I denna psalm av Asaf får vi följa en troende människas kamp i tider då Gud tycks vara avlägsen. Varje kristen, som själv har brottats med svårigheter och som har anfäktats av ’Guds tystnad’, vet vad Asaf talar om.
När livet är svårt … (v. 1–11)
Asaf ger uttryck för en sorg som går på djupet. Han talar om nödens stund (v. 3), och i sin nöd vänder sig Asaf till Gud. Asaf vänder sig alltså inte i första hand till människor utan till Herren. Det var säkert inga välformulerade och högtidliga böner som kom ur Asafs mun, ty det står att han i sin nöd ropar med hög röst till Gud (v. 2). Många kan säkert känna igen sig i denna nöd där det inte tycks finns någon tröst: Ingenting ger mig tröst (v. 3). Och inte bara det: Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå (v. 7). Sömnlöshet är vad natten ger Asaf (v. 5).
Den djupaste smärtan för Asaf är att han känner sig förkastad av Gud och detta uttrycker han på olika sätt (v. 8–11). Så djup är hans förtvivlan att han inte kan beskriva den med ord: jag är utan ro, finner inga ord (v. 5). De tunga sorgerna blir ofta ’stumma sorger’ på så vis att vi har svårt att tala om dem. Därför kan denna nöd liknas vid en djup flod, och djupa floder sorlar inte så mot småstenarna såsom de grunda bäckarna gör. Men även om lidandet bärs i tystnad så känner Gud det och verkar, fastän vi tycker att Han är tyst.
… vad gör vi då? (v. 12–21)
Den väg som Asaf går i sina svårigheter och anfäktelser får vi också gå. Den vägen innebär inte att alla problem får sin ögonblickliga lösning, men det finns en grund att stå på. Vad är det då Asaf gör? Svaret är att han söker tröst i det förflutna då Herrens trofasthet blev prövad och bevittnad av Guds folk: Men jag minns Herrens gärningar, jag minns dina forna under. Jag tänker på allt vad du gjort och begrundar dina stora verk (v. 12–13, 15). Det ligger en stor sanning och vishet i detta. Gud är nämligen densamme i alla tider1 även om vi inte upplever det så. Att det inte sker någon förändring hos Gud är tydligt uttryckt i Skriften. Om Gud heter det: … hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.2 Och det är just detta som är poängen i Asafs sätt att tänka: alla Guds vägar är goda och rätta – även i våra tider av mörker, förtvivlan och ’tystnad’ från Guds sida. Det är denna insikt Asaf uttrycker med orden: I helighet, Gud, går du fram (v. 14).
Den händelse som Asaf (och så ofta även Guds folk i Gamla testamentet) i tanken återvänder till är Israels befrielse ur Egypten under Moses och Arons ledning (v. 21). Denna befrielse är ett historiskt faktum för alla tider, och den Gud som den gången ledde Israel är i dag densamme. Det är denna sanning Asaf tar fasta på: Med stark arm befriade du ditt folk, Jakobs och Josefs ättlingar (v. 16). För oss i dag tillkommer dessutom allt vad Gud har gjort i Jesus Kristus. Gud har sannerligen med stark arm handlat i historien för att vi i djupaste mening skall bli befriade.
De fem sista verserna i denna psalm målar befrielsens under för våra ögon, då Guds folk gick torrskodda genom Röda havet (v. 17–21). Inför denna Guds makt måste varje människa bäva. Men dessa ord: Genom havet gick din väg, din stig gick genom stora vatten – du lämnade inga spår (v. 20) gäller även i ditt liv i dag om du är en kristen. Detta betyder att Guds vägar med oss ofta är fördolda. Gud genomför sina syften, men vägen dit förstår vi oftast inte: du lämnade inga spår. Att vårt liv med Gud här på jorden är dolt framgår också av Paulus ord: ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.3 Så, den väg Asafs psalm vill visa oss, är att vi under alla livets skiften får stå på det gudomliga Ordets grund, som är Bibeln. Liksom Asaf får vi också mitt i alla svårigheter säga till Gud: Jag tänker på allt vad du gjort (v. 13). Det räcker långt.
Ingemar Rådberg, universitetslektor, Lödöse
1. Hebr. 13:8
2. Jak. 1:17
3. Kol. 3:3