När Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Då började han tala och undervisa dem: Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
”Frid” – när Jesus tar detta ord i sin mun, då vänder lärjungarna sina blickar mot honom, de som sitter med honom på berget. De anar att han är den utlovade Fridsfursten (Jes. 9:6f.).
Och så är det. Jesus uppfyller profetiorna. Han kommer med friden. Det märktes den dagen i Kapernaum då några män kom till Jesus med en man som var lam (Mark. 2). De som bar honom hade mer tro än han hade själv. Jesus såg genast hur det var fatt med honom. Han var plågad i samvetet. Han hade det inte gott med Gud. Men nu fick han det. ”Mitt barn”, sade Jesus till honom, ”dina synder är förlåtna.”
Det är för detta Jesus har kommit. Han har kommit för att skaffa oss frid. Det var detta han markerade när han red in i Jerusalem. Folket lade sina mantlar på vägen. De jublade och sjöng. De hyllade honom som den utlovade Konungen. Men han kom ridande på en åsna. Han är Fridsfursten. Han har offrat sig själv, till försoning för vår skuld. Med sin död på korset har han skapat frid – frid både på jorden och i himlen (Kol. 1:20).
Och nu låter Kristus denna frid gå ut över jorden – på två sätt.
Han gör det genom evangeliet. ”Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid” (Jes. 52:7 och Apg. 10:36). Evangeliet erbjuder oss det som har Jesus gjort för oss. När vi tar emot detta i tro får vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus (Rom. 5:1).
Han gör oss till redskap för sin frid. Vi blir inlemmade i Kristus, inlemmade i hans kropp. Han ger oss sin Ande. Han förlåter oss våra synder. Och nu skall vi förlåta dem som felar mot oss. Han låter oss leva i frid med Gud. Och nu skall vi föra denna frid vidare. Nu skall vi inte längre hämnas och ge igen. Nu skall vi bli ”fridsgörare”. När detta sker, då kan omvärlden se något av Kristus i oss.
Detta fick den rumänske prästen Wurmbrand uppleva i fängelset på 50-talet. Löjtnant Grecu som ledde förhören var en hård ung man, intelligent och självsäker i sin ateism. Han lade ett papper framför Wurmbrand och befallde honom att ”säga sanningen”, det vill säga ange sina medfångar. Wurmbrand erkände att han brutit mot fängelsets regler. Men sedan skrev han: ”Jag har aldrig talat mot kommunisterna. Jag är en lärjunge till Kristus, som har lärt oss att älska våra fiender. Jag förstår dem och ber för dem.” Efter en stund kom Grecu tillbaka. Han tog upp papperet och började läsa. Då han kommit till slutet, såg han på prästen och sade: ”Herr Wurmbrand, varför säger ni att ni älskar mig? Jag vet att det är ett av era bud, men jag trodde inte någon kunde hålla det.” Wurmbrand sade: ”Det rör sig inte om att hålla ett bud. Då jag blev kristen var det som om jag blivit född på nytt, fått en ny karaktär, full av kärlek.”
Den dagen talade de i två timmar om den kristna tron. Och dessa samtal fortsatte. Mer och mer tog Grecu till sig det han fick höra. Två veckor senare biktade han sig. Klädd i sin uniform med polisens fruktade slejfar på kragen biktade han sig för fången/prästen i dennes trasiga kläder. Det han sett av Kristus hade öppnat hans hjärta för evangeliet.
Detsamma har nyligen skett i Turkiet. I mitten av april blev ett kristet bokförlag utsatt för en våldsam attack. Tre män blev brutalt överfallna och dödade. Detta har rapporterats i våra nyheter. Men vi har kanske inte hört om det som hänt efteråt. Änkan Susanne Tilman blev intervjuad i TV. Hon gjorde klart att hon inte vill hämnas på dem som dödat hennes man. Hon förlåter dem. Hon ber för dem: ”O Gud, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Efteråt har många i landet talat om hur de blivit förändrade av detta vittnesbörd. Genom Susanne Tilman har folket i Turkiet fått möta den frid som kommer från Kristus.
Ja, saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
Gustav Börjesson
Prost, Sätila