Jesus och jag – i tvivel och tro

Hur kan jag komma över mina tvivel till en personlig tro – en tro som med öppna ögon och öppet hjärta förtröstar på Gud och hans Ord? Livet tillsammans med Jesus innebär både tillit och tvivel. Men – varför tror jag? Varför tvivlar jag?

Vad är tron?

För att förstå sig på tro och tvivel måste man först veta vad som menas med att tro. Under reformationstiden talade man om tron i tre dimensioner: notitia = nyhet (innehåll), assensus = försanthållande och fiducia = förtröstan. Den sanna kristna tron innehåller alla tre. Först kommer budskapet om Kristus och vad han, genom sin död och uppståndelse, har gjort för vår frälsning – man kan inte bli kristen om man inte först får höra det. Vi möter det i Bibeln som är Guds ord till oss, skrivet för att vi skall lära känna och tro på Kristus. Tron innebär också att jag håller det kristna budskapet för sant – en kristen kan inte förneka bibelordet och samtidigt tro, i biblisk frälsande betydelse. Den tredje dimensionen av tron är naturligtvis den viktigaste för individen: att jag personligen förtröstar på Kristus.

Skillnad på tvivel och otro

Det är viktigt att inse att det är skillnad på tvivel och otro. Att tvivla betyder att jag inte vet hur det är, jag är osäker, jag har frågor. Tvivlet tar mig till ett vägskäl. Det kan resultera i att jag får svar på mina frågor, får mina tvivel uppklarade och att jag vänder mig mot Kristus igen i tro och förtröstan. Men tvivlet kan också leda mig till otro.

Att leva i otro betyder att jag inte vill, inte är intresserad av att veta hur det egentligen är. Eller, jag vet mycket väl hur det är, men jag gör uppror mot den kunskap jag har. Jag har redan vänt Gud ryggen. Som det engelska uttrycket lyder: ”I have already made up my mind, don’t confuse me with the facts.”

Tro på vad?

Vad är det vi tror på och hur uppkommer tron? Kristen tro innebär bland annat

  • att tro på Guds existens
  • att tro på Jesus som Guds Son och världens Frälsare – min Frälsare. Det sistnämnda tillägget gjorde Martin Luther, som menade att den är ännu inte en kristen som tror att Jesus har dött för världens synder (i allmänhet). En kristen är den som också tror att Jesus dött just för mina synder.

Tron på att det finns en Gud

Tron på Guds existens uppkommer genom den allmänna uppenbarelsen. Den innebär att Gud gör sig känd för alla människor, över hela världen, genom själva världsalltets, naturens och människans existens. Att det överhuvudtaget finns någonting, och hur väl allt fungerar tillsammans, talar för en skapare.

Paulus skriver i Romarbrevets första kapitel: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar (v. 18–22). Enligt Paulus är den allmänna uppenbarelsen så klar att de, som inte på basis av den bekänner Guds existens utan förnekar den, är ”utan ursäkt”; de kan inte försvara sig på något sätt.

Den allmänna uppenbarelsen och människans ansvar

Enligt Martin Luther kan man genom den allmänna uppenbarelsen nå fram till att en allmän kunskap om Gud – och vissa av hans egenskaper – är outplånligt inskriven i den naturliga människans förnuft, och att hon måste ansvara för hur hon använder denna naturgivna kunskap. Även den allmänna, abstrakta, filosofi ska gudskunskapen, som den allmänna uppenbarelsen leder fram till, räcker till att göra människan skyldig inför Gud.

Men det är viktigt att inse att Luther gör skillnad mellan en sådan allmän, naturlig och teoretisk tro på Gud och en personlig tro och förtröstan på Gud. Den förstnämnda tron saknar det personliga motivet, ”för min skull”. Det är stor skillnad mellan att veta att det finns en Gud, och att veta vad och vem Gud är och vad han betyder för mig. Luther menade också att när människan tar emot den allmänna uppenbarelsen om Gud, så leder det alltid till att hon på något sätt förvränger denna kunskap, vilket i sin tur leder till att hon gör sig en avgud. Detta beror inte på att det är något fel på den allmänna uppenbarelsen i sig – då skulle vi ju inte kunna vara ansvariga inför den. Det beror på att människan utan Guds ord, som syndare, är oförmögen att förstå vem och hurudan Gud i verkligheten är.

Men den allmänna uppenbarelsen är viktig – i förkunnelsen finns det där en anknytningspunkt till människans ursprung och liv.

Tron på Jesus som min Frälsare

Den allmänna uppenbarelsen kan alltså leda en människa – och har också alltid lett den stora majoriteten – till att inse att det måste finnas en Gud. Men detta är ännu ingen frälsande tro. Det räcker inte ens till att få en rätt insikt om vem och hurudan Gud är. För att detta skall ske behövs Guds ord. Den personliga, frälsande tron på Jesus är alltid en Guds gåva, som ges till mig – och hålls vid liv! – när jag läser eller lyssnar på Guds ord.

Försvar för kristen tro – apologetik Vad har allt detta för betydelse för min tro och mina tvivel? Om mina tvivel gäller Guds existens, Bibelns tillförlitlighet, vad vi kan veta om Jesus historiskt och andra frågor som gäller sanningen i det vi tror på (det vill säga de två första dimensionerna av tron), så är det viktigt att jag inser ”apologetikens” plats i mitt trosliv. Apologetik betyder försvar för den kristna tron; man ger svar på frågor och utmaningar som den kristna tron ställs inför. Den innebär också att man presenterar goda skäl för att tro på Guds existens, Bibelns historiska tillförlitlighet och sanningen i den kunskap vi har om Jesus. Saknar jag kunskap om att det finns sådana goda skäl för tron börjar jag tvivla.

Om mina tvivel snarare gäller frågor som ”Kan Gud verkligen förlåta mig?”, ”Älskar Jesus Kristus mig verkligen?” eller ”Är jag ett sant Guds barn?” – då måste jag vända mig till Bibeln för att få svar på mina frågor. Då räcker det inte med att jag vet att den design som världsalltet och livet ger uttryck för, utan tvekan pekar på att det finns en Gud. Då räcker det inte med att jag vet att vi har utomordentligt goda historiska grunder för att tro på att Bibeln har förvarats oföränderlig genom århundradena, ända sedan den skrevs ned, och att vi har goda skäl att lita på den information om Jesus som vi möter i Bibeln. Då måste jag själv läsa och lyssna till Gud själv, när han talar till mig genom sitt Ord – jag måste på nytt se på Jesus och vad han har gjort för mig.

Ett liv i gemenskap

Den ovan skisserade skillnaden är som skillnaden mellan att veta att någon finns till och att känna honom personligen. Båda behövs förstås. Jag kan inte förtrösta på någon som inte ens existerar – det vore förvillande och tragiskt. Jag måste veta att Gud finns för att komma till honom. Men när jag vet att han fi nns, och när jag vet att hans Ord är tillförlitligt, kan jag slå mig ned och lyssna på honom när Han talar till mig personligen i sitt Ord. Jag kan också själv tala till honom i bön. Det är i detta mycket personliga, men mycket verkliga, umgänge med den levande Guden själv som tron föds och uppehålls, och tvivel byts ut mot sann kunskap, försanthållande och förtröstan på Jesus Kristus själv som hela världens och min personliga Frälsare.

Leif Nummela, chefredaktör och bibellärare, Tervakoski, Finland

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan