Evangelisk Luthersk Missionsforening är den organisation i Danmark som MBV under flera decennier har samarbetat med i inre och yttre mission. Vi har bett dess ordförande att ge Till Livs läsare en orientering om den andliga situationen i vårt södra broderland.
Evangelisk Luthersk Missionsforening är den organisation i Danmark som MBV under flera decennier har samarbetat med i inre och yttre mission. Vi har bett dess ordförande att ge Till Livs läsare en orientering om den andliga situationen i vårt södra broderland.
I danska medier kan man ofta träffa på uttalanden i stil med: ”Danmark är ett kristet land.” I den meningen att 80–90% av befolkningen är medlemmar i den danska folkkyrkan är det riktigt, men hör man efter hur många som tror på en personlig Gud, visar det sig vara endast 25% som gör det, och det är inte säkert att alla härvid menar Bibelns Gud. Kyrkogångsprocenten ligger mycket lägre, högst 2–3%, naturligtvis med lokala variationer.
Av en nyligen offentliggjord undersökning av danskarnas värderingar framgår det att den andel av befolkningen som tror på andliga krafter har stigit markant under de senaste 20 åren, under det att andelen agnostiker och ateister sjunkit i motsvarande grad. Kristendomskunskapen ligger dock på en skrämmande låg nivå. En annan undersökning visar att bara 25% av befolkningen vet att påsken är den största kristna högtiden, och ännu färre känner någorlunda väl till dess innehåll. Detta gör det lite svårare att tala om ett kristet land.
De flesta har knappast något personligt förhållande till kristendomen. Och även om det finns en del som räknar sig som kristna, hör man från många av dessa, att de är kristna ”på sitt eget sätt”. De väljer helt enkelt ut det i kristendomen som passar dem och deras tänkesätt. Detta är uttryck för en sanningsrelativism, som inte är ny, men som inte heller blivit mindre med åren. ”Det som är sant för dig behöver inte vara det för mig.”
Emellertid anser jag att man skulle kunna kalla Danmark för ett kulturkristet land, i det att mycket i lagstiftning och i många människors föreställningar är bestämt av kristna värderingar och etiska hållningar.
Troskampen
Mot denna bakgrund utkämpas trons kamp i dag. I grund och botten är trons kamp densamma i alla tider, och fronten går mellan Guds rike och djävulens. Trons kamp är en kamp • för att bli bevarad i tron på Kristus och i trohet mot honom
- för att bevara evangeliet och hålla fast vid livets Ord
- mot falskhet i lära och liv
- för att räcka evangeliet vidare till andra.
Detta gäller f.ö. såväl den enskilde kristne som församlingen. Här nöjer vi oss emellertid nu med att studera församlingens kamp.
Även om fronten egentligen alltid är densamma, utkämpas kampen inte alltid på samma frontavsnitt. Emellanåt står kampen hårdare på något visst avsnitt än på andra. Den kan säkert också te sig olika i skilda länder.
Frontavsnitt
- Kvinnliga präster
Sedan 1948, då de första kvinnliga prästerna ordinerades i Danmark, har det rått strid om denna sak. Från början var inte alla biskopar beredda att viga kvinnor till prästämbetet, men alltsedan 1967, då den dåvarande biskopen i Viborg avgick, har alla danska biskopar gått in för kvinnopräster. (År 1992 fick vi den första kvinnliga biskopen.)
Det är dock fortfarande möjligt för prästkandidater, som är motståndare till kvinnliga präster, att bli prästvigda i den danska folkkyrkan, men ofta får de finna sig i att bli vigda tillsammans med kvinnliga kandidater och med kvinnopräster som medverkande vid ordinationen eller insättandet i ämbetet. För några är detta en svår samvetssak, och en del väljer därför någon annan tjänst än prästtjänst i folkkyrkan. Präster som är motståndare till kvinnliga präster riskerar kraftiga tillrättavisningar av sin biskop, i likhet med den präst som för några år sen vägrade att – i enlighet med vad kyrklig sed i sådana sammanhang kräver som ett uttryck för samhörighet i ämbetet – ta en kvinnlig präst i hand, då hon medverkade vid hans tillsättning.
