Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyrus och Sidon. Då kom en kananeisk kvinna från dessa trakter och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.” Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom: ”Skicka i väg henne! Hon följer ju efter
Jesus hade medvetet lämnat sitt eget land och rörde sig nu bland människor i ett område som varit i krig med Israels folk. Situationen var inte unik. Jesus vände sig vid flera tillfällen till människor utanför judarnas krets. Han visste sitt uppdrag, det var väl definierat: Judarna skulle först få möjligheten att ta emot honom som Messias, därför att Gud ville att de sedan skulle föra budskapet vidare till resten av världen – i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade (1 Mos. 12:3). Situationen med kvinnan kan därför inte förklaras med att Jesus stöter bort den feniciska (kananeiska) kvinnan av illvilja, trötthet eller något slags utlänningsförakt.
Nej, platsen, sammanhanget och lärjungarnas reaktioner leder tankarna i andra spår. Det handlar om tron och detta livets grundläggande villkor – ofta är vi drabbade av lidande och trängda från olika håll – ibland till och med motarbetade av andra kristna. Det händer mycket i världen som vi inte kan förklara. Och det kan drabba oss fruktansvärt hårt. Så var det i kvinnans familj. Det kan verkligen kännas som om Gud inte finns och att om han finns så ser han mig inte. I Gamla testamentet finns åtskilliga referat från människor som ropat ut sin förtvivlan: Min väg är dold för Herren. Gud bryr sig inte om min rätt (Jes. 40:27).
Men mitt i allt detta har vi Jesus. Han besöker ’fiendelandet’ och lever också där. Det betyder att något har kommit in i världen som öppnar för helt nya möjligheter. Kvinnans oro och förtvivlan över sitt barns situation ropade hon ut till Jesus. Har du oro och förtvivlan för dina barn eller andra nära: Ropa, ropa till Jesus. Med Jesus kom möjligheten till frälsning och helande på alla plan.
Också den som kommer utifrån får ropa på Jesus. Ibland tycker Jesu lärjungar, nu som då, att det inte går för sig. Tyvärr finns det många som skulle vilja ropa på Jesus, men de rättar sig efter lärjungarna. De har en känsla av att de inte hör dit och så går de sin väg utan att ha ropat. Kvinnan kommer också utifrån. Men hennes längtan och vilja är starkare än motståndet. Hon är utanför på alla sätt, fel folk och fel religion. Jesus ser på henne; inte med avsmak, inte med irritation, nej, nyktert konstaterar han ”din tro är stor”. Hennes målmedvetenhet och angelägenhet var nu prövad. Ger du upp eller försöker du igen för egen del?
Trons styrka är att ropa på just Jesus och att fortsätta göra det. Vi kan också göra som kvinnan, lämna våra egna resurser, lämna stoltheten och falla ner på knä inför Jesus. Kvinnan diskuterade inte utan spelade med i liknelsen och gick med på att kallas hund bara hennes dotter blev frisk. Att öppna sin tomhet inför Jesus och ta emot allt av honom är vägen fram. När en människa accepterar sin egen svaghet, först då kan tron bli stark.
Bön: Herre, du vet hur rädd jag är för lidande och bekymmer, kanske allra räddast för det som drabbar mina närmaste. Du vet att jag vill slippa det som gör ont. Nu ropar jag: förbarma dig över mig och hela mig och mina närmaste. Jag lägger ner allt mitt eget och tackar dig för att du är här mitt i ’fiendeland’. Jag vet att rikedomen i mitt liv är att just du alltid finns här hos mig vad som än händer. Amen.
Anders Månsson, kammaråklagare, Ängelholm
oss och ropar.” Han svarade: ”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig!” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Hon sade: ”Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.” Då svarade Jesus henne: ”Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill.” Och från det ögonblicket var hennes dotter botad. Matt. 15:21–28