När aposteln Petrus predikade den första pingstdagen citerade han profeten Joel, som i sin bok talar om Anden som ska komma över alla. Vi lever i uppfyllelsens tid, vi har fått Anden, men väntar fortfarande på Herrens sista stora dag.
Det mest kända av alla Gamla testamentets löften om Andens utgjutande är profeten Joels ord: Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. Också över tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta min Ande. 1
Profetordet inleds med två tidsmarkörer – ”det skall ske”, som tydligt förlägger det omtalade till framtiden, och ”därefter”, som relaterar det utlovade till det som redan skildrats:
- gräshoppsinvasionen i profetens samtid (kap. 1),
- förutsägelsen om en invasion med Herren själv i spetsen för hären och
- bönesvaret och löftet om en bättre framtid (kap. 2).
Kapitel 3 skildrar en dom över alla hednafolk i Domens dal. Andens utgjutande placeras alltså in i världshistorien mellan egendomsfolkets upprättelse och en slutlig, världsomspännande dom.
Anden utlovas till alla
Joel är inte ensam om att utlova Andens utgjutande, något som hos Jesaja förknippas med välsignad fruktbarhet i landet2 och hos Hesekiel med bytet av stenhjärtat mot ett hjärta av kött.3 Det råder ingen tvekan om att dessa löften är knutna till den messianska tidsåldern. Den primära bakgrunden till dessa profetord återfinns i Mose önskan om att alla skulle bli profeter genom att få Herrens Ande.4
Mose önskan visar också på det viktiga faktum att Anden i det gamla förbundet inte gavs åt gudsfolket som helhet. Enskilda individer fick ofta Guds Ande för särskilda tillfällen, men ibland mer varaktigt. Hos Joel utlovas Anden ”över allt kött”, ett uttryck som alltid betyder alla människor. Därför finns det här ett perspektiv som gäller mer än egendomsfolket, i meningen biologiska ättlingar till Abraham, samtidigt som löftet är givet till detta folk. Andens utgjutande är inte heller begränsat till präster, profeter eller kungar, tvärt om ska både unga och äldre, slavar och fria, män och kvinnor få gåvan. Detta är en helt ny trosgemenskap som profeten vittnar om, och som Paulus uttrycker med orden: Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 5
Gud talar genom människor
Till gåvorna genom Anden hör profeterandet och gudsuppenbarelser i drömmar. Vad gäller drömmar är det viktigt att komma ihåg att det inte handlar om drömtydning, något som var förbjudet i Israel (Josef och Daniel betonar båda att de inte kan tyda drömmar), utan om att Gud talar i drömmen.
Löftet om att sönerna och döttrarna ska profetera har utlagts på olika sätt. Det handlar ofta om olika uppfattningar om vad profetia i nytestamentlig mening är. I Nya testamentet (NT) talas det om att både män och kvinnor profeterar eller ”är profeterande”, medan epitetet profet endast finns i maskulin form, förutom i Luk. 2:36 (Hanna, den gamla kvinnan i templet) och Upp. 2:20 (Isebel, falsk profetissa). Varken Joel eller NT talar om ett nytt profetämbete för både kvinnor och män, utan om att Gud talar genom vanliga människor.
En Herrens dag
Och jag skall låta tecken synas på himlen och på jorden: blod, eld och rökpelare. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda.6 Orden om tecken och mörker kan för oss kännas malplacerade, eftersom vi sett uppfyllelsen av löftet om Anden men ännu inte total solförmörkelse eller annan uppfyllelse av Joels profetia. Tankefelet vi då gör, är att vi läser med kyrkohistorien som ’facit’. I det gammaltestamentliga perspektivet hör både Andens utgjutande och naturkatastroferna till ändens tid. Det är inte ofta profetiorna innehåller tidsangivelser eller ens inbördes kronologi mellan olika framtida skeenden, som Gud uppenbarat för profeterna. En jämförelse med Hesekiel visar detta, då Andens utgjutande där kommer efter striden med Gog från Magog.7 Då Petrus på pingstdagen citerar Joel gör han inte heller någon skillnad, utan tycks räkna med att allt går i uppfyllelse i samma tidevarv.
