En gång ställdes den frågan till Jesus. Då gällde den hans lärjungar. Matt. 9:14–15. Johannes Döparens lärjungar övade sig i fasta, men tydligen inte Jesu lärjungar. Jesus svarade att fastan inte var lämplig när brudgummen fanns närvarande. Här anges en dimension i fastan. Den hör ihop med festen. Den förbereder festen, den utövas som en väntan på festen. När Jesus är närvarande är det fest. När han är frånvarande väntar hans folk och fastar.
Fastan bör alltså vara en angelägenhet hos Guds folk som väntar på att Jesus en gång i fullkomlighet skall vara ibland oss och vi skall få se hans ansikte. Därför ger Jesus instruktioner – utan att göra fastan till ett förpliktande bud – som om han fann fastan självklar under den tid då han är borta ur världen.
När ni fastar, säger han, så gör det med diskretion. Skryt inte med fromhetsövningarna. Matt. 6:16–18. Fastan är tillsammans med bön nödvändig för att Guds härlighet skall skölja genom världen och läka människor. Varför kunde inte vi? frågade lärjungarna när de misslyckats med att bota en sjuk pojke. Detta slag kan bara drivas ut med bön och fasta, svarar Jesus. (”Fasta” förekommer här inte i alla grundspråkets handskrifter. Bibel 2000 har valt att utelämna det, medan t.ex. Bo Giertz och 1917 låter det stå med).
Ingenting riktigt stort sker i Skriften utan att det föregås av fasta: Mose fastade i 40 dagar innan han kunde ta emot Tohran. 2 Mos. 34:28. I 40 dagar bad och fastade Elia på väg mot berget Horeb innan han fick möta Gud. 1 Kon. 19:8, 13. Jesus fastade 40 dagar innan han började förkunna att Guds rike var nära. Matt. 4:1–17. I Guds folks historia har fastan tilllämpats i två situationer. Den ena är egna eller gemensamma situationer av avgörande betydelse eller i stor nöd. Insättandet av äldste – presbyteros – i varje församling i den framväxande kyrkan föregicks av bön och fasta. Apg. 14:23. I det djupt tragiska inbördeskriget inom Israels tolv stammar – efter den lika tragiska försyndelsen inom Benjamins stam – samlades hela Israels här till en dag av fasta. Dom. 20:26.
Den andra situationen är bunden till det heliga året och till veckans rytm. Judarna fastade måndagar och torsdagar. Jfr Luk. 18:22. Den tidiga kyrkan införde även den två fastedagar, onsdag och fredag. Den senare med den i kyrkans historia bestående tanken att veckodagen för Jesu lidande och död bör föranleda återhållsam lågmäldhet. På samma sätt har förberedelsen för nattvardsfirandet lämpligen innehållit någon form av fasta. Att fasta och lekamligen förbereda sig hör väl till yttre tukt och ordning, skriver Martin Luther i den Lilla katekesen.
Tidigt började man fasta också före firandet av Jesu död och uppståndelse (och som en förberedelse till att döpas på påsknatten).
Påskfastan utökades med tiden till att omfatta hela veckan före påsk och så småningom till att utgöra 40 dagar före påsknattens gudstjänst – motsvarande Jesu ökenfasta.
Därmed är vi framme vid det även i Svenska kyrkan återkommande bruket av att öva sig i fasta från askonsdagen ( onsdagen efter Fastlagssöndagen) till och med påskafton. Det blir 40 dagar om man undantar alla söndagar. Söndagar har i kyrkan aldrig räknats som fastedagar. De är festdagar i Herrens hus!
Lämpligen kan fastan utformas så att man skär ner på mat, ett enkelt lagat mål per dag och avstår från nöjen och njutningar. Till fastan hör bönen och bibelläsningen samt översynen av det egna livet som inte sällan leder till ett behov av bikt. Till fastan hör inte minst att intensifiera omsorgen om den fattige. Jes. 58:5–7. Rätt använd blir fastan en tid för fördjupad kännedom om Gud och hans storhet, om mig själv och mitt beroende av Gud och om mina medmänniskor och mitt ansvar för dem.
Bo Brander präst, Lund