“Det är farligt att leva för man kan ju dö.” Tanken på döden flåsar oss i nacken. Påskens budskap vänder på perspektiven: I stället för död – liv, i stället för ångest – glädje, i stället för missmod – hopp.
Att leva är inte så enkelt. Att dö är än mer outhärdligt. Detta motsägelsefulla fångar Woody Allen snärtigt: ”Livet är möda, sorg och besvär och borde vara dubbelt så långt.” Vi gör allt för att leva dubbelt så länge och skräms av att tidens tand sakta men säkert tuggar på oss: nya rynkor, det hänger lite mer, några nya små grå.
Men att leva dubbelt så länge? Odödlighet har i de gamla myterna varit ett straff och en förbannelse, inte något gott. Men att dö, då? Att bara bli jord igen och komposteras på någon kyrkogård? Är människan endast DNA, molekyler och gener? Punkt, slut?
En människa är mer. Hon är Guds älskade. Våra liv får vi som en oändlig kärleksgåva av Gud för att vi skall vara till välsignelse för varandra.
I kristet perspektiv är inte heller döden outhärdlig. Att Jesus har uppstått förändrar döden radikalt. Visserligen bär vi fortfarande våra döda till sina gravar, fortfarande åldras vi och den oundvikliga döden kastar en tung skugga över livet. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal … heter det i Psaltaren 23. Lite paradoxalt har jag alltid tyckt om realismen i uttrycket ”dödsskuggans dal”. Sådana är våra livsvillkor att den oundvikliga döden drar som tunga mörka moln in över oss, vare sig det gäller att försöka orientera sig i skuggan av en sorg eller att känna av det egna döendets skugga. Förgängligheten är inbyggd i våra kroppar, den biologiska klockan tickar mot sitt finito.
Men nu har Jesus uppstått. Han var död men lever. Hans uppståndelse, hans seger över döden är vår stora möjlighet. Jag tycker om den bibliska bilden av att Jesus bokstavligen har nycklarna till döden och dödsriket. Han står där med nyckelknippan dinglande, han låser upp portarna till döden så att fångarna kan komma loss och slippa ut. Han öppnar, han går först och vi kan följa efter.
Så fortsätter han fram till himlens port, slår upp den på vid gavel så att vi genom honom skall komma över också den tröskeln. Ett totalt annorlunda liv, som man kan vara lite nyfiken på.
Det är därför vi firar påsk. Att Jesus har uppstått påverkar oss djupare än vi kanske först tror. Det gäller inte bara att utan Jesu uppståndelse är vi dödens fångar, utan också att mitt i vår dagliga möda, sorg och besvär är vi på väg någon annanstans. Utan Jesu uppståndelse blir hela livet en återvändsgränd, då måste vi ha allt nu, fånga lyckan nu, då måste vi stressa genom livet för att hinna uppleva så mycket som möjligt. Då ligger inte bara dödsångesten på lur utan också livsångesten – att vi inte lever maximalt mitt i det enda livet vi har.
Vår tid är besatt av kontroll och säkerhet. I fråga om allt som kan skada och döda kroppen har vi ett gränslöst behov av absolut säkerhet. Cykelhjälmar och färdigskivat bröd, barnsäkra lås och vajerstaket, kodlås på arbetsplatsen och kontrollprover för BMI och kolesterol. Kräver vi alltmer säkerhet i det yttre därför att vi har förlorat tryggheten i det inre? Kompenserar vi vår brist på en fast tro och ett levande hopp med fler säkerhetssystem och skyddsregler så att inget oförutsägbart ska kunna inträffa? Trots att vår del av världen aldrig varit tryggare att leva i än i dag. Ingen digerdöd, låg barnadödlighet, god livsmedelstillgång, utrotad analfabetism, bra mediciner, socialt trygghetsnät. Det är farligt att leva för man kan ju dö. Förr var det tryggare att dö, då fanns ett levande hopp, en nyfiken förväntan om vad som väntade sedan. Får den yttre säkerheten kompensera tillvarons oförutsägbarhet och vår brist på förtröstan?
Det sägs att så länge det finns liv, finns det hopp. Men kanske är det tvärtom? Att så länge det finns hopp, finns det liv? Att det liv som saknar hopp inte är värt att leva? I en intervju beskrev den norske psykiatrikern Thomas Hylland Eriksen det förlorade hoppet som ett av vår kulturs största dilemman: ”I alla paradis finns en orm. Och i vårt samhälle består denna av avsaknaden av hopp … Religionen har varit viktig i historien genom att den har gett oss ett hopp och lärt oss att försonas med döden. I dag finns en stor pessimism, särskilt bland ungdomar …” Vem vill segla ut på haven om man aldrig en dag går i land? Vilken skeppare uthärdar perioder av storm och stiltje, dimma och skyfall om det inte finns en hemmahamn? Jesu uppståndelse är The Golden Gate till himlen som ger resan mening. Det finns en hamn, det finns ett mål. Själva förgängligheten av åldrande och död sätter sina spår, men vi bekänner oss till att detta förgängliga ska uppstå i oförgänglighet. I himlen behövs varken kosmetika eller plastikkirurger. Ingen enskild händelse i världshistorien har påverkat oss så djupt som Jesu uppståndelse. Här grundas västvärldens kulturskatt, här formuleras människosynen om vars och ens okränkbara värde, här får vi ett obändigt hopp inför allt som förefaller uppgivet och omöjligt. Och här får vi veta att så älskad är en människa, att Gud vill att hon skall komma hem till honom när hon väl går ur tiden.
Påsken skimrar av glädje, av hopp, av liv, av trots mot allt som bryter ned, som förtar livsmodet eller berövar oss tillit och självkänsla. Påsken ljuder av jubel över att Jesus är starkare än döden, att Jesus Kristus är Livets Herre. Om ”förgäves” blir människans sista ord så har Gud ännu sitt att säga: Varde liv! Därför firar vi påsk!
Berth Löndahl, präst, Bunkeflo