Går en missionär i pension?

Intervju med Gunhild Andersson, nybliven pensionär efter nästan 40 års missionstjänst.

Se uppåt! Se framåt med frimodighet,
trots stormande vågor och skär!
Med Herren vid rodret vi säkert vet
till fridsälla hamnen det bär.
Än ljuder hans order: Lägg nätet ut,
ty ännu är arbetet inte slut!
Han gett oss ett redskap – sitt heliga Ord.
Med detta han samlar och föder sin hjord.
Han vet att vi själva alls intet förmår,
Och därför var stund vid vår sida han går.

Så skriver Gunhild Andersson i en av sina dikter. Hon har bott 39 år i Kenya och 26 år i Sverige. Vad har hon fått betyda för MBV:s mission och vad har tjänsten i Kenya betytt för henne? Till Liv-redaktionen har bett Barbro Nilsson, Örkelljunga, som själv har flera års erfarenhet av missionstjänst som lärare i Kenya (1983‒86 och 1995‒96), att ställa några frågor, och här redogör Gunhild själv för sitt innehållsrika liv.

 

HUR BLEV DU INTRESSERAD AV MISSION?

Intresset väcktes nog först genom missionärers artiklar i barntidningen Senapskornet, vår söndagsskoltidning. Jag minns speciellt en berättelse om två etiopiska flickor, Genneth och Semrel, och deras situation. Mor och far var aktiva missionsvänner och tog oss syskon med till möten, och vid sådana tillfällen träffade jag missionärer som berättade om missionsarbetet. Det var något som grep mig på ett särskilt sätt.

 

HUR FICK DU DIN MISSIONÄRSKALLELSE?

Vid en missionärsavskiljning i början av 1958 bad dåvarande missionssekreteraren Sigurd Stark att få tala med mig personligen, och då förde han en eventuell kallelse på tal. Men det var först i slutet av det året som den skriftliga kallelsen kom från BV:s styrelse.

 

VILKEN UTBILDNING HAR DU?

Efter studentexamen gick jag på tvåårigt folkskollärarseminarium, som det hette då, i Kristianstad. Senare fick jag tillfälle att läsa engelska vid universitetet i Lund.

 

HAR DU TJÄNSTGJORT NÅGOT I SVERIGE?

Jag tjänstgjorde i Östra Ljungby skoldistrikt skolåret 1957/58. Först på Pilagårdsskolan och därefter i Stidsvig.

 

BERÄTTA OM DIN FÖRSTA RESA TILL KENYA!

Avskedet från nära och kära kändes svårt. Perioderna på fälten var ju då fem år och det var inga utsikter till extra hemresor eller besök hemifrån som nu. Förutom familjen mötte en stor vängrupp upp på Bulltofta då jag skulle resa. På den tiden gick det inga reaplan direkt till Afrika, så det blev flera etapper. Först till Köpenhamn, sedan till Frankfurt, Aten, Kairo och Asmara, där Elsa och Sture Bengtsson arbetade. Efter en knapp vecka fortsatte resan, på min 26-årsdag, till Addis Abeba, där jag övernattade och bl. a. träffade missionärerna Carla och Gunnar Nilsson med den då 14-åriga dottern Karin, som senare blev min missionärskollega i Kenya. Omtänksamt nog hade Karin med sig BV:s Missionstidning med ett foto på den okända, nya missionären. Den första ”misstänkta” visade sig ha målade läppar, något som ansågs otänkbart för en missionär, men när de mötande fick syn på en kånkande på en gitarr, kom de rätt person på spåren. Följande dag flög jag vidare till Nairobi, där Karl-Gustav Ohlsson och Anna-Brita Albertson mötte och tog mig vidare västerut till Wanjare.

 

HUR GICK DET MED ANPASSNINGEN I DET NYA LANDET?

