L’Abri är ett hem, en plats där man arbetar tillsammans och under tiden pratar om olika existentiella frågor. läs mer om hur L’Abri växte fram!
Edith Schaeffer fi ck somna in den 30 mars i år, 98 år gammal. Det var på påskafton, den dag då vår Herre Jesus låg i graven i väntan på uppståndelse till hälsa och liv – ingen dag hade varit mer passande för henne att dö. Hon levde själv så nära sin Herre och vittnade med sitt liv om sin Skapare och Frälsare. Men hennes vittnesbörd var mycket mer än de ord som fl ödade ut i samtal och genom hennes alla brev och böcker – det var också det sätt på vilket hon levde sitt liv i vardagen. nu vilar hon och väntar på uppståndelsen då hon ansikte mot ansikte ska få se den Herre som hon troget tjänat under många år och under många svåra omständigheter.
Edith Schaeffer föddes i Wenzhou i Kina och var dotter till ett missionärspar som arbetade tillsammans med Hudson Taylor inom China Inland Mission.
Mycket kan skrivas om Edith Schaeffer, men det som är mest slående för mig är hennes mod och tillit till Gud. Hon hade en djup insikt i vad Psaltaren 139 innebär: ”Vare sig jag står eller ligger ser du det …” Det var denna hennes tillit till Herren som gjorde att hon vid fl era avgörande vägskäl i livet, när hennes och hennes familjs framtid såg mycket osäker ut, inte slutade lita på att Gud skulle förse med allt från uppehållstillstånd, pengar, helande till ett hus att bo i.
Familjen Schaeffer, Edith och Francis med tre barn, flyttade till Schweiz 1948. De var utsända av en amerikansk kyrka för att undersöka kyrkans situation i Europa efter kriget.
De såg i Europa ”att den uppväxande generationen fick lära sig, att man inte ens kan diskutera vad som är sanning, eftersom ’absolut sanning’ inte existerar … allting är ’relativt’” (E. Schaeffer, L’Abri, s. 29). De arbetade både med barn och vuxna, bl.a. genom att skriva material för bibelundervisning till barn. De flyttade från en 13-rumsvilla i S:t Louis för att under den första tiden bo i två små rum på ett pensionat i Schweiz. Efter en tid i den katolska kantonen Vaud fick de besked att de måste lämna landet då de hade utövat religiöst inflytande på invånarna. Detaljerna kring vad som skedde under de följande veckorna är rafflande och man kan läsa om det i Ediths bok L’Abri.
För att få stanna i landet var de tvungna att köpa en bostad i en protestantisk kanton i Schweiz inom sex veckor från det att de fått beskedet om utvisning. De hade inte pengar till detta, och de visste inte var de skulle hitta ett hus som över huvud taget låg inom räckhåll för deras ekonomi. Trots detta, och när hennes man Francis hade gett upp hoppet, begav sig Edith Schaeffer ut på en bussfärd uppför berget i en närliggande kanton för att se sig om. Hon hade 24 timmar på sig att hitta ett hus och skriva kontrakt på det. Åtta veckor senare hade familjen flyttat in och när det var dags för slutbetalning på huset hade gåvor kommit in så att de kunde betala – och de hade tre dollar över.
Detta blev början på L’Abri (franska för tillflykt), ett arbete som har vuxit till att nu finnas i nio länder och fem världsdelar. Ett litet arbete om man räknar till storleken men det har haft stor genomslagskraft.
Francis Schaeffer (1912–1984) är den mer kände av de två – för sina böcker och föreläsningar och sitt djupa engagemang i människors själsliga behov. Men många med mig säger ”utan Edith – inget L’Abri”. Det var hennes energi och hennes mångfacetterade person som gjorde arbetet möjligt. L’Abri är inget apologetiskt centrum utan ett hem som erbjuder gästfrihet för främlingen och den som behöver skydd, främst i en själslig mening men inte alltför sällan får L’Abri också vara ett kroppsligt beskydd för den som behöver tak över huvudet och mat. Det är en plats där man arbetar tillsammans och under tiden pratar om alla möjliga existentiella frågor: ”Vad betyder det att älska?” ”Varför finns det så mycket ont om Gud är god och allsmäktig?” ”När jag nu är kristen, vad får det för konsekvenser för mitt yrkesutövande som ekonom?” ”Finns det kristen konst?” Detta är en bråkdel av alla de frågor som dryftats på L’Abri ända sedan dess start 1955. Samtalen sker ibland mellan bara två personer, ibland kring middagsbordet, men ofta vid diskbänken, i trädgårdslandet eller vid vedkubben.
Edith Schaeffer talade ofta om sig själv och sina medmänniskor som trådar i den stora väven. Trådar som en och en inte ser mycket ut för världen, men som när de vävts samman kan bilda det mest fantastiska konstverk. Edith Schaeffer fick fyra barn, 15 barnbarn, 35 barnbarnsbarn och två barnbarns barnbarn. Utöver dessa finns det tusentals människor som genom henne har blivit uppmuntrade, utmanade, kommit till tro på Gud, låtit sin konstnärliga ådra blomma, lärt sig att se Bibeln som en helhet och mycket, mycket mer.
Mitt i all hennes sprudlande energi och fantastiska kreativitet var hon en brusten människa som vi alla. Hon talade ofta om lidandet i världen. En av hennes böcker heter Affliction (hemsökelse, lidande). Hon påpekade gång på gång att livet inte är perfekt och att det är viktigt att komma ihåg att det inte är syndigt att vara begränsad. Många som levt mycket nära henne och hennes familj kan vittna om det som var långt ifrån perfekt. Detta är inget att förvånas över och tar heller inte bort storheten i hennes livsverk. Snarare skulle jag säga att hennes livsverk blir desto större just för att hon också var en brusten människa i behov av Guds nåd.
Jag känner en djup tacksamhet för Edith Schaeffer. Utan hennes vittnesbörd och L’Abri som växt fram ur hennes och Francis liv, vet jag inte om jag själv skulle ha stått fast i min tro.
Lois Lindholm, L’Abri-medarbetare, Mölle