Kristus uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna

EN HUVUDPUNKT I EVANGELIET 

Aposteln Paulus visste att Herren hade sänt ho nom att förkunna ett bestämt evangelium. Genom detta skulle människor föras från mörker till ljus. Dessa människor förenades i en och samma kyrka, konkretiserad i lokala församlingar kring brödsbrytelsens bord. Men allt hängde på det evangelium han predikade. Det var det som hade kraft. Inget annat. Urkyrkan, så som vi möter den i Apostlagärningarna, väx te fram uteslutande i kraft av evangeliets förkunnelse.

Hur såg detta evangelium ut? Vad predikade Paulus och de andra apostlarna? I sitt förs ta brev till korintierna ger oss Paulus en antydan: ”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och står fasta i, och genom vilket ni blir frälsta. Jag vill påminna er om orden som jag förkunnade, om ni nu håller fast vid dem. Annars var det förgäves att ni kom till tro. Jag meddelade er

det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han upp stod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor. 15:1–4). Korset har en helt avgörande plats. Jesu död för våra synders skull är centrum i Paulus förkunnelse. Det är också Jesu uppståndelse. I detta kapitel, som ibland kallas för ”uppståndelsekapitlet”, säger Paulus rakt på sak: ”Men om Kristus inte har uppstått, så är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder” (v. 17). Utan Kristi uppståndelse har inte korset någon kraft. Därför är även uppståndelsen helt central när Paulus i citatet ovan ta lar om de viktiga punkterna i sin förkunnelse.

Det är i uppståndelsens ljus vi kan se korset som Guds stora kärleksförklaring och räddningsaktion. Uppståndelsen är de ”glasögon” utan vilka Golgata kulle blir något mycket suddigt och obegripligt, ja, meningslöst. Det är när vi möter den uppståndne, som tron skapas.

Nu gör Paulus i denna korta sammanfattning av evangeliet en anmärkning som många inte alltid observerar. Han säger att Jesus ”upp stod på tredje dagen enligt Skrifterna”. Här har uppståndelsen inte bara en central plats utan han tillägger också att den har skett ”enligt Skrifterna”, på samma sätt som att Jesus dog ”enligt Skrifterna”. Detta senare lyfter vi ofta fram och läser olika profetior, där Jesajas kap. 53 spelar en helt avgörande roll. Just det kapitlet, v. 9, förutsäger också Jesu begravning, som kastar ett underbart ljus över alla Jesu lärjungars gravar. Men Paulus vet att även uppståndelsen är förutsagd av Gud i Skrifterna (dvs. Gamla testamentet).

SKRIFTERNAS BETYDELSE 

Vi ser av det följande avsnittet, 1 Kor. 15:5 ff., att Paulus tillmäter ögonvittnesskildringarna en helt avgörande betydelse när det gäller historiciteten i Jesu uppståndelse. ”… han visade sig för Kefas och sedan för de tolv”, skriver han. Och så fortsätter han att tala om det tillfälle, då Jesus visade sig ”för mer än femhundra bröder, av vilka de flesta ännu lever” och alltså kan intyga att de mött den uppståndne.

Och tillsammans med ögonvittnena spelar Skrifterna en viktig roll. När Petrus och Paulus enligt Apostlagärningarna predikar för judar, så hänvisar de alltid till att Jesu uppståndelse är förutsagd i Skrifterna (GT). Om något stod skrivet, så var det från Gud och då hade det avgörande betydelse. Det måste ske så som det står skrivet. I sitt sista tal till lärjungarna stryker Jesus under att uppståndelsen är förutsagd i Skrifterna: ”Det står skrivet, att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda” (Luk. 24:46). Jesus hade ju tidigare för sina lärjungar flera gånger förutsagt att han skulle lida och dö, men också på tredje dagen uppstå igen. Nu, efter uppståndelsen, säger han tydligt att allt detta har skett i enlighet med vad som står skrivet.

Vi skall i det följande se lite närmare på några av Nya testamentets hänvisningar till profetior om Jesu uppståndelse. Det finns säkert andra profetior – om än kanske inte lika tydliga. Men vi har anledning att tänka, att när Jesus förklarade för Emmausvandrarna vad som i ”alla skrifterna var sagt om honom”, inkluderade det förutsägelser om uppståndelsen som vi inte omedelbart ser.

