Förr pratade man mycket om kall och offer. I dag är det omodernt att offra sig själv. Idealet är snarare att förverkliga sig själv, och dessa tankar smyger sig ofta in också bland oss kristna. Att vara missionär blir då att arbeta utomlands några år för att berika sitt liv och få vidgade perspektiv. Jag vill inte förneka att missionärslivet också ger detta goda, men det existerar fortfarande offer. Då tänker jag inte i första hand på omoderniteter, smutsigt vatten, dålig sjukvård m. m., för det mesta går att få tag på i Peru, och det som inte finns är det relativt lätt att lära sig att leva utan.
Offret för mig är i högre grad att inte få vara med på mina systrars bröllop och att leva långt ifrån mina barns mormor, morfar, farmor och farfar. Det är svårt att ha dem jag älskar så långt borta. Dessutom tänker jag ibland att det hade varit lättare att uppfostra barnen i Sverige, eftersom synen på uppfostran är så annorlunda här. Ett par exempel: Föräldrar som inte köper godis till sina barn anses vara dåliga föräldrar. Man tänker inte på tänderna, eftersom mjölktänderna ändå tappas. Barnkalasen här består av högljudd popmusik och dans, även danstävlingar. Arvid är inte så hemskt förtjust i dessa kalas, än så länge, och jag vill inte tvinga honom att vara med även om föräldrarna här gör så. Samtidigt är det väldigt svårt att utebli från festerna när man inte vill undvika människorna.
Att vara missionär är att vara utlänning. Även om jag på sätt och vis behärskar språket, så är detta ändå ett hinder för djupare gemenskap. Det tar tid att få riktigt nära vänner. Är det så det är att vara utlänning, peruan, i Sverige? Jag förstår om de längtar hem ibland.
Vi har nu varit i Peru i över två år. Å ena sidan känns det länge för det har hänt så otroligt mycket under de här åren, men å andra sidan känns det som om åren gått fort, och fortfarande är peruli vet bara en liten del av mitt liv. Mina band till Sverige är än så länge mycket starkare. Vännerna i Sverige betyder mer för mig än vännerna här. Men jag är satt till att leva och tjäna i Peru. Gud har gett mig vänner här och välsignar mig med ett rikt liv. Vissheten om att Gud vill ha mig här gör att jag inte önskar vara någon annanstans. Det Gud vill är bäst för alla. Men ändå; ibland har jag hemlängtan…
”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er, och jag har bestämt om er att ni skall gå ut i världen och bära frukt, en frukt som skall bestå. Så skall Fadern ge er allt som ni ber honom om i mitt namn. Det bjuder jag er, att ni skall älska varandra.” Joh. 15:16–17.
Emma Birgersson