På besök bland fångarna på Kristianstadsanstalten

– Jo, det är uppskattat. Det är det verkligen. Det vet jag att många tycker! Omdömet fälls av Kennet, en av internerna på fängelset i Kristianstad. Han och upp emot 15 andra brukar komma när besöksgruppen från missionsföreningen i staden, ELF, varannan tisdagskväll bjuder in till gemenskap och en enkel samling.

Besöken på Kristianstadsfängelset har pågått sedan 1989–90 och jag har hört om dem många gånger. Men jag har inte själv varit med tidigare.

Vi är fem–sex personer i gruppen denna gång. Ett antal välreglade dörrar öppnas för oss och vi går upp på tredje våningen. Fikat ställs i ordning, bokbordet dukas upp och vi ber tillsammans en stund. ”Herre, vi ber att någon av oss ska få peka på Jesus för någon av dem i kväll – genom andakten, i samtalen, i omtanke! Vi kan inte själva nå dem. Du måste göra det! Men vi vill vara dina redskap, Herre!”

Att lyssna och bry sig

Innan internerna kommer samtalar jag en del med besöksgruppen. De kommer troget gång efter gång. ”Mitt hjärta blöder för dem!” säger Valborg Bergman-Löfgren, som med god marginal är äldst i gruppen. ”Jag vill vara dem till någon liten nytta. De behöver någon som lyssnar på dem och bryr sig om dem.”

Kerstin Johnsson fortsätter: ”De vanliga, alldagliga samtalen kring fikaborden är viktiga. Att bara besöka och bry sig har i sig ett stort värde.” Hon hänvisar till Jesu ord i Matt. 25 (Jag satt i fängelse, och ni besökte mig). ”Samtidigt ber jag Gud om att få komma dem in på livet. Att samtalen inte bara ska handla om andra och annat, utan om dem själva och deras nöd. Det är då samtalen brukar kunna leda in på andliga ting.”

Bibelordet sås ut

Så kommer fångarna. I kväll är de fjorton stycken. De tar för sig av fikat, sätter sig och vi besökare fördelar oss på de olika borden. Genast kommer pratet igång och samtalsnivån blir tidvis rätt hög. Men rätt snart tar Magnus Nilsson, besöksgruppens ledare, till orda. Han inleder kvällen med att återberätta den gångna söndagens evangelietext, liknelsen om den barmhärtige samariten, och han delar med sig av några tankar om den. Sen fortsätter vi i gemenskapen vid de runda borden.

Vi är alla lika små

Själv får jag och Lina Jämstorp, som också hör till besöksgruppen, en fin stund med Kennet och Jonas. Vi har inte hunnit prata så länge förrän Kennet undrar om vi kan hjälpa honom med att hitta ett bibelställe, som han någon gång uppsnappat. ”Det står någonstans om att Gud liksom klär på oss sin kraft, att vi liksom tar på oss hans styrka, som en rustning. Jag tänkte på det mycket för en tid sedan då jag hade det jobbigt och var nere.” Kennet tror att versen han tänker på finns i Psaltaren. Lina hämtar en Bibel. Efter en stunds funderande kommer vi på att det måste vara Efesierbrevet 6:10f som han tänker på: ”Bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp.” Kennet tackar och ber oss skriva upp versen och var han kan hitta den i en bibel. Den versen vill han bära med sig. ”Vi kan se rätt stöddiga och råa ut när vi sitter här”, säger han, ”men ni ska veta att när vi kvart i åtta varje kväll låses in i våra celler – då är vi alla, varenda en av oss, lika små!”

Mentalt påfrestande

Vi kommer in lite på fängelsevistelsen. De tycker att den är rätt okej. Fysiskt har de det bra. Men mentalt kan det vara mer påfrestande. Jonas säger att gemenskapen fångarna emellan är ganska knaper. Den är rätt jargongmässig och det är svårt att vara öppna mot varandra. Man blir ensam och det är knepigt att hålla kontakten med nära och kära utanför fängelset. Inte ens sina fruar får de träffa på tu man hand. De får bara mötas onsdagseftermiddagar i ett neutralt besöksrum. De måste sitta vid var sin sida av ett stort bord, de får inte röra vid varandra och de övervakas av två vakter. ”Det är nog det jobbigaste med fängelselivet. Att bli så avskärmad från det som varje människa behöver. Ingen närhet, ingen ömhet”, säger Kennet.

Jonas reser sig för att gå. Han vill hinna duscha innan cellerna bommas igen. Men innan han går tackar han för i kväll. ”Det är mysigt när ni kommer. Ni bryr er. Jag märkte att jag saknade er i somras när ni inte var här.”

På kant med livet

Kennet sitter kvar. Han har mycket att berätta. Han är trettiosex år nu. Han växte upp i ett fosterhem och kom snart på kant med livet. Redan som trettonåring blev han sprutnarkoman. När knarket finns tillgängligt har han svårt att hålla sig från det. Han vill inte tillbaka till knarket. Men det är inte lätt. Han har ramlat ner i träsket många gånger. Och då följer brotten för att komma över pengar till mer knark. Detta är hans nittonde fängelsestraff! Hans flickvän har lyckats bli av med sitt drogberoende och har kommit ur den onda cirkeln. Hon är ett gott stöd, och snart ska de gifta sig – medan han fortfarande sitter inne. Han hoppas att han nu ser slutet på eländet. ”Nu får det vara nog! Men det är så lätt att tänka så innanför fängelsemurarna. Det är annorlunda när man är ute igen.”

Lär sig tacksamhet

Snart hämtar vakterna dem. Nu ska de in i sina celler. Och vi plockar ihop och drar oss tillbaka. Tankarna är många. Det är inte svårt att känna med dem och för dem – men vad kan vi mer göra?

Hur som helst har besöken tveklöst mycket att ge oss. Som Elisabeth Bergström sa till sist, innan vi skildes åt: ”Man vidgar sitt perspektiv och får se en sida av verkligheten man annars inte ser så mycket av. Man blir tacksamhet över sitt vanliga, vardagliga liv.”

Bön: ”Far, hjälp oss att se allt vi har att vara tacksamma över. Vi har så lätt att känna missnöje. Och hjälp alla dem som kommit på kant med livet och samhället. Drag dem till dig och visa på den styrka du kan ge dem. Klä på dem din vapenrustning, som hjälper dem att stå emot alla djävulens angrepp.”

Fredrik Carlsson, redaktör

Kennet och Jonas heter i verkligheten något annat.