Den som drabbas av tvivel skakas om i sin tro och kan känna sig vilsen. Då är det viktigt att någon finns där som kan lyssna, söka förstå och uppmuntra till att fortsätta praktisera nådemedlen.
Den som drabbas av tvivel skakas om i sin tro och kan känna sig vilsen. Då är det viktigt att någon finns där som kan lyssna, söka förstå och uppmuntra till att fortsätta praktisera nådemedlen.
”Jag undrar om jag verkligen har en tro. Tänk om alltihop bara är alldeles fel.” Alla kristna kan uppleva tvivel ibland. Tvivel är en känsla av att något är fel, att den kristna tron inte är rätt, att Gud inte tycker om mig, att Gud inte ens finns … Vi definierar inte tvivel som att inte vilja tro alls. Det kallar vi otro.
Tvivel är inte bra i sig. Jesus prisar tron, som hos den kananeiska kvinnan (Matt. 15:28). Ingen relation mellan två makar mår bra av att den ene tvivlar på att hela relationen är rätt.
Samtidigt är tvivel en ofrånkomlig del av att vara en jordisk lärjunge till Jesus. Vi kan visserligen likna trons relation till Gud vid ett äktenskap, men vi ser ju inte Gud. Där brister liknelsen. Många spänningar och kunskapsluckor måste en kristen lära sig att leva med och hantera genom hela livet. Och genomarbetade tvivel kan leda till något bra – en mognare tro, bättre förståelse för andra eller att vi lägger bort felaktiga föreställningar.
Våra egna och andras tvivel ska vi ta på allvar. När vi möter en vän som brottas med tvivel får vi först försöka lyssna för att förstå. Vi ska aldrig förutsätta att vi redan vet innan vi har fått höra efter. Inte heller ska vi vara för snabba att ”tala tro”. Det är inte vår uppgift att väcka tron, det är Andens. Vi kan be, orka ta tid, visa intresse och försöka samtala om vad det är tvivlen går ut på. Är tvivlet på Bibelns Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud? Eller bottnar det i en felaktig förväntan på Gud? Eller har vår vän svårt att tro på frälsningen? Tvivlen kan ha olika orsaker. Det är viktigt att lyssna utan att fördöma
Ibland är tvivlet intellektuellt. Vi förstår inte hur Bibelns Gud kan finnas, leva och verka i vår värld. Ibland är tvivlet känslomässigt. Vi känner inte som vi önskar eller det kändes annorlunda förr. Oavsett vilket är det alltid ett bra råd att luta sig mot kyrkans tro och gemenskap. Kyrkan förvaltar nådemedlen – Ordet och sakramenten – och till dem får vi hålla oss.
Ordet vänder sig företrädesvis till vårt intellekt. Vi förstår i olika grad, bearbetar och reflekterar det lästa eller hörda. Genom Ordet verkar Anden tro i våra hjärtan. Dopet är till hjälp för oss då det ligger helt utanför oss själva. I dopet tar Gud upp oss i sitt förbund på grund av Jesus korsdöd som skedde långt före vårt eget liv. Det blir något handfast att hålla i när vi tvivlar på vår egen frälsning. Också nattvarden är något konkret. Vi tar i nattvarden emot Kristus, får gemenskap med och förenas med honom. Prästen L. M. Engström, skriver i boken Nattvardstankar: ”Har du svårt att tro, vinner du genom nattvarden en särskild hjälp att tro på Guds löften, tro dina synders förlåtelse.”
Ett särskilt kapitel är tvivel på den egna frälsningen. Vi kan komma att tänka att just våra synder är omöjliga att förlåta eller att Jesus inte kan bry sig om oss som är så hemska. Sådana osäkerhetens monster kommer inte från Gud utan från djävulen. Ingenting är säkrare än att Jesus vill hjälpa, annars vore han inte frälsare.
Till sist en bön som kan få vara till hjälp. Be med Psaltaren 119:94: Herre jag är din, rädda mig. Och fortsätt: Dig tillhör jag. Dig lovar jag. Dig tackar jag. I dig lever jag. I dig lider jag. I dig dör jag. I liv och död är jag din. Amen.
Vendela och Daniel Wihlborg, psykolog respektive präst, Horred