På sjukhuset i Bergen, där jag arbetar, bad avdelningsföreståndaren mig en morgon att ta ansvar för rummet längst bort i korridoren. Det var ett enkelrum med en svårt sjuk man, som under en längre tid hade ansetts dödligt sjuk i en lungsjukdom.
Den sjuke mannen var svår att hantera och han blev lätt irriterad. Hans blick blev ilsken så snart någon talade till honom. Jag försökte ta mig samman på vägen till hans rum och bestämde mig för att vara artig och säga så lite som möjligt för att inte irritera honom. Men det ögonblick jag klev in i hans rum märkte jag att något hade förändrats hos honom, men jag kunde inte säga vad det var. För att han skulle kunna andas lättare, satt han upp i sängen och han verkade svagare än jag sett honom tidigare.
Medan jag skötte om honom, tog han plötsligt tag i min hand och jag förstod att han var rädd. ”Är du rädd?” frågade jag. Han nickade. ”Är du rädd för att dö?” frågade jag igen. Och återigen nickade han jakande.
Jag tänkte att i varje sänglåda på hela sjukhuset fanns det ett Nya testamente från Gideoniterna, så jag öppnade hans låda och tog fram exemplaret av Guds Ord. Jag frågade honom artigt om jag kunde få läsa några ord för honom, och när han gick med på det läste jag den välkända versen Joh. 3:16. Jag läste den ytterligare en gång och lade till hans namn för att göra det mer personligt för honom. Sedan slog jag upp Joh. 1:12 och läste: Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla dem som tror på hans namn.
När jag sedan frågade om han ville ta emot Jesus i sitt hjärta, sa han att det var precis vad han ville göra. Så vi bad en kort och enkel bön tillsammans. Innan jag lämnade rummet föreslog jag att han skulle delta i nattvarden tillsammans med sjukhusprästen. Han ville gärna göra det. Jag kontaktade prästen och bara några få minuter senare delade de nattvarden. Prästen kom ut ur rummet leende och sa att jag borde gå tillbaka in i rummet igen. När jag kom in igen, var det lätt att se att något hade hänt honom. Hans fruktan var borta och han log faktiskt när vi talade med varandra.
Jag var inte så säker på vad vi skulle tala om eftersom jag inte kände honom särskilt väl, så jag frågade honom om jag fick sjunga en sång för honom. Han nickade och jag lade min arm försiktigt över hans axel och började sjunga. Jag hade knappt hunnit sjunga första strofen förrän han föll framåt och dog. Jag började gråta – inte av sorg, utan av glädje och tacksamhet, eftersom jag visste att den mannens sista timme på jorden hade varit helt avgörande för hans evighet.
Ur Gideoniternas tidning nr 1/2010 – ett vittnesbörd från en sjuksköterska i Bergen.