Landshövdingen Pilatus får möta den oskyldige Jesus som judarna vill få dömd. Vad bryr han sig om det? Han styrs i sitt handlande av folkopinionen, för inte finns det väl någon sanning värd att leva eller dö för? Lärjungen Tomas vandrade med Jesus i tre år. När lärjungarna samlas första gången efter Jesu uppståndelse och Jesus visar sig för dem, då är inte Tomas där. Hur ska han då kunna tro att han lever?
Ståthållaren Pontius Pilatus och lärjungen Tomas – så lika och ändå så olika. Båda söker sanningen, båda vägrar att låta sig influeras av andras påståenden, båda har personlig integritet. Men medan Pilatus när han står inför Sanningen själv väljer relativismen1, så släpper Tomas alla tvivel för att bekänna Jesus som sin Herre och sin Gud!
Pilatus relativism är bekväm, Tomas tvivel som vänds till tro är riskabel. Pilatus och Tomas ger båda tvivlet ett ansikte, men det är olika ansikten. Pilatus tvivel bottnar i att han kan tro men inte vill, medan Tomas tvivel orsakas av att han vill tro men inte kan. Ofta förväxlas de båda, ofta hävdar de skeptiska att de har ett tomastvivel, men deras dubier är snarare en pilatusrelativism.
En landshövding, ointresserad av sanningen
Pontius Pilatus livsöde är spännande. Som den femte av sju romerska landshövdingar i Samarien och Judéen representerade han den romerske kejsaren under åren 26–36. Enligt historieskrivarna Filon och Josefos var han lynnig och grym även efter sin tids mått. Lukas nämner en blodsutgjutelse på galiléer i templet (13:1ff), troligen orsakad av protester mot att Pilatus tog av tempelskatten för att bygga en akvedukt. Om han var lyhörd för opinionen när Jesus fördes inför honom, så nonchalerade han den när han lät sina trupper tåga in i Jerusalem med bilder av kejsaren och den romerska silverörnen. Han tycks ha varit respektlös inför judarnas tro, deras envishet väckte hans aggressivitet. Med åren blev han så obekväm på sin post att han återkallades till Rom för att stå till svars inför kejsaren.
Trots att Pilatus levde för närmre två tusen år sedan är han påfallande modern, hans karaktär kryper oss nära. Bitter erfarenhet har lärt honom att styras av det massmediala trycket, ängslig om sin position utför han vad som krävs av honom hellre än att stå fast vid sin övertygelse om att Jesus är oskyldig. Pilatus föredrar att göra det lämpliga framför det rätta, att hellre göra orätt än lida orätt. Han präglas av cynism parad med populism, en farlig kombination. Misshandeln av Jesus sker ju för att tillfredsställa opinionen, inte för att Pilatus övertygats om att Jesus är skyldig. Dödsdomen över Jesus fälls av rädsla för slagordens kraft, inte för att Pilatus hävdar att domen är rätt. Men vad är ett liv och vad är en människa bredvid maktens rädsla och ängslan?
Mer påträngande än i maktutövningen blir Pilatus när han frågar Jesus: Vad är sanning? Då darrar han av otillfredsställelse. Han väntar sig inget svar, han har redan smakat tillvarons hela leda till den sista mögliga smulan. Allt flyter och ingen sanning är värd att leva och dö för, ingen tro är mer sann än någon annan. Vem har rätt att påstå sig känna sanningen eller hävda att en viss tro, en särskild ideologi, en speciell etik eller ett bestämt moraliskt förhållningssätt är riktigare än andra? Att ifrågasätta är enkelt, att komma till en avgörelse är mer ohanterbart.
En vilsen skeptiker
Om jag försöker möta Pilatus blick tycks den mig vara överlägsen och uppgiven, ironisk och distanserad, rädd och likgiltig. Men också ensam, fruktansvärt ensam, längtande efter att sanningen som han misstror ändå skall uppenbara sig för honom. Kanske anar han, att när han fäller dödsdomen så avrättar han sitt sista hopp, ty antingen var mannen som stod framför honom en charlatan eller Gud själv. Var han en charlatan så är han inte värd att dömas, var han Gud själv kan han inte dömas skyldig annat än om han bär andras skuld.