Det finns ett ställe hos profeten Hosea som det ibland hänvisas till som en profetia om Jesu uppståndelse (Hos. 6:1–3). Det står: ”Han skall om två dagar på nytt göra oss levande, ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp” (v. 2). Här talas nu visserligen om en slags uppståndelse på tredje dagen, men ingenstans i NT hänvisas till detta ställe. Avsnittet ifråga hand lar om Israels falska ånger och inbillade hopp om räddning. Vi bör därför inte säga – trots att Martin Luther utlägger texten så – att detta är en profetia om Jesu uppståndelse, även om en kristen som läser stället kan låta sina tankar gå till det stora som skedde på ”tredje dagen”.

Vi skall i stället se på sex sammanhang, som enligt NT pekar fram emot Jesu uppståndelse. Att få se hur Jesu uppståndelse är förutsagd i GT och sedan hur den går i fullbordan i NT har stor betydelse för tron. Vi kan nu förstå hur alltsammans är en del i Guds plan. Emmaus vandrarnas hjärtan började ”brinna” när de såg Jesus i GT och hur löftena om honom hade gått i fullbordan i hans död och uppståndelse.

JONAS TECKEN 

Trots att Jesus hade gjort så många tecken inför judarna, kunde de komma och begära nya och fler tecken för att tro. Vid ett sådant tillfälle sade Jesus till dem: ”Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken” (Matt. 12:39).

Särskilt tre saker skall lyftas fram när det gäller Jonas tecken.

1) Herrens olydige profet var på flykt med båt västerut mot Spanien (Jona 1). Det blev en ödeläggande storm men Jona sov. När det se nare blev lottkastning för att utröna vem som kunde vara orsak till nödläget på båten, så blev det klart att Jona var den skyldige. Men profeten visste vad som skulle rädda de övriga, nämligen att han kastades överbord i de vreda vågorna. På det sättet räddades de andra. Jona
blev uppfångad av en stor fisk, från vars inre Jona ropade i sin nöd till Gud (Jona 2).
2) Efter tre dagar blev Jona uppkastad på stranden – levande. Nu var han beredd att gå på det svåra uppdraget till staden Nineve i Assyrien.

3) Stadens hedniska invånare lyssnade och omvände sig. De skall enligt Jesus på den yttersta dagen vittna mot många i det judiska folket som hörde men inte omvände sig.

När Jona blev slängd i havets vågor förebildade han Jesu död, utlämnad åt Guds vredes straff för våra synder (1). När han kastades upp på stranden var det en profetisk förebild till Jesu uppståndelse på tredje dagen (2). När folket i Nineve omvände sig, var det en profetia om hur evangeliet skulle gå till hedningarna istället för det egendomsfolk som sade nej (3).

Här är Jesu uppståndelse klart förutsagd. Den bön Jona bad i fiskens buk har många ord vändningar hämtade från den 18:e psalmen i Psaltaren. (Se t.ex. v. 6.) Bedjaren, David, lägger orden i Messias mun, när han sedan fortsätter: ”Han räckte ut sin hand från höjden och grep tag i mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. Han räddade mig från min starke fi ende … Han förde mig ut på rymlig plats, han räddade mig, ty han hade mig kär” (Ps. 18:17– 20, jfr. 2 Sam. 22:17–20). Alltså innehåller or den ”rymlig plats” uppståndelsens verklighet.

DEN HELIGE SKALL INTE SE FÖRGÄNGELSEN Petrus predikade på den första Pingstdagen för en stor skara judiska åhörare, som hade ett mycket stort förtroende för de heliga Skrifterna (Apg. 2). I denna för hela kyrkan grundläggande predikan talar Petrus mycket om Jesu uppståndelse. Han säger att David har profeterat om den i den 16:e psalmen i Psaltaren. Att David inte talade om sig själv som ”den Helige”, som inte skulle ”se förgängelse” var enkelt att se. Davids grav fanns ännu på Petrus tid att se i Jerusalem. Petrus säger: ”Han

(David) var profet och visste att Gud med ed hade lovat att sätta någon av hans ättlingar på hans tron. I förväg såg han Kristi uppståndelse och sade: Han skall inte lämnas kvar i graven och hans kropp skall inte se förgängelsen” (Apg. 2:30-31 med citat från Ps. 16:10). Detta ställe i Psaltaren tar också Paulus upp i den första predikan som vi har av honom och som han höll i Antiokia i Pisidien. Där har han ett långt avsnitt om uppståndelsen (Apg. 13:30– 39). Jesus blev inte kvar i graven. Hans kropp lämnades inte åt förgängelsen. På tredje dagen uppstod han, just som David förutsagt.

