Hur kan vi få en större längtan efter att be? Kanske genom att lyssna på andras erfarenhet. En kväll i oktober får vi göra detta – och höra vad som är viktigt: ”Det är vem vi ber till som spelar roll … det har ingenting med mig att göra … det är genom hans kraft det ska ske.”
En vanlig vardagskväll träffar vi Ola Golderyd och Stefan Ekström i Kapellets bönerum (i ELM Kristianstad) för att lyssna på deras erfarenheter och tankar om bön. Att det skulle bli ett samtal som var spännande och intressant trodde vi, men våra förväntningar överträffades med råge.
Ola och Stefan har sedan sex år tillbaka varit med i samma bönegemenskap och genom åren har de fått en starkare och närmare relation med varandra och med Kristus. Här har det vuxit fram en djup önskan att be och Gud har blivit större för dem.
En särskild bönelängtan
Under flera år hade Ola gått med en stark längtan efter att få be för sjuka. Han kände sig ensam i detta och visste inte riktigt hur han skulle gå till väga och behövde därför någon att dela sin längtan med. Under ELUs Vintermöte i Örkelljunga 2006 lyssnade Ola på Stefans föredrag om den helige Ande. De kom att prata med varandra och förstod att de hade en speciell bönelängtan gemensam.
Stefan hade under ca trettio års tid burit på samma längtan efter att dela bön på detta sätt. Vid några olika tillfällen hade Hans Weichbrodt predikat i Kapellet och undervisningen gav honom en större förståelse än vad han någonsin tidigare hade haft. Han beskriver att han nu får gå in med samma nyfikenhet och iver i bönen precis så som ett barn kan göra i relationen till sin pappa.
Bön i gudstjänsten
Vid det här laget har samtalet präglats av mycket skratt, och det spritter av entusiasm hos dem båda
när de berättar om bönen och vad Gud lagt på deras hjärtan. Vi börjar ställa frågor om hur bönen omsätts i gudstjänsten i Kapellet. De berättar att ibland erbjuds möjlighet till att få personlig förbön i det enskilda bönerummet bakom podiet, det som vi nu sitter och samtalar i. Det är upp till gudstjänstens mötesledare att erbjuda detta.
Tidigare fanns det en bönelåda längst bak i salen där man kunde lämna skrivna böner, när som helst under veckan. Det kom in ganska få bönelappar så därför började de också att skicka runt lådan i bänkarna under gudstjänsten. Detta sätt visade sig vara betydligt bättre för antalet bönelappar tiodubblades.
Den för förbönen ansvariga personen läser upp bönerna högt framme vid talarstolen. Stefan poängterar att den uttalade bönen bryter udden av problemet när det uttrycks konkret. När Jesus mötte människor med olika behov var det oftast helt självklart vad de ville ha hjälp med. Ändå frågar han: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” (Mark. 10:51.) När bönerna läses upp aktiverar detta också gudstjänstdeltagarna till bön.
Eftersom bön är en dialog ges det också tid till att lyssna in Gud under bönestunden. Efter predikan finns även utrymme för gudstjänstdeltagarna att personligt dela med sig av något som man själv varit med om eller om man upplever ett Guds tilltal som man vill dela. Ibland är det tre–fyra personer som går fram. Om ingen delar med sig, sjunger man lovsång eller så går man vidare i gudstjänsten.
Bibelläsning och bönekamp
Det betyder mycket för Stefan och Ola att ha denna bönegemenskap och de har en stark önskan om att fler ska bli inspirerade till att be. När de träffas börjar de med att läsa ur Bibeln, prata om texten och dela tankar de fått kring den. Böneämnena kan skifta mellan träffarna, någon kväll har de fokus på att särskilt be för Kapellet eller för staden. En annan kväll ber de för tonårsgruppen eller något annat. När vi ber för Kapellet läggs en form av nöd på oss. Ett bibliskt tillvägagångssätt är att påminna Gud om de löften han gett oss, så som Mose gjorde ett flertal gånger. Det finns inget som Gud håller högre än sina löften. Ola citerar uppmaningen i Bibeln: ”Ropa, så skall jag svara.”
