Så kan det bli – också för oss som tror och ber. Det blir mörkt. Gud döljer sig. Gud är långt borta. Det kan komma oväntat, detta mörker, detta att Gud är långt borta.
Det blir svårt. Våra böner blir klagorop: Hur länge, Herre, skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge skall jag oroas i min själ och ängslas i mitt hjärta dagligen? (Ps. 13:2f.)
Vi förstår inte varför detta har kommit. Varför har det blivit så mörkt? Varför är Herren så långt borta? (Ps. 10:1.) Är det i vrede Gud döljer sitt ansikte? Vi minns ju hur det blev för Israels folk. De blev bortförda för att de hade avfallit från Herren. Gud dolde sitt ansikte för dem (Hes. 39:23). Men – om vi inte har vänt oss bort från Gud, varför har det ändå blivit mörkt? Varför är Gud ändå så långt borta?
Mestadels får vi inte svar på dessa frågor. Men när Gud döljer sig vill han hjälpa oss att förtrösta på honom. David fick uppleva det på ett särskilt sätt. Han har själv berättat det i en av sina psalmer. Han hade haft framgång. Han hade lyckats med både det ena och det andra. Allt gick väl för honom. Och då blev han övermodig. Han sade för sig själv: ”Jag skall aldrig vackla.” Det var då det hände. Plötsligt dolde Gud sitt ansikte för honom. Det blev mörkt. David blev helt förskräckt (Ps. 30:7).
David var kung i det folk som Gud hade utvalt. Han var smord med Guds Ande. Men nu trodde han på sig själv! Nu tänkte han: ”Jag skall aldrig vackla.” Detsamma kan ske i dag med oss som har uppgifter i Guds folk. Också vi har tider då det mesta går väl för oss. Och vi kanske inte märker att framgången kan påverka oss. Vi kanske inte märker att vi börjar tro på oss själva. Men Gud ser det. Och han vill rädda oss. Därför kan han dölja sig för oss. David blev förskräckt när det skedde. Men mitt i detta mörker – när Gud var borta – förstod han att han hade blivit blind. Han insåg att det var Gud som hade gett honom kraften till allt som han hade åstadkommit. Han insåg att det som han hade berömt sig av kom från Gud. Han insåg att alltsammans var nåd från Gud. Och han erkände detta. Herre, sade han, i din nåd hade du gjort mitt berg starkt (Ps. 30:8). Han insåg att han var helt beroende av Gud.
Ett är säkert: När Gud döljer sig vill han visa oss att vi är hjälplösa utan honom. Han vill visa oss att vi ingenting är i oss själva. Han vill visa oss att vi är helt beroende av hans nåd och kraft. Därför – om mörkret kommer – ska vi inte misströsta. Vi ska fortsätta att ropa och be. Egentligen är Gud inte borta. Mitt i mörkret är han nära. Han lär oss att hans nåd är nog för oss, ty det är mitt i vår svaghet som hans kraft fullkomnas (2 Kor. 12:9).
Gustav Börjesson, prost, Sätila