DEN KORSFÄSTES UNDERBARA FRAMTIDSUTSIKTER 

Kristna bibelläsare vet att Psaltarens 22:a psalm handlar om Jesus och hans lidande. Jesus citerar därifrån när han hänger på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Ps. 22:2, Matt. 27:46.) Därefter följer en så detaljerad beskrivning av korset och händelserna kring det, att författaren – 1000 år i förväg – tycks ha varit vid Golgata. Men få lägger märke till att mitt i psalmen vänder perspektivet. Samme sorgsne man, som klagade över guds övergivenheten, kommer i vers 23 med ett jublande: ”Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. … Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen, jag får infria mina löften” (Ps. 22:23, 26. Psalmen talar även om frukten av Jesu lidande genom evangeliets spridning i världen.)

Hebreerbrevets författare anknyter till den 22:a psaltarpsalmen och pekar på frukterna av Jesu död, hur han som uppstånden kan hjälpa ”sina bröder”. ”Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han (som uppstånden!) hjälpa dem som frestas” (Hebr. 2:11 ff.). 

När man sedan kommer till nästa psalm i Psaltaren, den 23:e om Herren som min Herde, så är det värt att lägga märke till att det är just han som i den 22:a psalmen ger sitt liv som i den 23:e är den gode Herden. Jesus säger om honom, att han ”ger sitt liv” (Joh. 10:11). Läser man sedan Psaltaren 24 om ”Ärans konung, väldig i strid”, så måste man fråga sig, om inte detta handlar om den uppståndne.

En kristen vet, att profeten Jesajas kap. 53 handlar om Jesu lidande. Men läser man v. 10–12 så är dessa verser omöjliga att förstå om man inte ser dem i ljuset av Jesu uppståndelse. Det är den uppståndne som kan leva länge. Det är bara han som kan förklara de många rättfärdiga i kraft av att ha burit deras många synder och det är bara den uppståndne som kan ha glädje av de många ”som byte” (Jes. 53:10–12).

DEN BORTKASTADE STENEN HAR BLIVIT EN HÖRNSTEN 

Petrus och Johannes stod inför Stora rådet an klagade för att i templet ha predikat om Jesus efter att ha botat en lam man vid Sköna porten (Apg. 4). Den för bara några månader sedan så fege Petrus som just utanför Stora rådets sammanträdesrum hade förnekat sin Mästare, kunde nu med frimodighet bekänna: ”Den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda.

Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta” (Apg. 4:10–12). Som stöd för orden om att Gud har uppväckt Jesus från de döda citerar Petrus från Psaltaren: ”Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, underbart är det i våra ögon. Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den jubla och vara glada” (Ps. 118:22–24). 

Den judiska aristokratin kastade bort sin Messias, men Gud uppväckte honom från de döda och har gjort honom till sin församlings ”hörnsten”. Och den kristna församlingen ord nar sig ”i högtidsled med lövrika kvistar i händerna fram till altarets horn” och jublar och är glada över ”den dag som Herren har gjort” (Ps. 118:24, 27). Detta är den kristna församling ens gudstjänsts innersta väsen.

DEN FÖRSTFÖDDE FRÅN DE DÖDA 

Psalmisten säger: ”Jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland kungarna på jorden” (Ps. 89:28). Detta ställe knyter Paulus an till när han skriver om Jesus ”att han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste” (Kol. 1:18). 

När Guds Son uppväcktes på den tredje da gen var han den förstfödde från de döda på det sättet, att han är den förste att uppstå så som alla som tror på honom en dag skall få uppstå. I detta ligger att något underbart väntar alla hans lärjungar.

