Barnabas Mebrahtu arbetar sedan tio år tillbaka som missionär i Evangelisk-lutherska kyrkan i Eritrea (ELCE) och är utsänd av ELM. Vi möts en förmiddag på hans kontor och pratar om liv och tjänst ur ett intressant internationellt perspektiv.
Barnabas – vem är du egentligen?
Jag är född 1963 i Asmara och har fem syskon: en är bosatt i Eritrea, två i Sverige och två i USA. Jag växte upp i en luthersk församling, gick i söndagsskola och började tidigt intressera mig för sång och musik.
Min morfar var präst och hette qeshi Abreha Restu. Han hade fått en tramporgel från Sverige. Familjens hem var som ett öppet hus – ett andra hem för oss syskon. När morfar spelade och sjöng satt jag ofta och lyssnade. Ibland fick jag spela – det blev inledningen till min musikaliska karriär! Tramporgeln finns nu i min ägo och jag håller på att renovera den.
Morfar hade genom missionärernas försorg lärt sig svenska. Jag har övertagit Svensk Uppslagsbok i 30 band från honom. Han är också omnämnd i ett antal ELM-publikationer1 och var en längre period president i den Lutherska Kyrkan.
Hur kom det sig att du hamnade
i Sverige och Finland?
Efter tolv års skolgång började jag studera ekonomi vid universitetet i Asmara. Missionärerna uppmuntrade mig att stå till förfogande för sång- och musikutbildning, vilket ledde till att jag i augusti 1984 reste till Sverige, sponsrad av ELM.
Missionärerna Philippa och Josef Oredsson bodde i södra Sverige och öppnade sitt hem för mig. Farbror Josef undervisade mig i svenska och i september 1984 kom jag till Vasa i Finland. Ett ELM-stipendium gav mig möjlighet att i två år gå musiklinjen vid Evangeliska Folkhögskolan. Där fick jag lära mig mer svenska. Samtidigt deltog jag i bibel- och musikundervisningen.
Att musicera gick bra, medan den teoretiska biten var tyngre på grund av språket. Jag lärde också känna Svenska Lutherska Evangeliföreningens (SLEF) verksamhet och började sjunga i Evangeliska Ungas Ungdomskör.
Sommaren 1986 var ditt tvååriga stipendium slut
– vad hände då?
ELM ansåg att jag borde återvända till mitt hemland, men själv tyckte jag det var svårt. Dels på grund av den spända situationen i Etiopien/Eritrea och dels genom att jag börjat lära känna kultur, språk och musiktradition i Norden. Folkhögskolan rekommenderade mig att fortsätta studierna ytterligare ett år. En välvillig stödgrupp i SLEF och vid skolan sörjde för mina ekonomiska behov.
Men därefter kändes det fortfarande svårt för mig att återvända till mitt hemland. Och att söka asyl i Finland eller Sverige var inte aktuellt. Jag sökte då till Svenska Konservatoriet i Jakobstad och antogs hösten 1987. Via Finida och stödgruppen fick jag hjälp till ytterligare fem års studier, fram till sommaren 1992. Sommartid jobbade jag på missionsgården Fridhem i Vännäs. Under två år ledde jag kören Glädjebud och pendlade en hel del mellan Vasa och Umeå.
Tanken att återvända till Eritrea blev kanske allt mer avlägsen för dig?
Nej, egentligen inte! 1991 befriades Eritrea från Etiopien och blev en självständig stat. Sommaren 1992 besökte jag under några veckor mitt hemland – det var en stark upplevelse efter åtta år i utlandet! Dessförinnan hade jag fått förfrågan från folkhögskolan i Vasa om jag ville undervisa på musiklinjen. Där tjänstgjorde jag under åren 1992–95 och parallellt bedrev jag sångstudier vid Sibeliusakademien i Helsingfors. Under åren 1995–97 frilansade jag en del som sångare och körledare i Österbotten.
Hur kom ELM åter in i bilden i ditt liv?
Sommaren 1996 fick jag en förfrågan om att göra en rekognoseringsresa till Eritrea, med tanke på att starta en musikskola i Asmara. Det ledde till att jag 1997 anställdes av ELM som missionär i ELCE. Tänk vad tiden går – det är snart tio år sedan! I november 1997 gifte jag mig med Almaz och vi har sonen Yobel, nio år gammal.
Du har mångkulturell bakgrund, är eritreansk och finsk medborgare (1997), men har också förankringar i Sverige. Hur hanterar du en sådan situation?
Möten med olika kulturer är en rikedom. Jag tror det har hjälpt mig att växa som människa och kristen. Alla är vi människor som får vara i Guds värld; vi är lika varandra men ändå olika. I min identitet upplever jag ingen motsättning mellan de olika kulturerna. I eritreaners ögon har jag visserligen dubbel identitet, men jag försöker vara mig själv – här och nu!
Under snart tio år har du arbetat vid den evangelisk-lutherska musikskolan i Asmara. Berätta!
Hösten 1997 började vi i princip från noll. Planering var nyckelordet. Lokaler ställdes till förfogande och renoverades. En del utrustning kunde anskaffas lokalt, men jag fick åka till Dubai för att köpa instrument som fraktades till Eritrea.
Sommaren 1998 började vi en månadskurs med 40 deltagare. Märkligt – i dag är några av dem ledande musiker, körledare och kompositörer! Hösten 1998 startades den första ettårskursen med 40 elever. Jag var ensam lärare till att börja med, men från och med 1999 hade vi några timanställda lärare. På senare tid har vi haft korttidsinsatser från Sverige, vilket har varit mycket positivt. Internationella kontakter är värdefulla.
Hur många elever har fått utbildning under årens lopp?
Ca 250 elever har gått sång- och musikutbildningen, några på musikskolan i 6–7 år. Nio av dem är i dag deltidslärare och gör parallellt sin militärtjänstgöring, medan andra studerar vid universitetet. Ett tiotal leder söndagsskola, barnkörer osv. Många är aktiva i församlingarnas körverksamhet.
Sedan 1998 har undervisningen i viss mån störts av kriget med Etiopien. Gränskonflikten har ännu inte lösts, eftersom Etiopien vägrat acceptera den internationellt erkända gränsdragningen mellan länderna.
Du hjälper till med musikundervisningen på seminariet, där 19 studenter nu går en prästkurs. Vad gör du då?
Jag har redan haft några lektioner i liturgi. Så blir det en grundkurs i sång och musik, med bl.a. röstutveckling i tal och sång.
Hur ser du på framtiden – musikskolans och din egen?
Musikskolans verksamhet borde spridas ut över hela landet, betjäna alla församlingar. Vi överväger någon form av distansundervisning. Vi har ett spännande projekt på gång – en blåsorkester! Vidare borde vi arbeta med revidering av kyrkans psalmbok. Det finns massor att göra!
Själv har jag tankar på att under hösten återvända till Norden. Har behov av förnyelse och vidareutbildning för en kortare eller längre tid. En ny, aktiv musikkommitté arbetar för att hitta min ersättare från och med sensommaren. Mitt hopp och min förtröstan till Gud är att det ska bli en god lösning. Bed med och för oss!
Roland Gustafsson
Missionsföreståndare