Inom tolv månaders tid har vi haft kyrkoval, val till EU-parlamentet och nu, val till riksdagen, landsting och kommuner. Gustaf Lunnergård träffade Thomas Ardenfors, moderat politiker i Sollentuna, för ett samtal om samhällsengagemangets olika arenor.
Det är 30 grader varmt i luften. Jag har precis cyklat i en timme från Stockholm ut till Sollentuna och köpcentrumet ”Stinsen”. Efter ett snabbt och nödvändigt klädbyte går jag med raska steg mot Waynes Coffee. Väl där ser jag mig omkring efter en lämplig plats för min inbokade intervju då jag ser ett bekant ansikte komma mot mig. Han gestikulerar och ropar mitt namn. Vi hälsar på varandra och pratar om vädret, det går liksom inte undvika denna varma sommar. Thomas nämner att han är lite öm i kroppen efter att ha spelat vattenvolleyboll. Han säger sedan att det är ovanligt att han gör den här typen av intervjuer. Oftast handlar de föga oväntat om politik och inte så mycket om kopplingen mellan hans tro och hans samhällsengagemang.
Jag frågar hur Thomas kom att intressera sig för politik.
– Jag är uppväxt i en familj och släkt där vi pratade mycket om samhället. Så det intresset fick jag nästan med modersmjölken. Mina föräldrar var hängivna kristdemokrater. Gamla klasskamrater brukar än i dag påminna mig om att jag hade starka åsikter redan i grundskolan. Jag gillade att argumentera och skrev dräpande artiklar i skoltidningen.
Men Thomas blev aldrig KDS:are, som partiet hette på den tiden. I stället valde han ’den moderata vägen’.
– Beslutet att bli moderat tog jag i samband med kärnkraftsomröstningen. Mina föräldrar sa ”nej tack” till atomkraft och eftersom vi bodde i Skåne, nära Barsebäck, delades den uppfattningen av de flesta. I skolan var jag tydligen den enda som höll mig till linje ett – att kärnkraften skulle avvecklas och ersättas med förnybara energikällor, men långsamt och i den takt som var möjlig.
Omtanke om de utsatta
Vid tiden för kärnkraftsomröstningen var Thomas Ardenfors tolv år. Det politiska intresset skulle närmaste åren fortsätta att växa och snart även omfatta internationella frågor.
– 1984 skrev jag ett personligt brev till USA:s president och gratulerade honom. Döm om min förvåning när jag några veckor senare fick hem ett fantastiskt kuvert med sigillet ”The White House” på. Det kändes riktigt stort.
Jag frågar hur han annars var som tonåring i skolan och i relation till klasskompisarna.
– Jag har alltid varit en väldigt social människa. Både i skolan och på fritiden var jag en högljudd typ som tog mycket plats och hade många engagemang. Men jag kände även speciellt för dem som hade det svårt. Det är något som jag fått med mig hemifrån, från mina föräldrar. De är mina ’idoler’, inte minst när det gäller att se de utsatta och den utsatte.
Det märks på Thomas att det här är något han brinner för. Samtidigt vill han poängtera att omtanken om de utsatta inte betyder att se dem som offer.
– Det handlar om att göra vad man kan för att hjälpa dem att komma på rätt köl igen.
Jag frågar Thomas vad hans föräldrar jobbade med och han berättar att hans pappa fortfarande är pastor. Han reser runt i Sverige och världen och delar med sig av sin livsvisdom. Hans mamma var hemma med Thomas och hans sex småsyskon. Sedan läste hon in gymnasiekompetens och började jobba som sjuksköterska.
Thomas berättar vidare om hur den församling där hans pappa tjänstgjorde var med och hjälpte människor under kravallerna i Malmö på 80-talet. De öppnade upp sina lokaler till en mötesplats för människor på nätterna. Dit kunde de få komma och få gratis korv och Coca-Cola.
– TV och radio gjorde reportage och tidningar rapporterade att församlingen genom sin insats tömde gatorna på kravaller. Även dåtidens poliser och socialarbetare kunde skriva under på effekten av kyrkans insats.
