Jesus sade: När ni fastar

 

Att fasta innebär att avhålla sig från mat vissa dagar eller att bara äta ytterst lite under en längre period. Både Gamla och Nya testamentet innehåller texter om fasta. När vi läser Bibeln måste vi skilja mellan texter som klart uttrycker

• generella bud som har allmän giltighet
• situationsbestämda bud som gällde konkreta händelser i folkets eller enskilda människors liv och
• beskrivningar av något som enskilda, grupper eller hela folket/församlingen faktiskt gjorde.

Vi är inte skyldiga att följa alla fromhetsyttringar som beskrivs i Bibeln. Men eftersom fasta omnämns och den föreskrivs i vissa situationer, ska vi fråga oss om det inte ger en signal om att fasta är något som också vi bör överväga – och se värdet i.

Fastan under kyrkoåret

Vi är nu i inne i fastan. Att fasta under denna period är en gammal kyrklig tradition som förr spelade en mycket större roll. Är kanske dagens kristna alltför lite medvetna om värdet av kyrkoårets växlingar, inklusive fastan?

Det äldsta vittnesbördet om en fasteperiod före påsk finner vi i ett brev från biskop Irenaeus i slutet av 100-talet. Församlingarna har olika seder, skriver han, vissa fastar länge, andra en kortare tid. Han önskar en gemensam praxis.

I en handskrift från 200-talet läser vi att man fastade under hela Stilla veckan fram till påskafton. På andra platser påbörjade man fastan tidigare. Kyrkomötet i Nicaea fastställde att fastan skulle vara i fyrtio dagar. Jesus fastade i fyrtio dagar i öknen, Mose var på Sinai i fyrtio dagar, den stora floden varade i fyrtio dagar – och som kristna bör vi förbereda oss under fyrtio dagar före påsk. Det är logiskt. Under fastan skulle man vara återhållsam i fråga om mat och leva enkelt. Fastans första dag, Askonsdagen, hade ett djupt allvar. Från och med då skulle man koncentrera sig på Jesu väg till korset, på bön och på att förneka sig själv och visa kärlek. När sedan Påskdagen kom skulle glädjen bryta fram.

 

Fasta – en hjälp eller en fasad

Enligt Mose lag skulle folket fasta på den årliga försoningsdagen (3 Mos. 16:29). Detta skall för er vara en evig stadga, heter det. Denna fastedag var alltså påbjuden under hela det gamla förbundets tid.

Också vid andra tillfällen i folkets liv kunde fastedagar utlysas. Man ödmjukade sig inför Gud, bekände sina synder och bad. Några kunde vara djupt anfäktade, de grät och klädde sig ”i säck och aska”. Den yttre fastan skulle både visa att man böjde sig för Gud och vara en konkret hjälp till verklig inre ödmjukhet.

Men profeterna kunde vara skarpa när de avslöjade ytliga motiv för fasta: Se, på er fastedag gör ni vad ni har lust till, och alla era arbetare driver ni hårt. … Ni fastar inte på sådant sätt nu att ni kan göra er röst hörd i höjden (Jes. 58:3–4). Yttre fromhet som täckmantel för ett syndigt liv avslöjades obarmhärtigt.

 

Fasta – en möjlighet men en risk

I Bergspredikan förutsätter Jesus att hans lärjungar fastar, att fastan tillsammans med allmosor och bön är en del av fromhetslivet. Men finns alltid en risk för hyckleri. Därför säger Jesus: … när du fastar, smörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att människorna inte ser att du fastar, utan endast din Fader som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig (Matt. 6:16–18).

Man kan inte ta fel på orden. Frestelsen till andligt högmod ligger nära till för oss alla, och det visar sig inte minst i det andliga livet. Men lägg ändå märke till att Jesus här inte säger ”om ni fastar”, utan ”när ni fastar”. Han tar inte avstånd från fastan, utan tillskriver den ett visst värde.

