ERIK J ANDERSSON •
PDF-fil för hela numret finnes i Ledaren.
Inledning
Den stora missionsvågen på 1800-talet resulterade i många nya kyrkor i missionsländerna. 1 Men samtidigt uppstod på många håll ett osunt beroendeförhållande mellan missionsorganisationer och de unga kyrkorna. För snart 150 år sedan lanserades ”tre-själv”- strategin som en möjlig lösning på problemet. Man skulle sträva efter att de unga kyrkorna blev självutbredande, självförsörjande och självstyrande.2
Hur gick det då? Strategin fick stort genomslag, men de senaste decennierna har den ifrågasatts. I denna artikel ska vi se närmare på de tre ”själven”, på försöket att lägga till ett fjärde och på en ny modell som mer betonar gemenskapsdimensionen.3
Självutbredande (self-extending) kyrka
Många av de kyrkor som var frukten av missionsansträngningarna blev tyvärr själva inte missionerande.4 Omvändelsen till kristendom såväl individuellt som kollektivt följdes inte naturligt av en vilja att fortsätta sprida evangeliet, utan man såg det även fortsatt som missionärernas uppgift att evangelisera. Det är mot denna bakgrund formuleringen av målet om en självutbredande kyrka ska ses. Missionsorganisationerna började betona att mission är en omistlig del av varje kyrkas liv och kallelse.5
Den kritik som lett fram till att detta mål formulerats har delvis bestått i att man missbedömt vad som verkligen hade skett på missionsfälten. I hög grad var det så att de nyomvända gick vidare med evangeliet till andra, men dokumentationen talar endast om missionärernas insatser (eftersom det var de som skrev historien) och att det var missionsorganisationerna som tog de stora stegen, till ett nytt land, en ny folkgrupp eller ett nytt språkområde, medan de nationella nya kristna gick till familj, släkt, grannby och stam.6
Till denna kritik kan vi lägga frågan om hur de sändande kyrkorna själva fungerade på området. Dels kan vi se att mission i många kyrkor blev en angelägenhet för särskilda missionssällskap; det var alls inte varje kristens ansvar och kallelse, och inte heller hela församlingens eller kyrkans. Dels kan vi se hur kyrkobegreppet i till exempel Skandinavien över huvud taget hindrade tanken på självutbredning. Nationalkyrkorna definierade (och definierar) sig utifrån geografiska gränser och har ett medlemsbegrepp som endast i mycket ringa grad inbegriper omvändelse, bekännelse eller ansvar för evangelisation.7
Självförsörjande (self-supporting) Kyrka
Det andra målet om självförsörjande unga kyrkor i missionsländerna växte fram ur de problem som uppstod när kyrkorna skulle överta verksamheter från missionsorganisationerna. Ofta hade dessa startat skolor, sjukvårdsinrättningar och andra institutioner med västerländska förebilder. De unga kyrkorna kunde inte utan stora ekonomiska bidrag ta över dessa.8 Det ekonomiska beroendeförhållandet skapade problem både lokalt och i den sändande organisationen.9 Det var också ett stort hinder för förverkligande av de andra båda ”själven”, inte minst det om självstyre. 10
Målet blev att varje kyrka själv skulle samla in eller tjäna ihop de ekonomiska resurser man behövde. Ofta innebar det att de institutioner missionärerna hade startat med bidrag hemifrån fick läggas ner. En afrikansk kyrkoledare förklarade några årtionden efter övertagandet, den så kallade nationaliseringen av kyrkan, att det hade varit ungefär som när kung Saul erbjuder herdepojken David sin rustning – den alltför stora kostymen var ett stort hinder och först när den kastats av kunde den unga kyrkan börja fungera utifrån sina egna resurser.11
Målsättningen med självförsörjande kyrkor innebar stora fördelar för de anländande missionärerna. Där det finns stora ekonomiska resurser finns alltid risken att det inte är evangeliet som drar människor till sig utan pengarna. Arbetet på missionsfältet blev förstås också billigare för den sändande organisationen om resurser kunde samlas in lokalt för olika projekt.
