Kan en kristen hålla fast vid sanningarna i Bibeln utan att vara intolerant mot andra? Ett problem är att vi ofta blandar samman begreppen tolerans och acceptans. Utmaningen är att vara tolerant utan att acceptera – vi kan erkänna andras åsikter utan att behöva överta dem eller ens anse dem vara rätta.
– Du är intolerant!
– Jaså?
– Jo, jag känner mig kränkt eftersom du inte accepterar mig!
– Accepterar jag inte dig?
Känns typen av ordväxling igen? Kan man inte som kristen allt som oftast stå oförstående inför en medmänniskas argument när det gäller toleransbegreppet, inte minst när det gäller övertygelser som sammanhänger med den kristna tron? Varför? Kanske för att de som finner oss intoleranta uppfattar tolerans på ett specifikt sätt och för att de har sammanblandat tolerans med acceptans? Hur skall jag då bemöta detta? Hur skall vi som kristna, som Kristi Kyrka, hantera problem som dessa?
Begreppet tolerans har omtolkats
Det är viktiga frågor, inte minst eftersom vi lever mitt i en modern svensk kultur där man i media och politiska fora, ja, i samhället i stort, driver toleransfrågor på ett närmast militant och samtidigt mycket smalspårigt sätt. Parallellt med att den accepterade åsiktsagendan är påfallande begränsad, har ordet tolerans omtolkats – tillsammans med liknande begrepp som mångfald, valfrihet och förändring – så att alla som inte accepterar allt betecknas som intoleranta. Och genom att man pekat ut någon som intolerant har man samtidigt förklarat att de argument som den intolerante har inte är några man behöver ta hänsyn till, hur berättigade de än är.
Slutsumman blir att man accepterar allt, utom dem som inte accepterar allt, särkilt inte de kristna som har en social-konservativ eller starkt bibliskt förankrad hållning. Och likväl vill man bära toleransens fana högt, även om det naturligtvis finns en inkonsekvens i detta. Ja, det är ungefär samma problematik som framträder när de som påstår att det inte finns någon sanning likväl vill att jag skall tro att det de säger är sant.
Är en kristen automatiskt intolerant?
Men, hur är det nu med toleransproblematiken? Finns det några viktiga synpunkter på denna utifrån kristen synvinkel, utifrån Kristi Kyrkas synpunkt? Och en relevant följdfråga kan vara: Märks det någon skillnad på en kristens och en icke-kristens sätt att leva och orientera sig i samhället när det gäller toleransfrågorna? Skiljer sig Kyrkans hållning från de statliga departementens?
Att viktiga synpunkter finns, det kan vi nog alla vara eniga om, men om det märks någon skillnad i levnadsätt mellan kristna och icke-kristna och i beskeden från etablerad kyrka och stat är en känsligare fråga, som vi var och en bör fundera över. Hur lever vi och hur skall Kyrkan träda fram i ett samhälle där traditionella kristna uppfattningar i sekulär-humanistisk anda ofta klassificeras som intoleranta – i exempelvis frågor som rör enkönade äktenskap, i problematiken när det gäller ofödda barn och frågor om kristendomens relation till and-ra religioner, såsom till islam?
Nyanserna behövs
Om man funderar något på dessa saker – såväl den grundläggande toleransfrågan och den tillhörande sanningsfrågan – kanske man upptäcker att behovet av nyanser är skriande. Och att behovet av att klargöra några grundläggande saker just utifrån kristen synvinkel är nödvändig.
Trots att en kristen och en icke-kristen på ett plan visserligen sitter i samma båt – vi är ju alla människor skapade av Gud för att leva tillsammans – borde det märkas att vi har olika referensramar när vi orienterar oss i livet. Och om alla kristna tillsammans bildar Kristi Kyrka i samhället, så har vi ett uppdrag att vara salt, sanningsbärare, företrädare för Guds Ord och därmed för en genuin tolerans som med nödvändighet har koppling till sanningsfrågan. Vi kan därför, på goda grunder, argumentera för ett mer genuint toleransbegrepp, som inte är liktydigt med acceptans eller slappt accepterande av allt.
Tolerant utan att svika Sanningen
Jag kan alltså vara tolerant och samtidigt hålla fast vid det traditionella äktenskapsbegreppet och försvara den oföddes rätt till liv. Jag kan vara tolerant mot de människor som inte står på samma trosgrund som jag själv gör, men aldrig vika av från Kyrkans lära om att Jesus Kristus är den enda vägen till Fadern. Något annat är ur biblisk synvinkel lögn och Sanningen kan ju inte klassificeras som intolerant eller trångsynt.