Kampen mot ordningen med kvinnliga präster är för all del inte slut, men den har pågått så länge, att de flesta har tröttnat och upphört med att kämpa eller också valt någon annan väg. Annorlunda uttryckt: Ordningen med kvinnliga präster har kommit för att stanna, och man får finna sig i att leva med den, även om man inte accepterar den. Sådan är situationen i den danska folkkyrkan.
- Skilsmässa och omgifte
Ett ämne, som för många ”vanliga” människor på ett djupt personligt sätt är aktuellt, gäller möjligheten att på nytt få kyrklig vigsel efter genomgången skilsmässa.
Skilsmässor är mycket vanliga i dagens Danmark, och därför händer det också ofta att folk gifter om sig. Här får mången bibeltrogen präst kämpa mot den allmänna uppfattningen, att man naturligtvis ska kunna få kyrkans välsignelse, när man gifter om sig. För somliga är prästen bara en servicearbetare, som ska ”tillhandhålla tjänsten” åt dem som betalat kyrkoskatt.
De flesta bibeltrogna prästerna säger nej till att viga frånskilda; även om om några har den uppfattningen att det likväl finns omständigheter, som kan göra det möjligt. Men ingen bibeltrogen präst viger utan vidare frånskilda, bara för att någon önskar kyrkligt bröllop.
Detta har nog kostat mer än en sökande hans tjänst, eftersom det ofta är en testfråga, som kyrkorådet ställer till den som söker prästtjänst. En ung kandidat, som sökte tjänst som sjukhuspräst, fick inte anställning, eftersom han inte villkorslöst kunde lova att viga frånskilda på deras dödsbädd (då det knappast finns möjlighet att anlita någon annan vigselförrättare).
- De homosexuellas situation
En tredje fråga som varit aktuell under några år är de homosexuellas situation, sedd i relation till kyrkan. Efter det att man 1989 lagstiftat om registrerat partnerskap för homosexuella (inte ”äktenskap”, men med nästan samma juridiska konsekvenser) har dessa pressat på för att få införd möjligheten att ingå partnerskap i kyrkan, alltså få kyrkans välsignelse över sitt homosexuella förhållande.
En kommission tillsattes för att undersöka möjligheten härtill och det slutade med att biskoparna visserligen inte ville förorda införande av ett vigselritual för homosexuella men i stället rekommenderade, att den enskilde prästen, efter att ha rådgjort med sin biskop, skulle kunna anordna en välsignelsegudstjänst för registrerade partner som så önskar.
Från bibeltroget håll utarbetades en redogörelse för varför det utifrån Bibeln inte är möjligt att införa kyrklig välsignelse av homosexuella parförhållanden, men den togs det inte någon särskild hänsyn till, och en grupp av åtta bibeltrogna organisationer lade därför fram en kommentar till biskoparnas rekommendation. I denna heter det bl.a. att man vill avråda kyrkliga organisationer och församlingar från att anlita präster, som i sin offentliga förkunnelse och genom markeringar i gudstjänsten främjar inställningen att homosexuella par skulle kunna få kyrklig välsignelse. Detsamma gäller präster, som själva lever i homosexuella förhållanden, och biskopar, som direkt eller indirekt varit med om att bana väg för en ny praxis inom kyrkan.
För många bibeltrogna kristna blev biskoparnas uttalande och hållning den droppe som kom bägaren att flöda över. Kunde sådana biskor användas som andliga vägledare och tillsyningsmän? Skulle man kunna stanna kvar i folkkyrkan?
- Bildandet av alternativa församlingar
Under de senaste decennierna har det blivit allt svårare för trons folk att få bibeltrogna präster i den danska folkkyrkan. Detta har medfört, att man börjat uttnyttja några av de fri- och rättigheter som den danska kyrkolagen medger. På flera håll har valförsamlingar kommit till stånd, dvs. församlingar, som själva anställer och avlönar sin präst, men som ändå behållit anknytningen till folkkyrkan därigenom att prästen ska godkännas och stå under tillsyn av biskopen. På andra platser har fria församlingar bildats med ännu lösare anknytning till folkkyrkan, i det att de inte står under någon biskoplig tillsyn.