Samtidigt finns det en obalans i vår värld när det gäller ekonomiska resurser och denna obalans når också in de kristna kyrkorna. Att därför hävda att en rik kyrka av princip inte ska hjälpa en fattig systerkyrka på det ekonomiska området är svårt.12 Kanske är det i viss utsträckning oundvikligt att den första generationen kristna är så kallade riskristna, det vill säga människor som attraheras mer av de materiella välsignelser missionärer för med sig än av evangeliets budskap.
Självstyrande (self-governing) kyrka
Det tredje målet eller principen gäller vem som ska bestämma i den unga kyrkan. Självstyrande innebär att en ung kyrka redan tidigt ska vara ”herre i sitt eget hus”.13 På många missionsfält har missionärer och missionsorganisationer haft ett mycket stort inflytande. Att det varit så från början är naturligt, men frågan är när ansvar och inflytande ska lämnas över. Några menar att överlämnandet ofta skett sent, eller för sent. Principen om självstyre syftar till att de som kommer till tro redan från början ska få ansvar och uppgifter, så att den dag en kyrka uppstår ska den i princip själv kunna bestämma över sin utveckling och verksamhet.14
Om självförsörjandemålet haft fler förespråkare i missionsorganisationerna, och färre i de nationella kyrkorna, så har det varit tvärtom när det gäller målet om självstyrande. Här har man lokalt menat att ansvar och ledning överlämnats alltför sent, medan sändande organisationer många gånger velat skynda långsamt.15
Synen på självstyrandemålet beror också på vilken kyrkotradition man verkat inom. En del kristna traditioner betonar enskilda församlingars eller kyrkors självstyrande, medan andra verkar för att inlemma nya församlingar och kyrkor i redan befintliga organisatoriska enheter.
En stor utmaning för missionsorganisationen när det gäller principen om självstyrande har varit att veta när ledningsansvaret ska lämnas över liksom att sedan i praktiken respektera den nationella kyrkans ledning när överlämnande skett.
Ofta har man liknat förhållandet mellan mission och kyrka vi ett föräldrar–barn-förhållande. När är barnet moget för eget ansvar? När är barnet vuxet, med full bestämmanderätt men också fullt ansvar? Och hur förbereder föräldrarna för att även efter den dagen möjliggöra ett gott förhållande till barnen?
Självständig teologisk bearbetning
Långt efter det att principen om de tre själven introducerats, lanserades en fjärde om egen självständig teologisk bearbetning (self-theologizing) ”själv-teologiserande”.16 Den tar fasta på att evangeliet som gäller alla människor i alla kulturer behöver uttryckas på olika sätt i olika kulturella sammanhang.17 I denna fas av evangeliets ”inkarnation” kan missionärer bidra i varierande grad, men i slutändan måste de kristna på platsen göra formuleringsarbetet i sin egen kultur. I denna process är det helt centralt att Bibeln läses och studeras i den unga kyrkan och av den unga kyrkan för att sedan utläggas och tillämpas in i den egna kulturen.
De egna studierna och formuleringsansträngningarna utmanar sändande missionsorganisationer att reflektera över vad man ”exporterar” av kultur, tradition och kanske till och med av konflikter från sitt eget sammanhang. 18 För den unga kyrkan handlar det om att forma en teologi som fungerar i det egna sammanhanget, där man mycket väl kan ha med impulser från dem som kommit med evangeliet.
Beträffande den unga kyrkans egna teologiska arbete finns ofta en oro från missionsorganisationens sida att kyrkan ska bryta med sådant i lära och liv som av missionen syns omistligt.19 Från den unga kyrkans håll handlar mycket om att finna uttryckssätt som fungerar i det egna sammanhanget, att finna sin roll i den universella kyrkan och samtidigt vara Bibeln trogen.20
Försök att korrigera tanken om tre-själv
I aktuell missiologisk litteratur finns en tendens att frångå tre-själv-tänkandet.21 I stället lyfter man fram andra modeller och tänkesätt. 22 I den senaste större boken i missionskunskap utgiven på svenska presenterar författaren, Andrew Kirk, partnerskap som den modell som kyrka och mission bör eftersträva.23 Han utgår från det nytestamentliga begreppet koinonia24 (gemenskap eller deltagande) och pekar på fyra områden där mission och kyrka ska sträva efter partnerskap eller samverkan:25
1) Gemensamma arbetsuppgifter
2) Gåvor (charismatoi)
3) Materiella tillgångar
4) Lidande
Det är värt att fundera över om Kirks modell innebär ett förkastande, en vidareutveckling eller en korrigering av tanken om de tre själven. Snarast är det det senare.