Det var mycket som var attraktivt i den nya miljön och som det inte var några problem att anpassa sig till, naturen och klimatet t.ex. Det var inte heller svårt att känna sig hemma i kamratkretsen. Boendeförhållandena var faktiskt bättre än jag förväntat. Men folket kändes oerhört främmande. Jag hade aldrig tidigare träffat någon kenyan. Jag minns att min första reaktion var att jag nog aldrig skulle kunna ha någon djupare kontakt med dem.

 

VAR DET SVÅRT ATT FÅ KENYANSKA VÄNNER?

Ja, till att börja med. Jag hade kommit ut för att förestå en flickskola och det tog sin tid innan jag fann en fungerande relation till eleverna och kollegerna. De senare var ju mer erfarna när det gällde bl.a. det engelska skolsystemet än jag var. Men det dröjde inte så länge förrän två av lärarna kom att stå mig mycket nära. Sen har det liksom gått av bara farten.

 

HUR SKILJER SIG EN SVENSK FRÅN EN KENYAN? HUDFÄRGEN FÖRSTÅS, MEN NÅGOT ANNAT?

Mycket av skillnaderna beror på kultur och miljö, inte så mycket på medfödda karaktärsdrag. Somliga skillnader har väl sin grund i både arv och miljö; det är svårt att dra gränser. Kenyanerna, som jag lärt känna dem, har förmåga att finna sig i livets förhållanden, ofta med ett leende på läpparna. De är givmilda, alltid redo att dela med sig av vad de har, gästfria, man är alltid välkommen även i den enklaste hydda. Gemenskapen betyder mer än formen, tiden och förplägnaden. De lever för dagen. För vem vet om man lever i morgon? Så i dag äter man, tar på sig de kläder man har o.s.v. Kontakten med det förgångna spelar större roll än framtiden. Man går så att säga baklänges in i en framtid som är okänd och höljd i dunkel. Det betyder att man inte planerar speciellt mycket för morgondagen eller sätter sig in i framtida konsekvenser av ens handlingssätt.

 

HUR HAR DINA MISSIONÄRSUPPGIFTER SKIFTAT GENOM ÅREN?

Jag kom ut för att förestå en flickskola på Itierio, eller Wanjare, som det då hette. Senare gick denna skolform upp i ett allmänt läroverk, secondary, där jag fick mina uppgifter som timlärare i engelska och kristendom. En kortare tid fungerade jag t.o.m. som rektor. 1968 saknades det stationsföreståndare på Itierio och därför fick jag den uppgiften under det året.

1970 fick jag vara med om att starta ett kvinnoarbete inom den evangelisklutherska kyrkan i Kenya (ELCK) och fick därmed också ägna en del tid åt produktion av undervisningsmateriel för vuxna och planera för ett kurscentrum på Ogango.

1989 kallades jag av kyrkans ledning att gå in i litteraturarbete – en uppgift jag sedan med glädje och tacksamhet till Herren fortsatt med och troligen kommer att ägna mig åt ännu ett tag i mån av tid och krafter. Det har under åren blivit en serie på tolv månadshäften med andakter för var dag i året och en serie på sex bibelstudiehandledningar med titeln Vägen via Ordet.

 

HAR MISSIONÄRSROLLEN FÖRÄNDRATS? HUR TROR DU ATT FRAMTIDENS MISSIONÄRSROLL BLIR?

Jo, visst har den förändrats och kommer att ytterligare förändras. Från att ha varit administratörens och arbetsledarens håller den mer och mer på att bli rådgivarens och medarbetarens. Givetvis skiftar rollen, beroende på om det är fråga om ett nybrottsarbete eller en uppgift inom en etablerad kyrkoorganisation. Men även såsom underställd en nationell kyrkas ledning har missionären viktiga uppgifter som initiativtagare och inte minst inom undervisningen.

 

VAD TYCKER DU HAR VARIT VIKTIGAST I DITT ARBETE?

Att peka på Frälsarens för oss fullbordade försoningsverk genom undervisning, personkontakter och i litteratur.

SVÅRAST?