En tro som fått växa
Pastor skulle under en tid bli även Thomas yrke. Han jobbade i bland annat Uppsala och var med om att starta upp en helt ny församling i Stockholm. Jag frågar hur han upplevde tiden som pastor.
– Det var både och. Naturligtvis väldigt spännande med uppstartsarbete, men också frustrerande. Jag uppfattade att de flesta kyrkor var en klubb av inbördes beundran och hade väldigt lite med samhället att göra. När jag började arbeta i Stockholm fick jag chansen att använda kyrkan som ett socialt verktyg. Familjen Ardenfors har sedan 20 år tillbaka valt att ta hand om utsatta barn. Att vara familjehem är ett åtagande som han talar väldigt varmt om. Han upplever det som sitt livskall. Samtidigt innebär det svårigheter.
– Det är få gånger vi mött så mycket ångest, förtvivlan och elände som när vi tagit oss an dessa barn. Men trots vaknätter, frustration och hemskheter tycker både jag och min fru att det positiva överväger stort. Det ger så otroligt mycket mer än vad det kostar.
Tomas och hans hustrus engagemang för de utsatta rimmar väl med Jesus budskap i Bibeln. Jag blir nyfiken på hans egen väg till tron.
– Jag är uppvuxen i ett varmt troende hem. Någonstans i tio-tolvårsåldern bestämde jag att den tro som mina föräldrar hade visat mig med sina liv skulle vara också min tro. Sedan har det varit upp och ner, men i dag är den tron starkare än någonsin. Tack vare fruktansvärda sorger, men också stora glädjeämnen.
Thomas berättar hur tiden som pastor fått honom att tro lite mindre på människor och mer på Gud.
– Mörkret som finns i oss människor visar sig tyvärr även i våra kyrkor. Det är en sorg att kyrkan inte alltid blir den plats där människor får känna sig trygga.
Håller isär tro och politik
Jag försöker närma mig frågorna om trons roll i politiken. Hur påverkar Thomas tro hans arbete som politiker? Svaret kommer snabbt:
– Ingenting. Jag tror det är viktigt att hålla isär tron och det politiska uppdraget. Det är djupt olyckligt om man blandar ihop dem. Men tron präglar såklart mig och min människosyn och där vill jag påstå att den påverkar på ett positivt sätt.
När jag försöker pressa honom lite på hur man som kristen politiker ska ställa sig till till exempel etiska frågor som tangerar Bibelns lagar och föreskrifter blir han diplomatisk.
– Det finns inget parti där man håller med om allt. Därför måste man kompromissa.
Thomas menar att demokrati handlar om just detta – att kompromissa. Det krävs ett politiskt hantverk om man vill åstadkomma någonting i den här världen. Trosfrågorna har för honom sin plats i de enskilda samtalen där människor vet att han kan bidra med ett kristet perspektiv.
Går det att bekänna Jesus i offentligheten och att bli respekterad? undrar jag.
– Ja, det tror jag. Men om man, som jag, har en offentlig roll kan man inte använda det förtroendet och göra som man vill med det. Då måste man ställa sig frågan hur passande det är att göra vissa saker. Ett förtroende som getts ska inte missbrukas utan vårdas ömt.
Hur ska då kristna förhålla sig till samhället och hur ser Thomas på utvecklingen i kristenheten?
– Kristen tro har goda förutsättningar att vara en aktör i samhället, men kyrkan behöver då våga ta det steget. Jag brukar fråga mina vänner som jobbar i olika kyrkor: ”Om din kyrka skulle stänga, hur skulle det påverka samhället?” Svaret jag ofta får är att det inte skulle påverka alls. Det tycker jag är synd!
Thomas alarm på mobilen börjar ringa och jag inser att tiden börjar ta slut. En sista fråga hinns dock med. Varför ska man gå och rösta?
– I Sverige har man möjlighet att rösta. Så även om man inte är insatt så tycker jag man ska utöva denna rättighet. Att frånsäga sig den är att håna dem som har gått i döden för att göra detta möjligt och att samtidigt försitta chansen att påverka samhället.
Gustaf Lunnergård, programmerare, Stockholm