De flesta kristna ingår i en kristen gemenskap – och ofta har vi väl synpunkter på den och idéer om hur den skulle kunna förändras? Vi behöver därför påminnas om grunden för gemenskapen, om den gudomliga verklighet som vi är en del av men också om den attityd som bör prägla oss i relationen till varandra.
Vi söker alla gemenskap med andra människor. Det är ett djupt och grundläggande behov hos oss. Gemenskap förutsätter att det finns något att dela människor emellan. Det kan vara ett intresse som opera eller det italienska köket eller en hobby som drejning eller fotboll. Eller så enkelt som att en gemenskap växer fram på grund av en gemensam mänsklig erfarenhet som arbete eller att vi har barn i samma ålder. Å andra sidan finns också sådant som utgör hinder för gemenskap. Det kan vara meningsskiljaktigheter i politiska, moraliska eller religiösa frågor eller ”dålig kemi”. Därför är det inte alltid så lätt att finna den gemenskap som vi människor söker. Mot denna bakgrund vill jag ställa frågan om och hur den kristna gemenskapen skiljer sig från annan mänsklig gemenskap.
Gemenskapens grund och kallelse
Den kristna gemenskapen är en gemenskap människor emellan och bär alla dess kännetecken – både möjligheter och svårigheter. Den är emellertid inte endast en horisontell gemenskap utan innehåller även en vertikal dimension, Gud själv. Den specifikt kristna gemenskapen är en gemenskap ”i Herren”. Den har sin grund i vad Kristus har gjort i form av försoning mellan Gud och människor. Gemenskapen har uppkommit på grund av något som skett utan människors initiativ eller ansträngning. Än i dag lever den och hämtar sin näring ur en historisk händelse som kommer till oss genom Herrens ord. Det ger den kristna gemenskapen en tredje dimension och ett djup som visserligen kan komplicera gemenskapen något men framför allt förmår berika.
Det är en gemenskap som uppkommer mellan människor som sätter tro till det objektiva som Kristus uträttat genom sin död och uppståndelse, en gemenskap mellan ”de heliga”, som de på Kristus troende ofta kallas i NT. Den som blir Guds barn får så omedelbart en stor mängd syskon, nämligen alla andra som tror på Kristus. Den apostoliska trosbekännelsen talar om ”de heligas samfund”. (En uppdatering av begreppet skulle kunna vara ”de heligas gemenskap”.) Denna gemenskap kallas även Kristi kyrka eller kropp. Det senare begreppet antyder att Herren efter sin uppståndelse och himmelsfärd vill vara närvarande genom de människor som kommit till tro på honom. Det är med andra ord en verkligt fin och hög kallelse kristna har fått!
En gränsöverskridande gemenskap
De heligas samfund är mer än en lokal eller provinsiell gemenskap. Den sträcker sig utanför både Lund och Skåne. Det är en universell gemenskap. Det är en verklighet och en glädje att en kristen utanför sitt hemlands gränser får träffa andra lärjungar till Kristus och uppleva en smula av den verkliga samhörigheten i Kristus som sträcker sig över alla nationella och kulturella gränser. Det bör också vara så att det finns en beredskap hos oss att se och kännas vid en medbroder i Kristus även om vi träffar honom i Singapore eller Santiago. Kanske bör vi alltid ha ett uppmuntrande ord i bakfickan? Jag tror inte att det gläder vår Herre om vi inte vill känna igen en broder eller syster i Kristus.
En utgivande och tacksam attityd
Denna gemenskap är egentligen inte självvald. Den kommer med i paketet när jag tar emot Kristus. Det är en förpliktande gemenskap. Lärjungaskapet innebär en obligatorisk kallelse till kärlek och omtanke gentemot ”bröderna”. Faktum är att lärjungen i första hand skall lära av sin mästares undervisning och exempel. Tron på Kristus skall därför visa sig i kärlek – inte minst i förhållande till de andra lärjungarna. Den kristna gemenskapen blir därför en utgivande och inte en krävande gemenskap.
En för vår tid typisk svårighet är att mer se på vad kristen gemenskap kan ge mig än vad jag själv kan bidra med till gemenskapen. Vi är kallade att leva utgivande som Jesus och inte krävande eller dömande som fariséerna. Det är lätt för oss att analysera och kritisera en kristen broder eller gemenskap och tala om vad som borde vara annorlunda. Men är det riktigt att ställa högre krav än vad Kristus gör på dem han vill välkomna in i sitt rikes gemenskap? Han dog för oss medan vi ännu var syndare (Rom. 5:8). Skall då inte vi vara accepterande i förhållande till andras och gemenskapens svagheter och liksom vår Herre söka ge vad vi kan till gemenskapen – även om det bara är fem bröd och två fiskar?
Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer utmanar oss i sin bok Liv i gemenskap (1939): Vi bör inte gå ”in i det gemensamma livet med andra kristna för att kräva, utan för att tacka och ta emot. Vi tackar Gud för vad han har gjort med oss. Vi tackar Gud för att han gett oss bröder som lever under hans kallelse, hans förlåtelse och hans löfte. Vi beklagar oss inte över vad Gud nekar oss, utan vi tackar honom för allt som han dagligen ger oss.” Även när den kristna gemenskapen innebär verkliga motgångar och besvikelser är kallelsen klar: ”Och när synd och missförstånd belastar vårt liv i gemenskap, är inte då den felande brodern alltjämt den broder som jag är förenad med under Kristi Ord, och ger oss inte hans synd ständigt ny anledning att tacka för att vi båda får leva under Guds förlåtande kärlek i Jesus Kristus?” (Bonhoeffer, s. 28)
Gemenskapens gudomliga verklighet
Den kristna gemenskapen kan för oss te sig som så obetydlig, gammaldags, stel eller ytlig. Är det lönt att satsa på den? Har den någon framtid? Svaret är kanske inte så svårt att ge: Den som har Sonen, han har livet (1 Joh. 5:12). Livet i gemenskap med Sonen och med alla dem som tillhör honom är evigt. Det är utan slut. Det finns med andra ord få saker som det är mer långsiktigt att satsa på och ta på allvar än just den kristna gemenskapen.
Men är då inte den kristna gemenskapen bara en dröm, ett ideal som är omöjligt att uppnå? Här har Bonhoeffer en mycket intressant och viktig kommentar. Frågan ger, menar han, uttryck för ett grundläggande attitydfel. Det ger honom anledning att peka på risken för ”en förgiftning inifrån genom att man förväxlar det kristna broderskapet med önskedrömmar om from gemenskap. Man förväxlar det fromma hjärtats mänskliga gemenskapsbehov med det kristna broderskapets andliga verklighet. Allt hänger på att detta står klart från första början: att kristet broderskap inte är ett ideal, utan en gudomlig verklighet” (s. 25).
Det är då den kristna gemenskapen verkligen blir möjlig. Varför? Därför att den kommer utifrån – genom Kristus. Den serveras oss av Kristus, i Kristus. Den blir ett erbjudande om nåd precis som evangeliet i övrigt.
Den kristna gemenskapen – en gåva
Det visar sig alltså att den kristna gemenskapen är både unik och hoppingivande. Det beror djupast sett på att den bygger på något utanför mig själv – på något objektivt. Den kommer till mig utifrån. Den är inte ett ideal eller en dröm utan en gudomlig verklighet. Den kristna gemenskapen börjar för mig som en gåva – och det är också så det får fortsätta.
Peter Henrysson, advokat och redaktör för Begrunda, Lund