Bullret ökar, finns det något att göra? Där, nu slår de på dörren på framsidan. Han måste ut! Härifrån. Jublet när inkräktarna kommer in i serveringen hörs när han samtidigt smyger ut bakvägen! Men vart ska han ta vägen? De allra flesta häromkring tillhör ju också tipstammen liksom inkräktarna. Vem kan tänkas hjälpa? Ska han lyckas ta sig till kyrkan! Kommer han att få skydd där? De är ju också tipstammen, fiender till omostammen.
Lite böjd, lite hukande springer han längs bakgatorna. Det är väl att det inte regnat, då hade det varit lerigt och halt. Nu får fötterna fäste och han tar sig ganska snabbt förbi bron. Det verkar inte som om någon sett honom där. Skönt! Vidare uppför. Men inte alltför fort, astman kan lätt ge sig till känna. Han viker av in på en mindre väg. Visst var det en av kyrkans medlemmar som bor här. Jo, gamle Joseph finns där. Han har varit en trogen mjölkleverantör till hotellet. Ska han våga!? Han har inte bett på länge men en suck går över hans läppar:
– Gud, hjälp mig! Ge mig skydd någonstans!
Han närmar sig mannen. Blir igenkänd och mannen förstår att han behöver hjälp.
– Ron, kom här, du får gå in i det huset. Du är trygg här.
Oh, vila! Hjärtat slår hårt. Han går in och dörren stängs bakom honom. Vad ska hända!? Kommer han att få vara ifred här? Hur länge kommer det att ta innan han kan ge sig ut härifrån. Kommer den gamle mannen att hålla honom skyddad?!
Soffan är hård men en välkommen plats att lägga sig på. De senaste dagarnas oro har gjort att han inte sovit mycket. Tankarna på Mary där hemma kommer också tillbaka. Han har haft svårt att riktigt acceptera henne som sin fru. När Nancy gifte sig med Erick var det som att han bara måste ha någon. Och så blev det Mary. Men inte var det vad han trodde att vara gift. De olika kvinnor han sedan haft har inte varit mycket bättre. Kanske ingen förlust om han inte klarar sig ur detta. Men så kommer en vers i hans tanke ”Åkalla mig i nöden så ska jag hjälpa dig…!” Inte har han levt så väldigt illa men kanske inte så bra heller. Hotellet har gått bra, varje kväll före och under marknadsdagarna har det varit packat med kunder. Mat och chai ska ju alla ha. Men det har också väckt avundsjuka hos folket i byn. Så nu är han flykting. Vad ska han göra? ”Åkalla mig i nöden…” Rösten viskar igen.
– Herre, jag vet att du finns där någonstans. Om du kan hjälpa mig ur det här så hjälp mig Herre. Hjälp mig!
Långsamt slumrar han till. Tröttheten tar överhand. När det bankar på dörren har han ingen aning om hur länge han sovit. Någon kommer in. Rösten som väcker honom är viskande.
– Ron, du måste ge dig av. Någon har sett att du är här och jag tror inte att du är trygg här längre. Joseph böjer sig närmre.
– Försök ta dig upp till kyrkcentrat. Nog kan du hitta en plats där att gömma dig på. Jag ska försöka kontakta föreståndaren. Men du kan inte vara kvar här. Jag är för gammal för att slåss och det är bara mor och flickorna hemma här. Det här är mursik, drick den och var beredd när jag kommer tillbaka. Jag vet att flera av omo-stammen finns här, troligen är några redan på kyrkcentrat. Om det inte lugnar ner sig måste vi göra något för att få er härifrån. Det som jag vet alldeles säkert är att Herren inte överger sitt folk. Ron, känner du Jesus!? Du vet att Han kan hjälpa! Så, drick nu så du får lite kraft, pojk. Jag kommer strax tillbaka.
Ron dricker långsamt. Mursik. Den är god, surmjölken! Den gråa färgen av askan syns inte i mörkret, det är väl annars bara det som är mindre bra. Kyrkcentrat. Han minns när han kom ny och ibland var i kyrkan där. Inte är alla så positiva till utomstående men han blev välkomnad. Ja, det kanske inte är så dumt att gömma sig där. Föreståndaren har inte varit bland hans mest trogna kunder men
ibland har han tittat in. Nattvakten lär vara bra med pilbågen …
– Ron, kom nu! Har du tömt koppen?! Se, så. Iväg med dig nu pojk! Och Herren med dig!
Återigen på väg, men det är inte så långt. Han har fått instruktioner att gå bakom husen, andra sidan vägen. Att hålla sig gömd så mycket som möjligt och att försöka hitta hålet i häcken i bortre ändan av kyrkcentrat. Gräset är inte så långt, och eftersom det är mycket folk i byn hoppas han att hundar och åsnor inte ska avslöja honom. Bäst att ta ut svängen riktigt. Nu är han nästan i höjd med den bortre ändan av kyrkcentrat. Uppåt, uppåt. Luftvägarna börjar tjockna. Där, några buskar, han måste stanna ett tag och få luft. Det är svalt, nästan kallt. En liten stund bara så att andhämtningen lugnar ner sig. Vidare, vidare.
Där är häcken. Det skulle finnas ett hål i häcken. Han har inte ens en ficklampa men kan ana häcken. Han följer den försiktigt tills den kommer till en hörna. Den svänger av lätt och han försöker se om det kan gå att komma igenom någonstans. Ja, kanske det kan gå. Han böjer sig ner, det blir nästan att krypa igenom ett hål som kanske hundarna använder. Det kan i alla fall inte vara ett ställe där folk går igenom i vanliga fall.
Väl inne måste han hitta ett gömställe. Där är verandan där han varit ett antal gånger och pratat med missionären. Nedanför finns en stor rabatt med afrikansk lilja. De är ganska höga och han bestämmer sig för att gå dit och se om han kan gömma sig där. Jo, det går nog.
Han hinner lagom komma dit och lägga sig ner. Så kommer det någon! Vakten! Oh, har han sett honom.
– Det är ok att du är där, säger vakten, men det vore ännu bättre att du kryper in under verandan. Jag ska sopa igen spåren efter dig när du gått dit.
Han har blivit sedd men inte skadad eller bortjagad! Vakten till och med hjälper honom. En stor lättnad fyller honom och efter en liten stund kryper han in igenom hålet som öppnar för utrymmet under verandan. När luckan är riktigt stängd hör han hur vakten sopar lite lätt i sanden utanför. Han är i säkerhet. Tack, gode Gud!
På morgonen väcks han av att någon går på verandan. Det kan inte vara missionären för han åkte tillbaka till sitt hemland för ett år sedan. Men någon annan bor tydligen där.
– Tack Herre, för denna nya dag! Tack att jag fått sova gott! Tack att också denna dag har ny nåd!
– Herre, jag ber dig för vårt land och folk! Jag ber dig för våra ledare och för alla som valt att ta till våld för att nå makt! Herre, låt fred komma! Låt människor se Dig! Låt inte detta hat och våld fortsätta längre!
Ron hör hur mannen fortsätter sitt samtal med Gud. Han funderar på sitt eget liv. Inte kan han instämma i tacksägelserna! Vad skulle hända om han inte klarar sig härifrån?!
– Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. … genom hans sår blir vi helade.
Ron känner igen orden om Jesus. Han ber och på något vis är han övertygad om att Jesus hjälper. Och att det finns en väg som leder vidare!
– Jesus, led mig på den vägen!
Kerstin Nilsson