Gemenskap och gerilla

ELM-BV har sina rötter i väckelsen efter C.O. Rosenius. Hur rosenianska är vi i dag, eller borde vara?
Erik J Andersson: Ja, vad är vårt bidrag, och vad är det ELM ska förvalta? När Rosenius ställde frågan ”Är du verkligen kristen?”, så var det mot en bakgrund av att alla sa att de var kristna.
Fredrik Carlsson: Ja, det som är knutet till Första trosartikeln, Gud som Skapare, var närmast självklart då, så är det ju inte i dag. Det är mycket svårare att vara roseniansk gentemot människor som inte har någon kristen förkunskap. Först ska man förstå vad undervisningen handlar om, så bejaka den som sann, och sedan ska man börja tillämpa det på sig själv. En oerhört annorlunda situation!
Men jag tror att många människor bär på skuld, men den är inte relaterad till Gud, utan till andra människor. Utmaningen är att kristen tro måste göras relevant, den gör skillnad i livet och i evigheten, och då blir förkunnelsen också mer konkret.

Kan vi i dag nå nya människor genom förkunnelsen?
Fredrik: Jag tror att det är ganska svårt att genom förkunnelsen nå genombrott till tro om man inte först har blivit ’insocialiserad’ i ett sammanhang. Jag upplever det hemma, en hel del i församlingen är nya i tron, men de allra flesta av dem har ju närmat sig genom konfirmandundervisningen eller ungdomsgruppen. Eller så har man fallit bort från en kristen bakgrund – och så har man hittat tillbaka.
Erik: Det är ganska intressant, för som förkunnare tänker man: ”Tänk om det nu är någon här för första gången, då måste jag …” Har man ambitionen att gå för långt då, man ska kanske bara ha ambitionen att så ett frö, eller? Någon har sagt att i genomsnitt så är det den åttonde kontakten som leder till tro.
Fredrik: Det har ju visat sig att de som blir kristna i ELM blir det framför allt i ungdomsarbetet och genom konfirmationslägren. Men ofta är det sen genom förkunnelsen som poletten trillar ner.
Jag tror att man ska tänka att i gudstjänsten möts Guds barn för att få vara en stund inför Guds ansikte. Man får lämna över det som ligger på ens eget hjärta, och ta emot det som ligger på Guds hjärta. Sen är det ändå viktigt att gudstjänsten är lättillgänglig så att man inte stöter bort människor, men det behövs andra vägar in och det där är inte enkelt. I andra församlingar lyckas man med Alpha, men det har inte vi gjort, det är svårt i en liten by. Många människor behöver en ursäkt för att ta sig till kristna sammanhang, och då är konfirmationen bra …
Erik: Det beror väl också på hur det är i missionshuset. Ser man på S:ta Clara i Stockholm – de predikar om Jesus och de uträttar ett enormt socialt arbete. Rosenius var med om att starta Stockholms stadsmission, det lyfter vi inte fram så ofta; det var lika självklart för honom att starta en social verksamhet som att starta en missionstidning. Vågar vi ta också det på allvar?
Fredrik: Sen ska vi komma ihåg att kyrkans erfarenhet är att när människan är i yttre nöd så blir också den andliga nöden tydligare.

Kan vi nå ut genom media?
Erik: Det var ju där Rosenius satte in stöten, han redigerade två tidningar – vad skulle han ha gjort i dag? Hade han suttit på nätet?
Fredrik: Ja, där kan du föra samtal, det motsvarar väl närmast de brevkontakter som han hade.
Erik: Hade han inte både och? Pietisten var hans blogg och breven hans kommentarsfält, det funkade väl som Internet funkar i dag?
Fredrik: Ja, det var ju en dialog. Men så tror jag att människor kunde ta till sig en artikel i Pietisten på ett helt annat sätt än man i dag kan ta till sig en artikel i Till Liv, för man hade en helt annan förkunskap. Men det är en intressant tanke att Rosenius förmodligen hade bloggat och haft kontakt med sina läsare – han måste ha ägnat en stor del av sin tid till alla dessa människor.