1) Samverkan beträffande gemensamma arbetsuppgifter kan avse fortsatt evangelisations- och missionsarbete. Den unga kyrkan kanske inte har resurser att själv gå vidare bortom språk-, kultur- eller geografiska gränser. Men en styrka vore om man då gick tillsammans i ett samverkande team.26 Det finns områden där de lokala kristna har mycket att bidra med, till exempel i fråga om vilka kommunikationssätt som fungerar i deras kultur.
2) När det gäller gåvor så finns det i den unga kyrkan ofta en stor entusiasm och iver över den nyfunna tron. Ett sådant engagemang kan tillsammans med missionens erfarenhet och teologiska skolning vara värdefullt i ett missionsarbete på nya platser. Gåvorna kan komplettera varandra.
3) På det ekonomiska området finns det i varje missionsarbete som utgår från ett (i strikt materiell mening) rikare land till ett mindre rikt land alltid spänningar. Principen om självförsörjande har inte löst problemet och kanske är det nödvändigt att materiella tillgångar delas i större utsträckning för att evangeliet ska kunna förmedlas på ett trovärdigt sätt.
4) Slutligen handlar det om att dela lidande. Det är en aspekt som ibland fallit i glömska. Fortfarande motiveras mission från Sverige och andra länder i Norra Europa utifrån att man tycker ”synd om de fattiga i …”. Den typen av sympatiyttringar behöver inte nödvändigtvis vara av ondo, men man måste också våga fråga vem det är mest synd om. Många av de sändande länderna är bland de mest avkristnade i världen. I de unga kyrkorna finns en faktisk medvetenhet om att tron på Jesus kan innebära lidande – och en villighet att lida tillsammans med kristna i andra länder. Det är inte utan att frågan är befogad: Vem behöver vems förböner? Svaret är att vi behöver varandras förböner.27
Avslutning:
Eget ansvar, men ändå tillsammans
Det finns en risk att ”tre-själv-tänkandet” blir en projektion av ett barns ”kan själv”. Problemet med en tvååring är dock att det är begränsat vad barnet kan själv. Dessutom strider ”kan själv”-inställningen mot evangeliets grundtanke om att vi inte kan själva, utan alltid är beroende. Främst handlar det förstås om beroendet av Gud, men också i den kristna gemenskapen – i vilken både missionen och den unga kyrkan ingår – är beroendet en självklar beståndsdel.
De som fogats in i Kristus är sammanvuxna med honom – och därmed med varandra. Därför menar jag att betoningen av självstyrande, självutbredande och självförsörjning riskerar att begränsa den kristna gemenskapen och skapa onödiga avstånd mellan delar av Kristi världsvida kyrka. Jag skulle vilja att ”tre-självmålsättningen” fick sin tillämpning på det sättet att varje kyrka – ung som gammal – har ett eget ansvar för sitt liv, sin verksamhet och sina medlemmar, det vill säga att man i princip skulle klara sig själv om det krävdes, men att man så länge det inte krävs (på grund av omständigheter kyrka och mission inte råder över) arbetar tillsammans.
En delaktighet på det sätt Kirk presenterar den menar jag är en god tanke och ett gott mål. I förhållandet mellan mission och kyrka ska redan från början tanken finnas på delaktighet och på att i samverkan förverkliga projekt och nysatsningar. En femti-femti fördelning av de resurser man går in med (medarbetare, ekonomi, gåvor, utbildning, uppoffring) är inte möjlig – och behöver inte heller vara målet – men viktigt är att erkänna att båda har något viktigt att bidra med. Det går bättre tillsammans.28
Erik J Andersson
Missionär, teol. kand, Chiclayo, Peru