Det finns också en annan grund för bildande av fria församlingar. En del av väckelserörelsernas folk, i synnerhet de yngre, ser det som mycket problematiskt att man inte i missionsföreningarna har tillgång till ett fullständigt församlingsliv. Missionsföreningarna har av tradition inte definierat sig själva som församlingar och har därför inte haft någon egen sakramentsförvaltning. Det är en av anledningarna till att en del ungdomar söker sig till folkkyrkoförsamlingar med bibeltrogna präster och inte längre är med i sin missionsförening. Andra väljer att bilda friförsamlingar och gör sig därmed oberoende av förbindelsen med den folkkyrka som i långa stycken avlägsnat sig från sin bekännelse.
En av de viktigaste frågorna för dessa bibeltrogna, lutherska friförsamlingar är hur man, för att undgå fullständig isolering, ska behålla förbindelsen med andligt besläktade församlingar. Några av friförsamlingarna har valt att ansluta sig till Luthersk Missionsforening, som är en av de tre ”gamla” missionsorganisationerna i Danmark.
De Bibel- och bekännelsetrogna
- Samtalsforum
De tre ”gamla” (över 100 år) missionsföreningarna är Kirkelig Forening for den Indre Mission i Danmark, som brukar kallas Indre Mission (IM), Luthersk Missionsforening (LM) och Evangelisk Luthersk Missionsforening (ELM). Av dessa är IM den avgjort största, väl ungefär fem gånger så stor som LM, som har knappt 10 000 medlemmar. ELM har under 1 000 medlemmar.
På grund av den ovan nämnda ordinationsfrågan och i samband med arbetet med en ny, officiell bibelöversättning gick dessa tre föreningar samman med andra organisationer på kyrkans Bibel- och bekännelsetrogna flygel och bildade ett ”samtalsforum” av åtta organisationer eller rörelser; de övriga är Kristeligt Forbund for Studerende (KFS – motsvarigheten till Credo i Sverige), Dansk Bibel-Institut (DBI) och Menighetsfakulteten samt två mera högkyrkliga rörelser.
De åtta träffas ett par gånger om året för att hålla varandra underrättade och överlägga i frågor av gemensamt intresse. Även om de åtta inte alltid kan komma överens i alla frågor, har dock vissa initiativ tagits, och de uttalanden som görs från detta forum får uppmärksamhet. Jag ser det som positivt att man kan samtala med varandra, och på många sätt står vi i samma kamp.
- Missionsinitiativ
På den Bibel- och bekännelsetrogna kanten har ytterligare en positiv sak kommit till stånd under de senaste sex åren. ELM uppmanade DBI att ta initiativ till en missionärsutbildning, kallad Tvärkulturell Missionsuddannelse (TKM), och ELM, LM, DBI och Dansk Etiopiermission (DEM) står nu bakom en flexibel missionsutbildning, i vilken undervisningen mestadels bedrivs på DBI och på LM’s Missionsskole. Uppslutningen är god kring denna utbildning, som inleddes sommaren 2001. Detta är något som bådar gott för missionens framtid.
3.ELM
Vår egen organisation har inte bara andliga problem att brottas med utan också ekonomiska och inte minst personella. Det är svårt för oss att finna personer till de många uppgifter vi gärna skulle vilja ha utförda. Det gäller inte minst när det rör sig om ledarbefattningar. På många håll (inte bara inom ELM) efterlyser man synliga ledare – herdar, som är utrustade till att träda fram och ta ansvar för att leda Guds hjord. Det är en sak vi har börjat arbeta något med i ELM.
Guds hjord behöver sanna herdar, men det är inte lätt att få människor att svara ja på kallelser till sådana uppgifter. Ännu har vi dock inte gett upp utan vill fortsätta, så länge Herren ger oss lov att göra det.
Lars Brixen, Bornholm