Det är i dag många unga som blivit kristna och kommit in i ELM. Hur påverkar det – och hur gör vi på platser där ELM inte finns?
Fredrik: Om de ska hitta in är det viktigt att de så småningom lär känna vår tradition. På det sättet får de en förståelse och de kan också ha fördrag med en del som man kanske inte annars automatiskt kan köpa.
Den stora haken med vår rörelse är att vi finns på så få ställen, den som kommit till tro i ELM stannar inte säkert kvar på samma ort – och det gäller inte bara nya. Då får vi se oss som en del i ett större nätverk, och då finns det andra kristna sammanhang som står oss nära.
Erik: Vi behöver också vara mer frimodiga, det finns inget som hindrar att vi startar nya gemenskaper. Om jag flyttar så följer sammanhanget med, jag blir en kontaktpunkt och tänker: ”Om det kommer en predikant så ska jag bjuda in dem som bor runt omkring, kommer det inte någon predikant så ska jag se till att sprida ut tidningarna i alla fall.”
Fredrik: Jag tror det skulle kunna fungera som någon slags gemenskap, det räcker att man är ett par, tre familjer eller en sju, åtta vänner. Men att starta en församling eller en förening på en sådan bas? Då tror jag det är viktigt att man behåller sin identitet i en sådan bönegemenskap, men samtidigt finns man med i en annan församling.
Erik: Nej, det tror inte jag. Vi måste börja tänka mission. Flyttar någon till ny plats, försök få kontakt med dem som inte känner Jesus. Betrakta dig som missionär! Man kan i stället få uppbackning från en större förening. Åk in till Roseniusföreningen och få din laddning då och då, sen är det bara att ta ryggsäcken och göra jobbet ute i Stockholmsförorten.
Fredrik: Då tror jag att man ganska länge ska tänka att nu bygger jag en bönegrupp eller hemgrupp …
Erik: Gemenskap är ett ganska bra ord.
Fredrik: Ja, då slipper man problematiken om vi är en förening eller en församling. Och det kan ta sig lite olika vägar på olika håll, det får vara en rätt så stor generositet.
Erik: Det märkliga är att BV från början sa att vi lämnar frihet åt den enskilde och föreningar i den kyrkliga frågan. Så blev det en stelnad formulering och man lämnade inte alls någon frihet.
Fredrik: Samtidigt som jag håller med dig om det, så måste vi vara tydliga med att vi ser oss som ett nätverk. Man kan fortsätta vara ELMare utan att leva hela sitt liv i ett ELM-sammanhang. Man har ett större nätverk och vi hittar varandra på lite fler ställen.
Erik: Då är det viktigt att man också vågar vara ett salt på den platsen – om det nu är ett salt det behöver finnas där. Jag är rädd att det finns alldeles för många ELMare som sitter i kyrkoråd eller kyrkonämnder och säger ingenting.
Fredrik: Det skulle ju också kunna bli ELMarnas stora uppgift i församlingen, eftersom man tror att det är viktigt att människor kommer till en personlig tro, därför verkar vi för detta där vi är.
Erik: Men på de flesta håll är tröskeln till Svenska kyrkan väldigt låg, och vill man att grannen verkligen ska komma till en personlig tro är det inte säkert att Svenska kyrkan bistår.

Hur hjälper vi människor till en tro?
Fredrik: Det är genom personliga relationer vi kan vinna människor, så egentligen är det inte så intressant att fundera på nya verksamhetsformer. Vi skulle vara mycket offensivare i varje möte med människor i vardagen. Vi gör det alldeles för lätt för oss när vi säger att det räcker att man lever ut sin tro. Men tittar man på väckelsetiderna är det så tydligt, genom hela kyrkohistorien, att när kyrkan har växt då har man talat om Jesus.
Erik: Att prata om Jesus, det var ganska smärtsamt … Jag jobbade som AT-läkare i Halmstad och försökte under ett års tid verkligen vittna med mitt liv, jag skötte mitt jobb, försökte ställa upp och hjälpa till. När året var slut så visade det sig att de bara hade uppfattat det som moralism. Om jag inte pratar om Jesus så vittnar jag inte! Sen ska det också finnas en samstämmighet – jag ska inte bara prata om Jesus, och sen inte vittna med mitt liv.
Fredrik: Ibland hör man att det var lättare förr. Men det var inte lättare på Rosenius tid att prata om sin kristna tro, det är jag rätt säker på. Man kallades ju ”läsare” – det var ett oerhört laddat ord. För den som hade tagit ett personligt steg och börjat visa det var det verkligen tufft.
Erik: Men det var så viktigt för dem. Man var beredd att offra sitt jobb, sitt anseende. Och bönekampen, jag tycker det är jättesvårt själv, men det kommer inga genombrott om de inte förbereds i bön. Ofta tänker vi ju att Rosenius hade en plan, men det hade han ju inte. Han hade en nöd.
Gemenskap och gerilla, det är på något sätt så vi får möta framtiden. Det kommer inte att gå lätt – ingen annan kommer att betala, ingen annan kommer att göra jobbet.
Fredrik: Men fokus måste vara att jag vill föra ut Jesus, jag vill nå nya människor! Och den yttre missionen behöver fortsätta vara ett stort berättigande för ELM! Parallellt med att vi tänker på Sverige, så bör vi tänka på mission i utlandet.

Eva Andersson och Anders Göth