De kom på kant med de andliga ledarna i landet. Både med de mera skrifttrogna, som tog sin gudsdyrkan på allvar, och med den grupp av mera frisinnade, som stod ämbetsbärarna och den officiella religionsutövningen nära. Bland vanliga människor var de populära en tid, men det ändrade sig snart. De utgjorde en minoritet och behandlades som en sådan av både de politiska och de andliga ledarna. Så var det att vara kristen för den första församlingen i Jerusalem.
Det blev inte annorlunda då de första århundradenas kristna blev utspridda över Medelhavsområdet. De fick leva som en minoritet i ett samhälle, som var präglat av många olika religioner och otaliga gudar.
På väg mot marginalisering
Religion och kultur har i vår del av världen varit kristen eller präglad av kristen tro, men det håller nu på att snabbt förändras. Det är fortfarande normalt och populärt att vara iklädd en kristen kultur med kristna förtecken, men ofta är det bara en tunn fernissa på ytan – så tunn att man har lust att med pojken i H.C. Andersens saga om ”Kejsarens nya kläder” utropa: Han har ju inga kläder på sig! När den kristna tron når nya folkslag kommer församlingen där att vara en minoritet tills kristendomen har slagit rot. I vår del av världen går utvecklingen i motsatt riktning.
Kristi kyrka kommer, om den vill vara bibeltrogen, att bli mer och mer marginaliserad och därmed en minoritet i likhet med den första kyrkan. Det väcker motstånd, både från politiska och kyrkliga kretsar, när man håller fast vid vad Bibeln säger. Homosexuell praxis är ett enskilt och aktuellt exempel, och flera kommer att följa. Hur skall man som bibeltrogen minoritet navigera i en mer och mer efterkristen kultur och på en stor religiös marknadsplats?
Vi kan hämta vägledning i GT. Judarna blev deporterade till Babylonien, där de fick vänja sig vid att leva som en minoritet i en främmande kultur och bland främmande religioner. Profeten Jeremia skrev ett brev till dem med några goda råd (Jer. 29). Han säger bl.a. att de skall sträva efter välgång för det land de bor i; de skall engagera sig och låta sina liv bli till nytta för det samhälle de nu lever i. Hur gör vi det? Genom att leva ett normalt kristet liv och be för land, folk och ledare. Genom att lyda landets lagar. Genom att engagera oss i samhället så att det blir så bra som möjligt för människor att leva i. För några innebär det politiskt arbete, inte för att främja Guds rike, utan för att förbättra samhället.
Gränser för lydnaden
Kristna är normalt laglydiga men möter likväl ibland motstånd. Under de första århundradena, under Rom, levde de kristna oftast i goda eller drägliga förhållanden. I stor utsträckning blev de betraktade som en gruppering inom judendomen, som fritt kunde praktisera sin gudsdyrkan. Men emellanåt utbröt förföljelser, också mycket svåra sådana. I romarriket hade kejsaren status som gud, och när de kristna inte ville tillbe honom som sådan, betraktades detta som politiskt motstånd.
Världshistorien ger en mängd exempel från totalitära stater på att kristna, trots sin lojalitet, blivit förföljda och anklagade för samhällsomstörtande verksamhet. Det är Kains efterkommande som förföljer Abels i ett hopplöst försök att bli av med Gud. Men det finns nog ytterligare en aspekt: Om många, genom evangeliets förkunnelse, kommer till tro på Jesus och blir omvända, så kommer det gradvis att leda till förändringar i samhället – inte som ett mål, men som ett slags bieffekt.
Vi skall inte engagera oss i samhället för att främja Guds rike. Man skall inte heller förkunna evangeliet med syfte att få ett bättre samhälle, men detta kan bli en följd av kristnas samhällsengagemang.
De första kristna i Jerusalem mötte motstånd. De religiösa ledarna kunde inte acceptera att olärt folk, lekmän, gick omkring och undervisade på tempelområdet. Påminner inte det om något från vår egen historia? Helt oacceptabelt var det, att de undervisade om en korsfäst förbrytare, Jesus från Nasaret, och påstod att han hade uppstått från de döda. De blev förbjudna att vittna om Jesus och kastades i fängelse. Jesus hade sagt: Ge kejsaren vad honom tillhör (Luk. 20:25). Paulus utvecklar senare detta med orden om att överheten är insatt av Gud (Rom. 13:1ff). Likväl var de inte lydiga mot överhetens förbud. För Jesus hade också sagt: Ge Gud vad Gud tillhör. Aposteln Petrus uttryckte saken på följande sätt till judarnas ledare: Man skall lyda Gud mer än människor (Apg. 5:29).
Vi har att vara lojala samhällsmedborgare, men om överheten vill bestämma vad jag skall tro och tycka och härska över mitt samvete, så går den utanför sitt ansvarsområde. När den påbjuder något, som står i strid mot Guds ord och vill få oss till att handla mot Guds vilja, då gäller det att man bör lyda Gud mer än människor. Det kan innebära risk för förföljelse.
Tiga stilla eller vittna
– Tig stilla med allt det talet om Jesus, om vad han har gjort och vad han säger! Vi vill inte höra det! Håll det för dig själv! Den attityden kommer vi säkert att möta mer och mer. Men det bör inte få oss att hålla vår tro för oss själva! Även om vår tid, och inte minst vår del av världen, är mycket individualistisk, så skall vi inte privatisera vår kristna tro. De första kristna var mycket iögonfallande, de levde inte i lugn och ro, obemärkta bakom stängda dörrar, utan var ute bland människorna.
De sade: Hur skulle vi kunna låta bli att tala om det vi har sett och hört? De var inte rädda, utan verkligen frimodiga i sin iver att vittna om Jesus, hans död och uppståndelse. Hela staden fylldes av deras lära och man kunde inte undgå att lägga märke till dem.
Ni skall vara mina vittnen, sade Jesus, ända till jordens ändar (Apg.1:8). För 20–30 år sedan var det frågan om sanningen som stod i fokus och man efterlyste goda argument. Apologetik är fortfarande viktig, men i dag har det personliga vittnesbördet fått större betydelse – en tro och en övertygelse som praktiseras i livet. Det behövs sanna kristna, som med ord och liv vittnar om sin Herre Jesus Kristus.
Det grundläggande
De första kristnas frimodighet och synlighet hade sin grund i den kristna gemenskapen med Jesus och med andra troende; de var inte kristna för sig själva. De höll fast vid gemenskapen, samlades, bad och brukade sakramenten. Det var viktigt för dem att bevara en sund lära och förkunnelse (Apg. 2:42). Kännetecknande för dem var, att de var både ’inåtvända’ och ’utåtvända’ – två sidor, som hänger nära ihop, för skall man vittna om Jesus behöver man vara tillsammans med honom. Den helige Ande använde denna gemenskap, de kristnas vittnesbörd och liv till väckelse. Det kan han göra också i dag.
Låt oss inte glömma, att Kristi kyrka alltid kommer att vara ett främmande element, en minoritet, något annorlunda. De kristna är i världen men inte av världen. De har medborgarskap i himmelen och ser fram mot Jesu återkomst. Det ger perspektiv över livet och frigör oss till att verka i den tid som blev vår och med de utmaningar Gud ställer oss inför.
Paul O. Kjøller
Landssekretær, ELM, Bornholm