Är det ’naturligt’ att kristenheten i Sverige respektive i världen i stort krymper, det vill säga går tillbaka numerärt?
Många tror det. Bland annat ligger det underförstått i många av de ideologier som dominerat västvärlden sedan 1800-talet, att när fler människor blir mer ’upplysta’ kommer kristendomen att gå tillbaka och så småningom dö ut.
Globalt sett är detta dock inte sant. I nuläget räknas en tredjedel, 33 %, av jordens befolkning som kristna, en siffra som procentuellt har hållit sig stabil under åtskilliga årtionden. På andra plats kommer islam som också ”håller ställningarna” (ca 25 %). I takt med att jordens befolkning ökar, ökar därmed antalet kristna (däremot inte den procentuella andelen).
Anmärkningsvärt nog sjunker inte andelen kristna, trots att det är kristendomen som drabbas hårdast av de religiösa förföljelser som nu ökar år från år.
Historiskt sett har kristendomen inte heller krympt. Under sina första sekel ökade kyrkan i romarriket från en handfull individer till ca 10 % av rikets befolkning år 300 (ca 6 miljoner) resp. 50 % år 350 (ca 30 miljoner). Dessutom fanns det kristna som levde i andra asiatiska länder, t.ex. perserriket.
I takt med att den kristna missionen lyckats nå nya folk, har alltså människor som bott i nya områden kommit till tro, medan andra länder varit svåra eller nästan omöjliga att nå med evangeliet (t.ex. de flesta muslimska stater).
Men hur kan man då förklara att kristenheten i Sverige och många västländer sedan lång tid faktiskt går tillbaka? Nu har det gått så långt att man djupt inne i de kristna leden ser på den kristna tillbakagången som ett slags normaltillstånd – ”det var bättre förr”, ”Gud håller på att flytta bort ljusstaken från Sverige”.
Men är denna analys korrekt? Håller kristenheten i Sverige verkligen på att dö ut, och är det verkligen Gud som ligger bakom denna dystra utveckling? Är det inte i själva verket så att mycket av kyrkans tillbakagång i Sverige beror på en rad faktorer, t.ex.:
• att en håglöshetens ande håller på att ta över många kristna sammanhang medan man glömmer bort 1 Joh. 5:4, ”detta är den seger som har besegrat världen, vår tro”,
• att en andlig ljumhet breder ut sig, ”kärleken håller på att svalna hos de flesta” (Matt. 24:12),
• att kompromissandet med världen lett till att många kristna lever i synd, hemlig eller till och med uppenbar, inte minst på det sexuella planet; enligt John White (Eros Redeemed) är det sistnämnda ett av de stora hindren för andlig väckelse i västvärlden.
Det fenomen vi upplever i svensk kristenhet i dag, att kyrkorna ’läcker’, är alltså onaturligt. Trots att kristna familjer i Sverige i dag har högre födelsetal än befolkningen i stort, och trots att många människor kommer in i våra kyrkor ’utifrån’, minskar de kristna skarorna, när de egentligen borde öka.
Vi kristna har alltså anledning att vara självkritiska, och fråga oss själva hur våra hem och församlingar fungerar. Men bäst är kanske att börja i en annan ände, i Jesu seger. I fornkyrkan fanns inga avancerade evangelisationsstrategier, inga missiologiska femårsplaner. Däremot var man tydlig i både förkunnelse och livsstil:
• Den stora proklamationen: Jesus har segrat! …
• följdes av en ny livsstil: ”Om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit … Se, jag gör allting nytt” (2 Kor. 5; Upp. 21).
Om vi tydligt proklamerar Jesu seger och våra hem och församlingar präglas av den kristna livsstilen, kommer mycket att förändras i den svenska kristenheten. Bland annat kommer, det är jag övertygad om, mycket av ’läckaget’ i våra sammanhang att minska.
Rune Imberg, forskningschef på Församlingsfakulteten, Horred