UPPHÖJD LIKT JOSEF 

Många bibelläsare har känt igen Jesu uppståndelse i skildringen av Josefs upprättelse från Faraos fängelse till platsen på Faraos högra sida. Det finns ingen direkt hänvisning till detta i NT, men det ligger mycket nära till hands att tänka så i ljuset av följande ord. ”HERREN sade till min Herre: ’Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter’” (Ps. 110:1). I diskussion med judarna lät Jesus dem förstå att i dessa ord talas det om honom (Matt. 22:41–46). Hebreerbrevets författare stryker tydligt under att dessa ord handlar om den uppståndne Jesus (Hebr. 1:13). Detta styrks ytterligare av ett senare ord i brevet. ”Men Jesus har framburit ett enda syndoffer för alla tider, och han har satt sig på Guds högra sida och väntar nu på att hans fiender skall läggas som en fotapall under hans fötter” (Hebr. 10:12,13). Att Sonen har satt sig på Faderns högra sida förutsätter, att han är uppstånden. Så ligger alltså uppståndelsen gömd i Psaltarens 110:e psalm.

Många fler ställen kunde plockas fram, som för att vara meningsfulla förutsätter, att Jesus skulle uppstå (t. ex. Mik. 4:1ff.; jfr Jes. 2:1ff., Jer. 23:5–6). Om Sions konung, rättfärdighetens konung, inte lever kan han inte ta emot dem som kommer till Sion eller ge dem del av rättfärdigheten. Om han inte är uppstånden och lever kan han inte återvända för att ”stå med sina fötter på Olivberget” på den stora da gen (Sak. 14:4).

Låt oss nu till sist se lite på betydelsen av Jesu uppståndelse.

Uppståndelsens innebörd och betydelse

JESUS ÄR MESSIAS, GUDS SON, LYSSNA TILL HONOM! 

I sin pingstdagspredikan säger Petrus, när han talat om Jesu uppståndelse och himmelsfärd: ”Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias” (Apg. 2:36). Jesus gjorde under sina år på jorden många tecken och under. Alla dessa visade att Guds Messias hade kommit. Men uppståndelsen är Guds stora och slutgiltiga tecken på att Messias har kommit. Paulus uttrycker detta i Romarbrevets inledning när han skriver att Jesus ”genom helighetens Ande blev med kraft bevisad vara Guds Son alltifrån uppståndelsen från de döda” (Rom. 1:4). 

Genom uppståndelsen pekar Gud på sin Son och säger: Där är Messias, där är din Konung och Frälsare. Då är det vår skyldighet att lyssna till honom. Det var så det blev sagt på Förklaringsberget: ”Detta är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag. Lyssna till ho nom!” Mose profeterade om Messias: ”Lyssna till honom i allt han säger er” (5 Mos. 18:15). Detta påminner Petrus om i sitt tal i Jerusalems tempel, där han citerar Mose (Apg. 3:22). Samma uppmaning riktar Maria till tjänarna vid bröllopet i Kana: ”Gör vad han än säger till er” (Joh. 2:5). Därför betyder uppståndelsen att allt som Jesus säger måste vi ta vara på och rätta oss efter. Därför kan en kristen aldrig välja bort något av det Jesus säger, även om vår tid gärna skulle vilja göra just det.

UPPSTÅNDELSEKROPPEN 

Ett av de största undren Jesus gjorde var att uppväcka Lasarus från de döda. Dock var dennes uppväckelse ingen förvandling. Han skulle dö igen. När Jesus uppstod fick han en helt annan kropp, som var oberoende av tid och rum – och oåtkomlig för döden. Han kunde gå genom låsta dörrar. Han kunde försvinna. Han kunde också hindra sina vänner att känna igen honom – för att senare öppna deras ögon.

I Jesu uppståndelse har nyskapelsen börjat. Det kommer en dag, när himlarna och jorden skall förgås med ett våldsamt brak eller dån och allt på jorden brinner upp och hela den gamla tillvaron försvinner. Men då skapas nya himlar och en ny jord, med rättfärdighet, obundna av tid och rum. Och då skall alla Guds barn för vandlas och bli lika honom – i ett nu eller genom uppståndelse ur sina gravar – när de ser honom. (1 Joh. 3:2.)