Men det är en andlig kamp att be. Djävulen är hela tiden på oss och försöker hindra oss från att be, t.ex. genom stress, lättja och annat som styr våra prioriteringar. Stefan och Ola poängterar vikten av att be även om man inte känner för det. Ibland måste man även tvinga sig att be.
Tillbedjan – av en god och allsmäktig Gud
Stefan påminner om värdet av att, då man sjunger lovsånger, också tvinga kroppen att delta med lyfta händer, böja knä eller bara stå upp, även om vi inte alla gånger känner för det. Detta för att Gud alltid är värd tillbedjan och lovprisning.
Vi behöver påminnas om vem Gud är och vad vi har i honom. Det är som att vi kristna sitter på en skattkista. ”Tänk om vi hade en Gud som är allsmäktig och som inte ville vårt bästa, men nu har vi en Gud som är allsmäktig och som vill vårt bästa”, sa Stefan.
Enskild och gemensam bön
Gud uppmanar oss till bön. Som kristen behöver man den enskilda bönen hemma i sin kammare. Det är något Jesus själv trycker på. Men som kristna står vi inte själva, vi står tillsammans som kyrka. Den kristna gemenskapen behöver därför också ett fungerande böneliv – att vi kommer samman för att tillsammans bära fram de bekymmer, glädjeämnen, utmaningar och hot som kan möta oss. Detta kan man kalla andlig krigföring, där vi tillsammans får identifiera olika saker som särskilt behöver lyftas fram. Allt detta får vi göra i tro på Guds löften och hans förmåga att ingripa på sina barns enträgna bön. Att samlas för att enbart be tillsammans är något vi borde göra mera, tycker Stefan.
Båda har fått tungotalets gåva och känner stor tacksamhet över det. Det är en stor hjälp i den enskilda bönen när de egna orden inte räcker till. Ola hade själv bett om det länge. Vid ett tillfälle gick han fram för personlig förbön med handpåläggning för att få denna gåva, men ingenting hände just då. Däremot när han vid ett senare tillfälle satt hemma i soffan och bad, fick han ta emot det personliga tungotalet.
Både Stefan och Ola ser tungotalet som just en gåva och ett redskap i bönen där de lyssnar in Gud. Gud talar tydligare och på ett speciellt sätt. Tungotalet är en hjälp i vad de ska be om och vad de ska förmedla i förbönen för en annan människa.
Vi avslutar samtalet med att be. Ola räcker oss varsin dyna att falla på knä på. Det kändes inte som ett tvång utan som något naturligt. Det vi hade pratat om hela kvällen skulle vi nu få praktisera. Vi kände deras inspiration och glädje och förstod mer av vilken god himmelsk Fader vi har. Vi fick rikta vår tacksamhet helt mot Jesus, eftersom det är Han som gjort vägen öppen för oss till Gud. Det är relationen till Jesus som det hela bygger på.
Vi kunde inte undgå den iver och glädje som Stefan och Ola bar på. Det som de hela tiden återkom till var hur god Gud är och att han hör våra böner. Gud vill verkligen att vi ska ta honom på orden. Hans löften är sanna och det ger oss frimodighet att våga be, och be radikalt.
Vi får be att Gud lägger denna nöd på fler av oss, så att vi inser allt vi äger i Honom. Gud uppmanar oss att leva i Ordet, nära Ordet, se vad det står om bönen och handla därefter. Det är vem vi ber till som spelar roll. Det har ingenting med mig, former eller uttryck att göra, utan det handlar om att gå på hans befallningar. Det är genom hans kraft det ska ske.
I bönen får vi komma som vi är. Gud längtar efter att vi ska komma till Honom.
Ingrid Ipsen och Gustav Ekström