”Det blir visst aldrig som man tänkt …” Vi strävar efter lyckan men den tycks ibland långt borta – även om både den egna fasaden och husets är lyckad.
Det sägs att meningen med livet är att man ska bli lycklig. Fast som kristna säger vi det starkare – att bli salig. Men då menar vi inte att det är livets mening utan snarare att det är livets mål.
Lyckan vi strävar efter
Att bli lycklig är det förlorade hoppets livsmening. Det är vad världen kan erbjuda, vad ögonen åtrår och hjärtat begär (1 Joh. 2:15–17). Det finns inget sedan, inget liv efter döden, ingen försoning och ingen salighet. Då gäller det att gilla läget och fånga lyckan nu. Idag. Här.
Allt fler böcker handlar om lycka, artiklar skrivs och råd ges av psykologer och filosofer och sociologer. Lyckan har fått ett egenvärde i vår tid och ve dem som inte blir lyckliga, som föds och lever på skuggsidan och som aldrig upplever lyckomaximering. Det är lyckan vi vill ha, inte olyckan. Om man inte lyckas bli lycklig så har man misslyckats, helt enkelt.
Kanske är det därför man så lätt förväxlar lycklig med lyckad. Lyckad är någonting som är enklare att definiera. Man vet hur det ser ut att vara lyckad. Vilka karriärer man ska göra, vilka inkomster man ska ha, vilka bilar som ska stå i carporten, vilka bostadsområden man ska bo i, vilka stilar man ska inreda med, vilka märken som ska synas på kläderna, vilka resor som måste göras och hur familjeidyllen ska se ut. Att vara lyckad är en stressig heltidssyssla, sprickor måste lagas och hål lappas. Och gardinerna dras för så att det inte blir för mycket insyn om det nu inte skulle vara helt lyckat innanför fasaden.
Som kristna genomskådar vi detta. Och ändå inte. Vi påverkas. Vi vill också ha del i världens lycka. Vi vet också hur det ser ut att vara lyckad. Kravet på att vara lycklig kryper oss lika nära. Men det är inte livets mening.
Lyckan kommer, lyckan går
Att vara lyckad är någonting som syns utåt. Att vara lycklig är någonting som känns inåt – någonting radikalt annorlunda. Lycklig kan man vara i en gisten eka med ett metspö i handen. Eller när man har flyt i sitt arbete. Eller när ens treåring tar en blygt i handen för att känna trygghet. Själv har jag sett fler lyckliga människor i det fattiga Moshi i Tanzania än i lyckostaden Las Vegas. Ingenstans har jag sett så många uttråkade ansikten som i denna underhållningens metropol.
Det är något gott att sträva efter lycka. Det är bara det att efter en tid blir våra lyckoslantar väldigt devalverade och ingenting värda. Lyckan krossas ibland av svek eller sorg eller misslyckanden eller olyckor men kanske allra mest av alldagligheten och tristessen. Lyckan späs ut med vanan, det vi mest åtrått kan vi känna mest tristess över. Stig Dagerman var nog rätt dyster av sig när han skrev i ”Bränt barn”: ”Den enda gångbara lyckan är likgiltigheten.”
Så lycka är ingenting enkelt. Lyckan kommer, lyckan går – lika oväntat som näktergalens sång en sommarnatt. Försöker man fånga fågeln flyr den undan, sätter man den i bur tystnar den men är den fri så landar den ibland i ens närhet. Lyckan är sådan, den dyker upp medan annat pågår men görs den till självändamål flyr den undan.
Lyckan i konflikt med äktheten
I vårt samhälle har lyckan individualiserats och kopplats loss från ansvaret för varandra. Annorlunda var det under artonhundratalet. Då kunde George Eliot låta huvudpersonen Maggie i romanen ”Bror och syster” ana lyckan. I sin bästa väninnas trolovade möter hon den stora kärleken, som försöker övertala henne att bli hans. Maggie vägrar och motiverar det med att hon inte kan bygga sin egen lycka på andras olycka. Hade hon gett sig hän åt honom hade hon svikit äktheten och ärligheten. Egen lycka som byggs på andras olycka leder fel.
Det finns en konflikt mellan sanning och lycka. I filmen ”Matrix” blir den tydlig. Människorna där drömmer sin lycka, de lever i en illusion av hur livet är, men verkligheten är en annan. Äkthet och lycka står i konflikt med varandra. I ”Brave New World” (publicerad 1936) fångar Aldous Huxley detta. I samhället som han skildrar hålls människor lugna och tillfreds med drycken soma som dämpar alla känslostormar, stillar all oro, tystar alla frågor. Lycka och njutning är det enda som gäller. Ändå har några känslan av att livet är falskt, men en av samhällets arkitekter försvarar lyckofilosofin så: ”Vad som helst för ett lugnt liv … Det har inte varit vidare nyttigt för sanningen förstås. Men det har varit mycket nyttigt för lyckan. Man kan inte få något för intet. Man måste betala för lyckan.” Och människan fann lyckan men förlorade sanningen.
Livets mening i Guds vilja
Många av de kristna stororden står lyckan nära: glädje, frid, kärlek, frihet, frälsning, förlåtelse, enhet, närhet, hopp … Ändå säger inte kristen tro att livets mening är att bli lycklig. Det är för självupptaget. Livets mening finner vi i stället i relationen till Gud. Då öppnas vi för det som är Guds vilja och väg för oss. Då anar vi att det är viktigare att vara till välsignelse för andra än att leva upptagen av sig själv. Då läks vi i Guds totala kärlek och närhet. Då reser vi oss upp igen och igen i Hans förlåtelse.
Den sanna saligheten
Jesus talade aldrig om lycka. Han använde ett ännu större ord – salighet. Saliga kallade han dem som var sargade, slitna, hungrande, längtande och sörjande. Det är sådant som kallas hopp. Verkligt hopp – för det finns ingenting som är så optimistiskt som kristen tro.
Det märkliga med Jesu sätt att tala om de saliga är att det finns plats för misslyckandet. Att vara kristen, har någon sagt, är att erkänna sitt misslyckande. Kanske låter det inte så muntert men det har en viktig poäng. Att vara kristen är att erkänna sitt beroende, att abdikera från att vara sin egen herre för att tillbedja Herren Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare. Det är att medge sina synder och misslyckanden, sin otillräcklighet, förgänglighet och dödlighet. Och sitt beroende av Försonaren, av Honom som är den uppståndne. Fasaden behöver inte upprätthållas för vi vet alla vad som döljer sig bakom persiennerna.
Det ligger en frihet i att tvingas till ödmjukhet inför livets svårigheter. Smärtan och lidandet och sorgen har i kristen tro en mening. Att vara misslyckad är för den kristne inte särskilt misslyckat. För Jesus själv var det där som triumfen började. Hans världsliga misslyckande var totalt. Genom sitt lidande och sin död på korset förhärligade han Fadern och Fadern förhärligade Sonen i himlen (Joh. 17:1–5). Hans härlighet var inte en lättfångad gloria utan lidande, plåga, tortyr, förakt, övergivenhet och död. Personlig lycka var inte avgörande för honom. Han vägrade att bygga sin lycka på vår olycka, vilket var vad djävulen frestade honom med. Avgörande var att han vann saligheten åt oss – en salighet som börjar redan här och nu genom att vi i Jesus har frid med Gud.
”Lycklig den … vars synd har plånats ut” (Ps. 32) är en annorlunda lycka men befriande stor. I 1917 års översättning står det säll – ett saligt ord.
Berth Löndahl, kyrkoherde, Bunkeflo