Det andliga livet är aldrig statiskt. Antingen växer det till eller också står det under inflytande av nedbrytande krafter i form av falsk lära, moralisk upplösning eller en förlamande likgiltighet och smygande sömnaktighet. Vi har alltid orsak att stanna upp och fråga oss: Våra lampor är väl inte på väg att slockna? Vi håller väl inte på att somna in i döden?
ATT BRINNA FÖR SJÄLENS FRÄLSNING
För ett Guds barn gäller det framför allt att bli salig. Det har många förlorat ur sikte. Det har blivit något närmast självklart. Har inte åtskilliga människor den uppfattningen att så länge man bara själv vill bli frälst och salig, så blir man det också. Men det är inte vår önskan att bli saliga som frälser oss utan hjärtats tro på Jesus, och denna tro kan bara leva i spänningsfältet synd – nåd.
Om jag inte lever under en förkunnelse som visar mig mitt elände, dör hungern och törsten efter Ordet. Då lurar självtillräcklighetens fara runt hörnet. Man använder inte själva orden men hållningen är densamma som i Laodicea: Jag är rik, har nog och behöver ingenting…
Då står Jesus utanför.
Det är alltid farligt att bli mer upptagen av andras frälsning än av sin egen. Du måste först och främst själv näras av Guds ord. Annars blir din tro en rykande veke. När någon frågade Jesus om det bara var få människor som blev frälsta, svarade han: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten.” Det är det saken gäller!
Stilla och omärkligt förflyter tiden. År läggs till år. Ofrånkomligt närmar vi oss domens stora dag. Vad gör du i dag för att bereda dig att möta din Gud? Ska den här dagen bli en dag utan något möte med din Herre och Frälsare i Ordet och bönen? Blir morgondagen likadan? Hur ska det sluta? Din lampa håller väl inte på att slockna i brist på olja?
ATT BRINNA FÖR ANDLIG TILLVÄXT
Ett sant och sunt andligt liv kännetecknas av en längtan efter tillväxt. Därför är det ett glädjande tecken när man frågar efter bibelstudier och bibeldagar i lokala församlingar. Vi kan inte ensamma rymma Kristi fullhet; den måste vi ta emot tillsammans. Vi har behov av att styrkas till vår inre människa, att rotfästas i kärlek och att lära känna Kristi kärlek inifrån.
För att detta ska ske är det mycket viktigt att den enskilde kristne lever i ständig bön om att få växa i nåden. Hur många kristna gör det? När bad du senast om att få växa till?
Varför skulle vi göra det? Ja, inte för att vi själva gärna vill bli och vara något stort. Visserligen är synden med i allt, men detta förhållande bör inte få oss att förbise, att ett sunt liv faktiskt präglas av längtan efter ständig utveckling: aldrig färdig, alltid på väg – fortsätt framåt!
När hjärtat på allvar smakat Guds godhet och nåd, föds i vårt inre en växande hunger efter det vi redan fått smaka. Det är gott att vara medveten om detta behov, så att man kan ge efter för det. Vår gamla människa säger alltid nej och vill gå åt annat håll, driven och dragen av det synliga. Men den gamla människan är inte den pånyttföddes egentliga jag. Det är den nya människan, Guds-människan, Kristus-människan.
Det är till de heliga Petrus säger att de som nyfödda barn ska längta efter Ordets rena mjölk för att genom den växa upp till frälsning (1 Petr. 2:2).
Om du lever under Guds ords ljus, som ständigt avslöjar fördärvets avgrund i dig själv, och om Ordet oavlåtligt får måla Kristus såsom korsfäst för dina ögon, så fördjupas du och då skärps din hörsel. Du uppfattar ihåligheten i världens lockrop. Du blir stark genom nåden. Du kan säga nej till synden. Du ser dig såsom sammanväxt med Jesus och friköpt från såväl syndens skuld som dess makt.
ATT BRINNA FÖR ATT BLI BRUKAD
Paulus ville gärna använda allt, ja, själv bli förbrukad. Det säger han till korintierna.
Vandringen från vaggan till graven företar vi bara en gång. Vad skall fylla den rad av år som ligger mellan dessa två punkter i ett Guds barns liv?
Det är gott att realistiskt kunna värdera saker och ting, så att man kan prioritera rätt. I världens ögon är det allt det synliga som räknas. Många sliter hela livet för sådant som i verkligheten bara är ett livets ramverk. Självförverkligandet står i centrum, det liv man lever sig själv. Det är som om man inte kunde få nog av lycka. Lyckobegäret drar otaliga människor ut i synd och elände under deras förtvivlade försök att fylla det behov som ändå aldrig kan tillfredsställas.
Jesus levde ett gudagivet människoliv i fullhet och harmoni. Han tänkte inte på sig själv. Han ägde ingenting. Ändå var han alltigenom präglad av en förunderlig frid, som hängde samman med hans inre liv. Jesus förlorade sig själv; samtidigt vann han livet. Han har visat oss vägen. Låt oss följa honom!
Hans Erik Nissen