Kristen tro grunden för tolerans
Vi kan även på goda grunder även hävda att det är i just de samhällen som bygger på kristen grund som toleransbegreppet diskuteras på ett meningsfullt sätt alltsedan den äldsta kyrkans tid och där demokratierna har skapats. Det är inte trots kristendomen vi har förmånen att leva i ett demokratiskt välfärdssamhälle, som de sekulära humanisterna brukar uttrycka saken, utan på grund av Kyrkans lära.
Grundläggande här är skapelseläran, att alla är skapade till Guds avbild och därmed har ett värde – och att alla har samma värde. En annan grund är läran om den naturliga lagen, som betonar att alla människor har ett moraliskt sensorium, ett samvete, en grundläggande känsla om vad som är rätt och fel som ligger djupare än alla samhällen och kulturer – även om detta är fördunklat och i många fall avtrubbat. En tredje ådra, som lagt grunden för våra demokratier, är den så kallade uppenbarade lagen, det som Gud visar oss direkt genom sitt Ord, komprimerat i Tio Guds bud. Denna pekar på ytterligare en uppfattning, den som kallats den etiska monoteismen, det vill säga att vi alla har ett personligt, individuellt, ansvar inför Gud. En femte är den profetiska uppdraget, som leder till kritik mot alla typer av missbruk. Till slut lär Kyrkan att ingen är ofelbar – till följd av syndafallet – vilket pekar på en kontinuerlig risk för självcentrering och självhävdelse. Därför ges möjlighet att genom lagstiftning och politiska processer avsätta dem som missbrukar makten.
Skäl att vara stolt
Alla dessa delar av Kyrkans lära ligger som en mentalitetshistorisk bas för demokratibygget. Men
även annan kyrklig förkunnelse, utmejslad i exempelvis Luthers lära om det allmänna prästadömet, politiserades så småningom och lade en grund för jämställdhetssträvanden och social välfärdstänkande: alla är lika värda och alla är värda omsorg och vård. Den ledde även till grundläggande utbildningstankar, som exempelvis i 1686 års kyrkolag, där det poängterades att även pigan och drängen skulle lära sig läsa och förstå Guds Ord. Vi blev först i världen med folkundervisning för alla – och det var kyrkligt motiverat.
Så lade även denna Luthers kallelselära en grund till det som i modern tid kommit att benämnas arbetslinjen: alla har givits förmågor som skall brukas för det egna, omgivningens och samhällets bästa. Det finns en kallelse, en meningsfull uppgift för alla, riktad mot nästan. Om vi sedan lägger till det som benämnts som den protestantiska arbetsetiken finner vi en annan orsak till det svenska välfärdsbygget. Kyrkans roll som traditionsförmedlare och samhällsbyggare har varit ovedersäglig och positiv. Vi kan vara stolta över vårt kyrkliga arv.
Tid att reagera
Men när vi nu ser detta arv förödas, toleransbegreppet förvrängas och sanningsbegreppet relativiseras, är det Kyrkans uppgift – och tillsammans bildar alla kristna Kyrkan i vårt land – att reagera, bestämt men ändå medmänskligt varsamt. Om vi agerar klokt, kan vi med Guds hjälp peka på inkonsekvenser i den moderna toleransdebatten och på relativismens gungfly i sanningsdebatten.
Vi kan stå fasta när det gäller den kristna lärans grundläggande betydelse för ett framgångsrikt politiskt bygge, en lära som inkluderar en realistisk människosyn – med syndafallets realitet, som alla känner av men knappast någon vill veta av.
Vi kan peka på betydelsen av en av Gud given yttre objektiv bedömningsmall. Detta för att vi inte skall hamna i så kallad ’sociologisk lag’, där det som är ytterst avgörande för rätt och fel är 50 %
regeln – det vill säga ett relativitetspräglat majoritetsstyre utan grundläggande oantastbara värden – där man till och med kan rösta om när livet börjar. Så förvrider man en grundläggande mänsklig rättighet, nämligen rätten till liv även för den ofödde. Vem skall föra deras talan, om inte Kyrkan?
Måhända står Kyrkan i dagens Sverige inför den största utmaningen sedan kristningsprocessen påbörjades i detta land. Styrkta av Guds Ord kan och skall vi skärskåda inkonsekvenserna i den sekulära toleransdebatten, hänvisa till Sanningar i sanningsdebatten och vara stolta över vårt kristna arv i detta vårt land. I allt detta vet vi, i mot- och medgång, att den kämpande Kyrkan skall en gång bli den triumferande.
Kjell O. Lejon, professor, Linköping