Uppenbarelsebokens inledning fi ck Johannes se den förhärligade Kristus och de förmanande breven skrivs till församlingarna. Sedan följer en profetisk del som handlar om kampen mellan Gud och Satan. Kampen gäller människan.
En dörr öppnas till himlen och vi får med Johannes se in i den osynliga värld varifrån Gud övervakar och styr tillvaron. Vi får se Gud sitta på sin tron (Upp. 4). Han utstrålar härlighet, skönhet och makt. Omkring honom fi nns tjugofyra äldste; de har vita kläder och kronor av guld. De representerar av allt att döma Gudsfolket. Där fi nns också fyra änglaväsen, skapelsens representanter, som utan uppehåll sjunger: Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige, han som var och som är och som kommer. De tjugofyra äldste tillber honom med orden: Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.
En bokrulle med sju sigill (Upp. 5:1–5) I högra handen på honom som sitter på tronen vilar en bokrulle. En bokrulle för tanken till helig skrift och Guds plan. Liksom ett romerskt testamente är den förseglad med sju sigill som bara arvtagaren har rätt att bryta.
Vem är värdig att öppna den? Ingen. Detta ger Johannes stor sorg – den gudomliga planen ser inte ut att bli förverkligad. En av de äldste tröstar honom dock och säger att en har segrat, ”lejonet av Juda stam” – han kan öppna bokrullen och bryta de sju sigillen. En historisk person ur Davids kungaätt har vunnit den seger som gör honom värdig att fullborda Guds vilja och utföra hans plan. Framtiden är räddad!
Lejonet som är ett Lamm (upp. 5:6–14) Till vår förvåning får vi nu se ett Lamm stå där, som ser ut att ha blivit slaktat. Detta Lamm har sju horn och sju ögon, det betyder fullkomlig makt och fullkomlig insikt. Och från Lammet utgår Guds sju andar,1 som sänds ut över hela jorden.
När Lammet stiger fram och tar emot bokrullen faller gudsfolkets och skapelsens representanter ned inför Lammet och ger också det gudomlig tillbedjan. De bär fram de kristnas böner i gyllene skålar. Jublet stiger, sång ackompanjerad av harpor tonar fram. Det är en ny sång som de sjunger, en sång om frälsning: Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden. En väldig änglakör svarar med att prisa Lammet värdigt. Slutligen stämmer hela skapelsen in i lovsången till Honom som sitter på tronen och till Lammet.
Lammet, som är Jesus Kristus, har genom sin ödmjukhet och självutgivande offerdöd köpt människorna tillbaka till Gud. Nu kan Guds rike upprättas också bland människorna på jorden. Guds kärlek har vunnit seger. Bokrullen vilar i goda händer. Jesus har ansvar för att leda historien till det mål Gud vill. Eftersom det fi nns makter som vill hindra Guds verk går det dock inte utan kamp. Det är den kampen som skildras i det som följer. Vi får se den ur ett himmelskt perspektiv, skildrad i symboler och bilder.
De sju sigillen bryts (Upp. 6:1–16)
Nu bryter Lammet sigillen ett efter ett, följt av att fyra ryttare till häst kallas in på scenen:
Den första på en vit häst, med segerkransen som attribut – vitt är segerns och himmelrikets färg. Den står för de goda nyheterna om segern över det onda som nu går ut över världen.2
Sedan följer en ryttare på en eldröd häst – han har ett svärd i sin hand och kommer med ofred och krig.
Den tredje kommer på en svart häst med en våg i handen, det är tider av brist.
Den fjärde kommer på en blekgul häst – det är döden som får makt över en fjärdedel av jorden. När Lammet bryter det femte sigillet ser vi martyrerna som blivit slaktade för Guds Ords och evangeliets skull. De väntar otåligt på upprättelse men får ge sig till tåls ännu en tid. Men en dag kommer slutuppgörelsen. Det sjätte sigillet innebär att himmel och jord faller samman och den nuvarande världsordningen går under. Det är vredens stora dag.
Den stridande kyrkan (Upp. 7:1–8)
Vem kan bestå på vredens dag? Svaret är att endast Lammet kan frälsa. Därför måste evangeliet ut i världen för att rädda människor över på Guds sida medan nådens tid varar. Gud handlar i nåd mot världen, men onda makter står emot frälsningsverket och gör anspråk på människorna. Gud håller dem tillbaka och begränsar deras inflytande. Guds folk har en nyckelposition, de är bärare av budskapet om befrielse. Två syner låter oss nu möta den kristna kyrkan, där den första visar hur Kyrkan har sina rötter i Israels tolv stammar och är på väg ut till alla jordens folk. I Herrens kraft och under hans beskydd kämpar den mot världens makter. Att de kristna bär Lammets sigill på sina pannor, betyder att de tillhör honom och står under hans beskydd.
