Varför detta påtagliga intresse för Kenya, Rune?
– Som tolvåring kom jag 1965 till Kenya tillsammans med delar av min familj. Jag fick alltså uppleva tiden både precis efter att landet blivit självständigt och den lutherska kyrkan bildats, 1963. Det var en intressant tid, men samtidigt med starka spänningar. Katrina och jag blev missionärer i Kenya 1990, och vi fick sex år där tillsammans med våra barn. Mitt intresse är därför rätt självklart.
Du var missionärsbarn i Kenya på 1960-
och 70-talet – berätta!
– På många sätt var det en underbar tid, som jag alltid kommer att minnas: människorna, naturen, värmen, kulturen. På sätt och vis var det som att växa upp i en botanisk trädgård! Samtidigt fanns det jobbiga sidor. Större delen av tiden hade jag inga jämnåriga kompisar att tala svenska med, utan mina närmaste sociala kontakter var mina föräldrar och några andra missionärer. Jag umgicks med kenyanska kompisar, spelade fotboll och volleyboll med dem, men det var inte lätt att bygga upp nära relationer. Det kunde vara ensamt – fastän jag var omgiven av ett myller av människor.
Hur har din kallelse här i Sverige formats?
– Det är ett antal faktorer som påverkat mig. Vad gäller min kallelse till präst handlar det bland annat om att Gud aktualiserat 2 Kor. 5 för mig, ”Kristi kärlek tvingar oss”. Mycket har sedan länkats samman genom yttre kallelser, olika gåvor som Gud lagt ner, intressen jag haft osv. Många personer har betytt mycket för min utveckling: mina föräldrar, missionärerna jag lärde känna i Kenya på 60-talet, ett antal kristna jag lärde känna i Malmö, mina konfirmationskamrater på Strandhem 1968 …
Så kom du tillbaka till Kenya på 1990-talet …?
– Katrina och jag funderade mycket över vad som var Guds vilja med oss och vår familj. Under slutet av 1980-talet fick vi nästan samtidigt fem–sex kallelser till olika länder och sammanhang. Men Gud ledde oss till Kenya! För min del kom jag tillbaka till en miljö jag kände, för Katrinas del blev det en annan del av Afrika än den hon upplevt tidigare (Zimbabwe och Botswana), men med stora likheter.
Det var otroligt inspirerande och givande att få tillbringa ett antal år i Afrika, och jag vet inte vem som trivdes bäst, vi eller barnen!
Berätta lite om de utmaningar du möter nu i Sverige, på FFG!
– Utmaningarna i Sverige är oändliga – både komplicerade och inspirerande. Kulturellt och kyrkligt sett är det som att befinna sig på fjället när en lavin drar igång. Att då inte svepas med, utan kunna stå kvar och behålla fotfästet – det är den verkliga utmaningen.
Att som familj kunna fungera i ett kyrkligt sammanhang är i dag inte det lättaste. Men det är mycket som fungerar bra i Horreds församling och därför är vi engagerade där. Utifrån detta, att familjens andliga liv fungerar, får vi föräldrar sedan arbeta vidare i våra yrken.
På FFG trivs jag otroligt bra. Det är en liten men härlig arbetsplats med hängivna medarbetare. Den andliga miljön är god och den akademiska är spännande, eftersom vi hela tiden också måste kämpa för att hålla näsan över vattenytan (ekonomiskt, med studentrekrytering osv.). Men vi jobbar på med stor glädje och frimodighet, och det är fantastiskt att uppleva hur många människor präglas positivt av sina år på FFG.
Berätta om ditt forskningsuppdrag från ELCK!
– För några år sedan fick jag en förfrågan om att skriva om ELCKs historia, och det är det jag slitit med under den senaste tiden. Mitt eget intresse för studier har inneburit att jag själv äger en unik samling böcker och dokument om ELCK – faktiskt mer än vad kyrkan själv har.
Det har varit inspirerande att jobba med materialet – och att få återvända till Kenya och arbeta där i någorlunda lugn och ro under fyra månader (dec. 2006–mars 2007) med intervjuer, arkivstudier m.m. Boken är nu klar för tryckning – underbart! (Läs mer på s. 30.)
Några intressanta upptäckter under arbetets gång?
– Jag har fått se hur flera visioner för missionsarbetet har uppfyllts; ett tydligt Guds handlande som jag inte alls sett lika tydligt i mina tidigare kyrkohistoriska studier.
Det är också anmärkningsvärt att det med sådan precision går att följa vad de utsända gjorde för sjuttio år sedan – ibland dag för dag, men ofta vecka för vecka. Till exempel kan man tydligt avläsa svängningarna i Axel B. Svenssons humör genom hans brev.
Många detaljer blir lätt lite komiska när de dyker upp i arkivmaterialet. I Riksarkivet hittade jag ett telegram till ELM-BVs expedition där lyckliga föräldrar berättade om sin sons födelse. Denne son har jag sedan haft som missionärskollega …
Och gamla bilder, t.ex. på ELM-BVs expedition, kan vara fascinerande. Tänk vilka frisyrer en del missionärer hållit sig med!
Om världen består – hur tror du det är i Kenya och ELCK om 15–40 år?
– Om ECLK och ELM-BV i fortsättningen ska fungera som Guds redskap, kommer båda organisationerna att drabbas av många stormar. Det är helt enkelt spelreglerna i den yttersta tiden.
Men då gäller det att minnas ett antal viktiga fakta. Att hela tiden
• komma ihåg att Jesus har segrat
• bevara tron och ett gott samvete
• ta Bibelns ord och undervisning på allvar
• sträva efter att agera kärleksfullt
• tänka på två bibelställen i Romarbrevet: 11:33–36 vad gäller Gud, 12:1–2 vad gäller oss. Slå gärna upp och läs!
Roland Gustafsson, missionsföreståndare