Det absurda är, att när Pilatus undertecknar dödsdomen så skriver han sitt namn under dokumentet som leder till frälsning för världen. När Pilatus dömer Jesus till döden, dömer Gud genom Jesu död världen till livet. När Pilatus lämnar ut Jesus till soldaterna för att slaktas likt ett offerlamm, så blir Jesus offret som sonar också Pilatus synd. Men kom han någonsin till tro, tog han emot försoningens gåva eller slöt han sig i sin relativism?
Jag känner för Pilatus så som jag känner för alla dem som i dag saknar tro, som inte vet av något hopp, som lever upptagna av sig själva och sin egen lycka och därför aldrig finner vare sig vardagslycka eller evig salighet. Pilatus är en av dessa illa medfarna som Jesus gråter över. Jesus ser det, Jesus anklagar aldrig Pilatus, trots att Pilatus är den skyldige och Jesus den oskyldige. Är det Jesu blick som gör Pilatus, som säkert annars var van vid att enkelt fastställa dödsdomar, så osäker? Är det att han anar att inför honom står Kärleken själv?
Rättframt tvivel och frimodig bekännelse
Medan Pilatus hållningslöst vacklar än hit, än dit, så är det få i Bibeln som uttrycker sitt tvivel så rättframt som Tomas. Kravet på bevis för att tro på Jesus som uppstånden är kompromisslöst: om jag inte får se hålen efter spikarna … och sticka fingret i hålen … så kan jag inte tro (Joh. 20:25). Tomas vet vad han vill, han säger det klart och är inte rädd av sig.
Som en i skaran runt Jesus finns Tomas med i lärjungalängderna (Matt. 10:3, Mark. 3:18 osv.), men endast vid tre tillfällen träder han ut ur anonymiteten. Första gången är när han trots varningstecknen uppmanar lärjungarna att följa med Jesus till Jerusalem: Låt oss gå och dö med honom (Joh. 11:16). Andra gången är, när han missnöjd över Jesu otydliga svar på vart han skall gå, undrar: Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen? (Joh. 14:5). Tredje gången är när han först vägrar att tro vad de övriga lärjungarna berättar om att Jesus uppstått, men åtta dagar senare uttalar den kanske mest kompromisslösa bekännelsen till Jesus i evangelierna: Min Herre och min Gud! (Joh. 20:24–29.)
Tvivel som leder till liv
Hos Tomas möter villighet, vilsenhet, tvivel och trons bekännelse. Villigheten att följa Jesus och vilsenheten inför vart efterföljelsen kan leda.
Och så tvivlet. Jag är tacksam över Tomas tvivel, för då har jag i honom en broder när jag själv tvivlar. Jag är tacksam över att hans tvivel får stå där ocensurerat i Guds heliga Ord. Och jag är tacksam över att det dröjde åtta dagar innan vissheten överföll honom, en period av väntan och längtan, av ovisshet och sökande, av mörker och förtvivlan, då de övriga trodde medan han själv stod utanför. Han ville tro men kunde inte, de andra hade sett men själv kunde han inte se, de andra jublade men själv våndades han intill den åttonde dagen. Att det är just åtta dagar senare är ingen tillfällighet, ty den åttonde dagen är uppståndelsens dag, nyfödelsens och den nya skapelsens dag.
Och jag är tacksam för Tomas bekännelse. Klar, entydig och utan minsta tvekan böjde sig Tomas ödmjukt inför Jesus då han äntligen mötte honom. Tomas tvivel var inte relativism, sådant tvivel leder till död och uppgivenhet. Utan Tomas sökte i sitt tvivel Sanningen, ett tvivel som leder till liv. På sin fråga till Jesus om vägen hade han en gång fått svaret: Jag är vägen, sanningen och livet (Joh. 14:6).
Både Pontius Pilatus och Tomas mötte en våldsam död. Traditionen är visserligen delvis osäker, antingen avrättades Pilatus eller så begick han självmord, medan Tomas led martyrdöden. Den ene dog för ingenting annat än sig själv och sina gärningar, den andre dog för Jesu skull, för tron och vissheten om att döden är uppslukad och segern är vunnen (1 Kor. 15:55).
Berth Löndahl
Kyrkoherde, Bunkeflo