En enstämmig fornkyrklig tradition menar att aposteln Johannes (utöver sitt evangelium) även har författat de tre Johannesbreven. I breven nämns aldrig avsändaren med namn men han uppger att han varit ögonvittne till Jesu gärningar. Och språket och de begrepp som används i breven känns väl igen från Johannes evangelium, så traditionen har fog för sig!
Breven är sannolikt skrivna i Efesus under åren 90–100 e.Kr.
Första Johannesbrevet
Brevet kan nästan ses som en fortsättning av evangeliet. I både evangeliet och brevet beskrivs Jesus som Ordet, och begreppen ljus, liv och kärlek förekommer ofta. Liksom i evangeliet undervisar aposteln kring motsatsparen ljus och mörker, sanning och lögn, Gud och världen, Guds barn och djävulens barn.
Brevet föranleddes av en villolära, som var i omlopp hos mottagarförsamlingarna (antagligen i Mindre Asien). Den hade gnostiska drag. Gnosticismen var en tankeströmning, som skilde mellan ande och materia, själ och kropp. Det materiella och kroppsliga ansågs vara ont, och därför kunde man exempelvis inte tänka sig en förening mellan det gudomliga och mänskliga, eller att gudomen kunde lida och dö. Följaktligen förnekade gnostiker i kristna sammanhang både inkarnationen (att Gud blev människa) och försoningen. Vidare menade man att det viktiga var det andliga livet, inte hur kroppen levde. Man tog sig därför frihet att leva i synd, utan hänsyn till Guds bud. Och de kristna som inte hade influerats av gnosticismens tankar föraktades eller betraktades som ett B-lag.
Mot detta lyfter Johannes fram den äkta kristna trons ståndpunkter:
- Människan Jesus är Guds son, Gud, som blivit sann människa för att försona världen med sig själv.
- Förlåtelsens gåva ger inte en kristen utrymme att synda medvetet. Han har fått ett nytt sinne och vill hålla Guds bud.
- Den kristna gemenskapen präglas av kärlek, inte av rangordning och splittring. Den kärlek man mött hos Gud präglar relationerna.
Brevet kan tyckas vara ostrukturerat. Detta hänger samman med att Johannes inte undervisar ämne för ämne, vilket Paulus ofta gör. Han återkommer i stället till sina tankar om och om igen och fördjupar läsarnas insikter efter hand. Han utvecklar inte sina tankar i en rät linje, utan i koncentriska cirklar, som vidgas alltmer.
Fundera särskilt över: Vad lär brevet om gemenskapen med Gud? Vad lär det om frälsningsvisshet?
Andra Johannesbrevet
Skriften är ett kort brev på bara 13 versar, flera av dem med motsvarigheter i Första Johannesbrevet. Huvudordet är ”sanning”, dvs. den kristna läran. Även detta brev har sin bakgrund i en villolära, som förnekar inkarnationen. Men det verkar som om den falska läran ännu inte nått mottagarna; Johannes varnar för en vrånglära, som är i antågande. Man bör visa kärlek mot sina syskon i tron, men villolärare skall man avvisa; annars blir man medansvarig i deras fel.
Mottagarförsamlingen kallas för ”min fru”. Beteckningen har troligen sin förklaring i bilden av församlingen som Kristi brud.
Tredje Johannesbrevet
Mottagare är Gajus, en privatperson, om vilken vi inte vet något. Gajus får beröm för att vara en god förebild för de andra i sin församling, i det att han tar emot de kringresande missionärerna. Men Johannes är bekymrad över Diotrefes, som med sitt uppträdande utövar ett dåligt inflytande på församlingen – han talade illa om utsända missionärer och såg till att dessa inte togs emot.
Fredrik Carlsson