Den triumferande kyrkan (Upp. 7:9–17)
Vi får också möta Guds folk i en underbar framtidssyn. Den är menad att ge styrka och hopp. Med bilder från lövhyddohögtiden, som fi rades till åminnelse av Guds ledning och beskydd genom öknen fram till löftets land, får vi nu se Kyrkan fi ra segern framme vid målet. Gud har fört den genom kamp och strid hem till sig. För Lammets skull är de nu hemma och Gud själv torkar deras tårar. De har tillgång till livets vattenkällor och tjänar Gud i jublande glädje. Det är en oräknelig skara av alla folkslag och stammar, länder och språk, som tillsammans med änglaskarorna prisar Gud och Lammet för frälsningens under. Här på jorden är Guds kyrka en kämpande kyrka under Guds beskydd. En dag ska den stå triumferande i himlen.
De sju basunerna (Upp. 8:1 – 9:21) Det sjunde sigillet sätter efter en längre tystnad igång en serie av sju basuner. Åter lyfts de kristnas böner fram – de värderas högt i himlen. Ett nytt förlopp startar, men nu har det intensifierats – basunerna kommer att drabba en tredjedel av jorden. Uppenbarelseboken följer inte en tidslinje från början till slut. Vi vänder tillbaka och ser på historien, ur ett nytt perspektiv. Det som nu sker påminner om Israels befrielse ur Egypten, där Gud kämpade mot Farao för sitt folks frälsning och slutgiltiga befrielse.
De fyra första basunerna innebär i tur och ordning att jordens vegetation bränns upp, havet blir till blod, dricksvattnet förgiftas och himlens ljuskällor förmörkas. Människornas livsförutsättningar förstörs till en viss del. Den femte basunen innebär att demoner som hållits instängda släpps lösa och plågar dem som inte bär Guds sigill på pannan. Den sjätte släpper loss kriget. Fördärvets krafter blir alltmer tydliga. Ändå vill de flesta inte ta varning, vända sig bort från sin avgudadyrkan och kapitulera för Gud. De tar inte vara på hans erbjudande om nåd. Ju mer de förhärdar sig desto intensivare blir kampen och ju mer inflytande får de onda makterna. Men Gud har kontrollen. Det är han som sätter gränser och fördärvets makter får bara det utrymme som han tillåter. De släpps lösa just den tid som Gud har bestämt, och får verka inom de gränser han sätter.3
På väg mot nådatidens slut (Upp. 10:1 – 11:19)
När den sjunde och sista basunen ljuder är ”Guds hemlighet fullbordad” och nådens tid slut. Då ska Gud träda fram som Kung, hans motståndare får sin slutgiltiga dom och hans folk sin lön. På nytt intygas – nu med en ny bild – att Kyrkan, som är Guds tempel, står under hans beskydd. Gud håller inte bara noga räkning på de sina, han mäter också ut sitt tempel.4
Två vittnen som påminner om gestalter ur Gamla testamentet träder fram, med fullmakt att tala och handla i Herrens namn. De tycks stå som symboler för Kyrkans profetiska vittnesbörd som blir somliga till frälsning men som också skärper motståndet. Guds folk är kallat att förkunna evangelium även om det innebär martyrium. Inte ens döden kan besegra dem som tillhör den Uppståndne. De följer sin Herre genom lidande till härlighet.
De verkliga ledarna av motståndet, den onda treenigheten, ska nu avslöjas. Vi ska också få en bild av den sista nöden när kampen når sin mest tillspetsade form. Men Lammets seger kan ingen hindra och de som tar sin tillflykt till Kristus får dela segern med honom.
Ur smärtan föds det nya
Bibeln talar om att den nya skapelsen ska födas fram ur messianska födslovåndor. Jesus talar om ”början på födslovåndorna”,5 alltså en slags förvärkar som kommer före den sista stora nöden ur vilket det nya föds fram. Man kan likna historiens gång vid en vågrörelse. Det är en bra bild som stämmer väl med Uppenbarelseboken. Historien har sina vågdalar då nöden blir stor och då den kristna kyrkan blir utsatt för motstånd och förföljelse. Sådana tider kommer och går. De är förebud om den sista stora födslovåndan. I denna den djupaste vågdalen kommer Kristus.
Lars-ÅKe Nilsson, Åsljunga
Kaplan och bibelskollärare
- Denna egenartade beskrivning av Guds Ande har sin bakgrund i Jes. 11:2f.
- Denna tolkning är i linje med Matt. 24:4–14.
- Se Upp. 9:12,4
- Upp. 7:3f.;11:1
- Matt. 24:8