Lägg särskilt märke till att Markus skriver att Johannes lärjungar och fariseerna fastade, och man förvånades över att gruppen kring Jesus inte fastade. Varför? Jesus svarade: Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem? Så länge brudgummen är hos dem kan de inte fasta. Men det skall komma dagar när brudgummen tas ifrån dem, och då, på den dagen, kommer de att fasta (Mark. 2:18–20). Glädjen över frälsningen i Jesus ska vara det viktigaste för oss, men vi förstår av Jesu ord att det kan komma svåra tider. Han syftar väl till att börja med på sin död och dagarna före uppståndelsen, men även på att det i svåra tider kan vara på sin plats att fasta, liksom i särskilt påfrestande situationer. När Jesus botat en besatt pojke, sa han att det endast kunde ske genom bön och fasta (Matt. 17:21).

Vi ser samma sak i Apostlagärningarna. Tydligen var det så att fastan gjorde församlingen särskilt öppen för Guds ledning: När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: ’Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till.’ (Apg. 13:2.)

Att fastan ändå måste ha spelat en underordnad roll i förkunnelsen förstår vi av apostlarnas brev. I den mån vi anar problem med fastandet, finns det ofta en varning i sammanhanget: låt inte sådana fromhetsmönster bli till krav som ställs på alla. Det ligger en viss kritik i orden: Ni iakttar noga dagar och månader och särskilda tider och år (Gal. 4:10). Jämför med Kol. 2:20–23: När ni nu har dött med Kristus, bort från denna världens makter, varför låter ni då sådana föreskrifter läggas på er? /…/.

Men på flera ställen lyfts avhållsamhet och självbehärskning fram som ideal (jfr 1 Kor. 7:5, 9:27; Gal. 5:22). Orden handlar då inte bara om sexuell avhållsamhet – det gäller också måttlighet i fråga om mat.

 

Reformationen och fastan

Våra bekännelseskrifter tar upp frågan om fasta i samband med att ”kyrkliga bruk” behandlas. I församlingarna hade man ofta räknat dem som nödvändiga för frälsningen och för en djupare gudsrelation. Genom reformationen fick dessa traditioner sin rätta plats i det kristna tänkandet: de gör inte någon rättfärdig inför Gud, och de ska inte lyftas fram som nödvändiga. Här citerade man Paulus: Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat (Kol. 2:16).

Men å andra sidan innebär inte den kristna friheten att man förkastar värdet av viss disciplin (självtukt) och viss ordning i kyrkorna (se Augsburgska bekännelsen 26). Det var viktigt för reformatorerna att understryka detta.

 

Sammanfattning och tillämpning

• Texterna om fasta ska inte jämställas med texter som ger allmänna föreskrifter.
• Den kristna kyrkan kan och ska därför inte ställa krav på fasta – här ska den kristna friheten råda. Däremot lyfts den fram som en hjälp när man särskilt söker Guds ledning.
• Fasta kan bli en ’fromhetsuppvisning’. Liksom Jesus ska vi varna för att man låter sådana seder leda till andligt elittänkande. Då är de bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet (Kol. 2:23), och det främjar ett fariseiskt tänkesätt.
• Frestelsen till andligt högmod ska ändå inte hindra oss från att sträva efter ett ordnat andaktsliv, andlig koncentration och ödmjukhet inför Gud – då kan fasta och annan avhållsamhet vara en värdefull hjälp till självkontroll, till att stilla våra tankar inför Guds Ord och att kunna koncentrera oss i bönen.

 

Guds Ande vill främja självbehärskning (Gal. 5:22), något som inte bara behöver handla om att vi periodvis avhåller oss från t.ex. TV-tittande. Det kan gärna konkret få gälla vår kropp (1 Kor. 9:27). Nu under fastan bör vi därför överväga att avsätta lite extra tid till Guds Ord, fasta och bön.

Egil Sjaastad

Lektor på missionshögskolan, Fjellhaug Skoler, Oslo

Översättning: Gunilla Davidsson