Att visa tålamod och ha överseende med prövande människor och att finna sig i kenyaners diffusa tidsbegrepp. Desutom har det varit svårt att avgöra när och hur man bör ge materiell hjälp, att försöka förstå deras sätt att tänka och uttrycka sig.

MEST INTRESSANT?

Att lära känna människor från en annan kultur och att få följa olika individer i deras livsöden.

TREVLIGAST?

Att träffa f.d. elever som nu är ute i förvärvslivet och som med tacksamhet ser tillbaka på skoltiden. Att se hur missionsverksamheten når ut till nya områden. Att ha semester i Mombasa. Att träffa missionärskamraterna vid samlingar av olika slag. Att få ta emot gäster från Sverige. Att få julpost.

HAR DU NÅGOT SÄRSKILT POSITIVT MINNE?

Att påtagligt ha fått uppleva Guds ingripande och hjälp i vardagen. Att ha fått träffa människor som vittnar om till vilken välsignelse de andaktsböcker som publicerats har blivit för dem. Särskilt kommer jag ihåg besöket av en man som sålde böcker för den lagiskt präglade sjundedagsadventist- kyrkan, då han talade om hur välsignade han och hans fru blivit då de läst en av andaktsböckerna. Hans ansikte strålade av glädje och så köpte han fler häften.

 

HUR HAR LIVET I AFRIKA PÅVERKAT DIG?

Det kanske mina närstående bättre skulle kunna svara på än jag själv. Men en del har jag ju lärt mig under åren, som t.ex. att se medmänniskan även bakom smuts och trasor, att lyssna till och räkna med Gud också i vardagens mångahanda och att uppskatta även de små bekvämligheterna, t.ex. vatten i kranarna och en fungerande telefon.

 

VAD HAR MISSIONEN BETYTT FÖR DIG?

Förmånen att få dela med mig av det bästa vi fått som kristna: budskapet om Frälsaren, som levde, dog, uppstod, for upp till himmelen och ber för mig och var och en, och detta bland människor som är villiga att lyssna. Jag har fått syssla med Guds ord och själv blivit välsignad. Missionen har också betytt kontakt med missionsledningen, något som varit positivt. Den har betytt nära kontakt med missionärskamrater från Sverige och andra länder, förbindelser som lett till djup och bestående vänskap.

 

HAR DU ”FÖRLORAT/VUNNIT” NÅGOT PÅ DIN TJÄNST I MISSIONEN?

Förlorat? – Ja, skulle man se det krasst materialistiskt, så kunde man kanske tala om förlust. Jag har inget eget hem, inte senaste bilmodellen, ingen stuga vid havet eller vad det nu kan vara som anses höra till livets lycka. Men jag har fått vad jag har behövt och har inte känt mig sakna något väsentligt. Jag har inte någon egen familj, men det kanske jag inte hade fått om jag stannat i Sverige heller, såvida jag inte ”tagit mig man”. Att jag skulle vara ensam har varit Guds väg för mig och den har säkert varit den bästa. Jag har ju i alla fall både barn och barnbarn genom min fosterdotter Sarah i Kenya. Vunnit? – Relationerna till syskon och syskonbarn har inte precis lidit av avstånden, kanske tvärt om. Jag känner mig stå i ett nära förhållande till de flesta, mycket tack vare brevkontakten och förbönsförbindelsen. Jag har fått många andra vänner från norr till söder i vårt land, också i grannländerna och i Amerika. Dessutom blir missionärers gemenskap något alldeles speciellt. Jag har också fått slippa de frestelser som mötet med icke troende kolleger kan innebära. Vad jag, av nåd, fått som missionär överväger vida vad jag fått försaka.

 

VAR BOR DU NU?

Jag bor i Sonnarp, uppe på Hallandsåsen, i en röd liten stuga med vita knutar och pelargonior i fönstren, idylliskt omgiven av blommande buskar och fruktträd. Jag har plats för gäster, nära till släkten och trivs bra med vännerna i Åsljunga-föreningen.

 

VARFÖR VÄLJER DU ATT BOSÄTTA DIG I SVERIGE?