Ett genomgående tema för profetiorna om Herrens dag är att solen ska förmörkas. Ibland kan man få intryck av att det är en solförmörkelse, eller att solen döljs av svarta moln, töcken och dimma. Andra gånger verkar det som om solen ska upphöra att lysa och finnas till. I evangelierna berättas det om att solen miste sitt sken då Jesus hängde på korset och att det blev mörkt mellan den sjätte och den nionde timmen. Upp. 21:23 säger uttryckligen att solen inte längre behövs i det nya Jerusalem.
Men allt detta ska också ske innan Herrens dag kommer. Eftersom Joel redan talat om en Herrens dag och gett ett löfte om Andens utgjutande som ska ske ”därefter”, måste vi förstå talet om Herrens dag i detta sammanhang som ytterligare en Herrens dag. Vi kan alltså se Herrens dag både som den dag då Jesus genom sin uppståndelse triumferade över ondskan och som den dag som blir hans andra ankomst till jorden.
Ett frälst folk
Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som Herren har sagt, bland kvarlevan som Herren kallar.8 Att åkalla Herrens namn är inte bara att be till Gud i nöden, utan det har en vidare betydelse som kanske bäst motsvarar vårt ord ”tillbedjan”.9 I GT innefattar ”åkallan” ofta offer. Vår gudstjänst med dess liturgi innehåller också flera olika aspekter av tillbedjan, som att lyssna, bekänna synden, ropa om förbarmande, lovsjunga, bekänna tron, fira nattvard och bli välsignad.
Med åkallan följer ett löfte om frälsning eller räddning ur den totala förödelse som skildras. Den som blir räddad ur dessa yttersta plågor är också räddad eller frälst från det onda.
Frälsningen grundas emellertid inte på åkallan, utan på Sion! Sedan Davids tid var det Sion som var platsen som Gud hade utvalt som boplats åt sitt namn. Eftersom Gud bor där är det en trygg plats. Sion är det ställe där Gud har valt att uppenbara sig och som han knutit löften till. För oss som lever i nya förbundets tid är inte löftena knutna till den geografiska platsen Sion, utan till Guds Ord och sakramenten. I överförd bemärkelse är alltså Bibeln och gudstjänsten vårt Sion – där får vi möta Herren.
Tryggheten finns alltså på Sion, eftersom Herren bor där, och därifrån ska också Herren utgå i sin gärning på domens dag.10 Den räddade skaran finns således i trygghet i stormens öga. Det är också på Sion som Lammet står med de 144 000.11
Versen ovan inledde med att tala om dem som ”åkallar Herrens namn”, men den slutar med ’andra sidan av myntet’, nämligen Guds kallande (samma ord på hebreiska). Det är kvarlevan, dem som Gud kallat, som blir frälsta på domens dag. Gud kommer att hålla vissa människor i säkert förvar på domens dag.12
Ett liv i väntan, ett liv med Anden
Profetian vi läst om befinner sig mellan två olika ”Herrens dag”, liksom vi gör det. Vi har Golgata och Jesu död och uppståndelse bakom oss som ett historiskt faktum, och samtidigt väntar vi på att få lovsjunga Lammet som blivit slaktat, lovsjunga honom inför den himmelska tronen i det nya Jerusalem – det som Gud sänker ner från himlen, efter Herrens sista, stora dag. I den verkligheten har varje kristen fått Anden utgjuten över sig och uppmanas att be om och låta sig allt mer fyllas av Anden. Må Gud göra det med oss!
Johannes Hellberg
Adjunkt i GT och hebreiska vid Församlingsfakulteten, Göteborg