan bilderna och historiebeskrivningarna sjunger vi. En kör med orkester framför sånger med anknytning till verksamheten. Vikboklangen, som var en flickkör under ledning av Anders Andersson på 70- och 80-talen, finns inte mer, men sångerna med det klara budskapet lever kvar: ”Lyssna, till dig jag frågar, frågar vad väg du går?” och ”Öppna ditt hjärtats dörr, Jesus vill komma in där.”
Mycket omsorg och varm gemenskap
Hur ser då verksamheten på Falketorp ut i dag? Jag frågar några ungdomar hur de ser på sin missionsförening. ”Vi har ungdomssamling här i missionshuset varje fredag, och sedan träffas vi och har bibelstudium i hemmen varje onsdag. Ja, så träffas vi lite annars också.” ”Man värdesätter gemenskapen här bättre när man kommit på lite avstånd”, säger en tjej som studerat på annan ort något år. ”Här har jag riktiga vänner!”
Är det då bara solskenshistorier från Falketorp? Nej, historien visar att det även här har funnits splittring. Jag tänker på att inte alla mina släktingar är med ”på vägen” längre, och undrar var alla de som var med i den härliga ungdomsgemenskapen när jag var liten finns i dag? Jag minns mormors och morfars omsorg om mitt och andras andliga väl. Jag vet att bönerna har varit många. Jag vet också att Jesus gråter över dem som lämnat honom. Men han gläds också över alla dem som lovsjunger Herren här i Falketorp på Vikbolandet!
”Det finns så mycket värme och omsorg här”, säger Ylva Nilsson, och jag måste hålla med. Omsorgen fanns långt innan jag föddes – hos Anders Petter Jonsson, hos Gunnar Andersson, hos tant Rut m.fl. – och omsorgen lever kvar i dag hos vännerna på Vikbolandet. Omsorgen har ju som mål den eviga gemenskapen med Jesus, och under tiden här får vi sjunga med i ”vandringssången”!
Emma Birgersson
Sjuksköterska, Gagnef