FÖR VÅR RÄTTFÄRDIGGÖRELSES SKULL Paulus skriver i slutet av Romarbrevets kapitel 4: ”Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull” (v. 24–25). 

Vår rättfärdiggörelse knyts till Jesu uppståndelse. När Jesus uppväcktes hade han genomgått den dom som för alla människor följer på döden. Då hade både hans liv som människa och hans kallelse som Guds offer lamm prövats. Det blev klart att en för alla människor giltig rättfärdighet hade vunnits genom hans görande och lidande lydnad. Fadern uppväckte Sonen och gav oss en bekräftelse på den vunna rättfärdigheten. Som upp stånden låter han sitt ord gå ut och skapa tro på honom. ”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid genom vår Herre Jesus Kristus” (Rom. 5:1).

Jesu uppståndelse betyder, att det finns en fullkomlig, förvärvad rättfärdighet för alla människor, ”en vit dräkt” för varje människa i ”himlens garderob”. Denna överlämnas till var och en som kommer till honom med sina synder, dvs. tror på honom. Det kan också uttryck as som följer:

DET HIMMELSKA SIGILLET 

Paulus skriver: ”Men om Kristus inte har upp stått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder” (1 Kor. 15:17). Om det skulle vara så att Jesus inte har uppstått, så finns inte någon förlåtelse och då är vi kvar i våra synder. Att leva med oförlåtna synder är det värsta som kan sägas om en människa. Hon lever då på randen till fördömelsen.

Men genom uppståndelsen har Gud satt sitt sigill eller sin bekräftelse på att synderna för låtits. Därför säger också Jesus: ”Det står skri vet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk” (Luk. 24:46, 47).

När Jesus på den stora påskdagskvällen stod bland sina lärjungar som uppstånden, så var det samma sak det gällde: ”Om ni förlåter nå gon hans synder så är de förlåtna” (Joh. 20:23). Det handlade om syndernas förlåtelse. Jesu uppståndelse betyder, att han kommer med syndernas förlåtelse till oss, här och nu.

DOMEN 

När Paulus predikade på Areopagen i Aten av slutade han med att tala om den kommande domen. Han strök under att domen skall för rättas genom Kristus, vilket Gud bekräftat genom Kristi uppståndelse. ”Ty han har fast ställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har be stämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda” (Apg 17:31).

Så rymmer Jesu uppståndelse också detta allvarliga perspektiv: Det är han som skall döma. Hela världen skall möta honom som sin domare. Utgången av den domen beror på om vi tror på honom eller inte.

VÄLSIGNELSEN 

Den uppståndne hade samlat sina lärjungar på Olivberget utanför Jerusalem. Han gav dem sina sista befallningar. Så lyfte han som den sanne översteprästen sina sårmärkta händer över dem och uttalade den s. k. aronitiska välsignelsen: ”Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid” (4 Mos. 6:24–26). Medan han välsignade dem lyftes han upp, bort från deras åsyn – och satte sig på Faderns högra sida. Så fick de veta att just på det sätt de sett honom fara upp skulle de få se honom komma igen – med samma välsignande sårmärkta händer – för att när ”allt blir återupprättat” ta det folk som väntar på honom med sig in i det rike som är berett (Apg. 3:21).

Den uppståndne har farit till himlen. Men åter och åter kommer han till sin församling och förblir mitt i den. När Guds ord förkunnas är han där. Vi behöver inte fara upp till himlen eller ner till dödsriket för att hämta honom. ”Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta” (Rom. 10:8). När Ordet predikas kommer han. När Ordet får ta plats i en liten människas hjärta, så är den uppståndne där, med förlåtelsens välsignelse. När nattvardsbordet dukas mitt i församlingen är han där med samma välsignelse. Den uppståndnes närvaro i denna hemlighetsfulla måltid väcker också längtan efter den dag då han visar sig på himlens skyar som ”den levande”, som ”har nycklarna till döden och helvetet” (Upp. 1:18). Men till dess bor han i våra hjärtan. Det är hans tempel. Det är ofattbart att det har varit Guds tanke och Skriftens mening att den uppståndne skulle bo i mitt hjärta!

Bengt Birgersson 

Utbildningssekreterare vid

Peter Isaac Béens Utbildningsstiftelse, Göteborg