Dels av hälsoskäl, jag har ju fått Menières åkomma som handikapp. I Sverige finns tillgång till hjälpmedel när hörseln försämras. Jag skulle inte vilja bli en börda för mina kenyanska vänner eller för missionärskamraterna. Här i Sverige är det bättre ordnat med äldrevård än i Kenya. Dels känns det politiskt instabilt i Kenya, korruption finns inom alla områden. Utan kontakter eller mutor kommer man snart sagt ingen vart.

 

MYCKET HAR FÖRÄNDRATS UNDER DINA ÅR I KENYA. HUR TROR DU DET GÅR MED ANPASSNINGEN HÄR?

Att återgå till aktiv tjänst inom skolvärlden skulle jag inte klara av vare sig socialt eller arbetsmässigt. Men ett stilla liv tillsammans med släkt och vänner och med en del besök ute i missionsföreningarna, det ser jag fram emot. Jag tackar Gud för att jag inte haft så stora anpassningsproblem under åren som gått.

 

VAD HAR DU FÖR PLANER FÖR FRAMTIDEN?

Som nämnt deltar jag gärna i verksamheten i mån av tid och kraft. Jag har dessutom lovat att fortsätta en del inom litteraturarbetet och i samband med detta också göra något eller några återbesök i Kenya, när detta kan anses behövligt för arbetets skull.

 

PENSIONERAS EN MISSIONÄR?

Teoretiskt sett – ja. Praktiskt sett – endast från statens sida, som ju skall stå för underhållet, men inte av Herren.

Intervju: Barbro Nilsson

 

Missionär Gunhild Anderssons avskedshalsning vid ELCK:s årsmote i april 1998

Kära bröder och systrar i Kristus Jesus!

Jag är tacksam att jag fått detta tillfälle att hälsa er alla och jag gör det i Jesu, vår Frälsares namn.

Det är så, att jag nu inte kommer att vara tillsammans med er på det här sättet mera. Om några månader går jag i pension och flyttar då till Sverige. Jag är tacksam till Herren för de 39 år jag fått arbeta här tillsammans med er. Några ser jag här som jag fick lära känna redan under mina första år i Kenya. Tack för gott samarbete och vänskap under åren! Jag skulle gärna velat träffa er var och en personligen och trycka era händer, men eftersom tid och tillfälle till detta knappast ges nu, får det bli så här mera allmänt.

Som en hälsning vill jag läsa några verser från Upp. 7, närmare bestämt verserna 9- 10 och 13-15.

Här ser vi hur Herrens tjänare Johannes fick blicka in i framtiden och se den stora skara som en gång ska stå räddad och frälst för evigt i himlen. Där såg han människor ur alla folkslag och stammar, folk och tungomål. Han såg kisiier, luo-folk, kipsigiser m. fl.

En fråga: såg han månne dig där? Såg han mig? Ska vi en gång stå med där hemma i himlen?

Vilka var det aposteln såg? – Jo, dem som tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod, dem som gjort upp sin sak med Herren Jesus och tagit emot hans förlåtelse – reningen i hans blod.

Hur är det med oss, när det gäller detta? Vi går väl inte och gömmer på några fläckar; bär på något, som vi inte vill ha fram i ljuset; försöker ”glömma” någon orättrådighet, som vi tänker fortsätta med? Det kan kosta oss det eviga livet och föra oss till mörkret och tandagnisslan i de osaligas boning för den långa evigheten.

Kära, dyrt återlösta vänner, måtte vi alla, var och en bekänna våra synder och brister och dagligen ta emot reningen i Jesu blod i förlitande på löftet i 1 Joh. 1:9: ”Om vi bekänner våra synder, så är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.”

Lever vi i denna förlåtelse, bär det hem, och vi ska då en dag få återse varandra i den skara som för evigt ska glädjas och fröjdas i himlen och sjunga till Guds och Lammets ära.

Må Herren välsigna er alla och hela ELCK!