Trons kamp – en kamp där Gud vill forma oss

”Kämpa trons goda kamp”, förmanar aposteln Paulus, och Lina Sandell sjunger: ”O, håll i tron blott ut, tiden är kort!”

Men är trons kamp en vår prestation eller ett Guds arbete med oss enligt ordet: ”Som leret är i krukmakarens hand, så är också ni i min hand…”?

Tron på Gud är tro på Skaparen, på den Helige. Inte på ett objekt som vi förfogar över. Bara i den mån denne Gud själv uppenbarar sig för oss är det möjligt att tro på honom och att på något sätt stå i relation till honom. Vi bestämmer inte över Gud. Vi kan inte göra honom till en lärosats, som vi förstår oss på. Gud är en person, och inte något ”begrepp”. Han är en levande Gud. Det är inte bara modernt att beskriva tron som en gudsrelation, utan tron är verkligen en relation till en levande Gud. Därför är tron både självklar och ett mysterium, både enkel och komplicerad, både vila och kamp. Trons liv är något som ”lever”: tron utvecklas och mognar (förhoppningsvis), så som alla goda relationer gör. Det händer något allteftersom kontakten fördjupas.

Det gäller inte framför allt hur nära lärjungarna går Jesus, utan det väsentliga är att de följer honom. Med honom kommer man tids nog dit man ska.

TVÅ SIDOR AV TRON

Om kristen tro är att tro på de olika kristna lärorna/dogmerna, gäller det att tro och förstå allt som vi bekänner, när vi läser med i någon av våra trosbekännelser. Att tro skulle då framför allt innebära att inte tveka om att Gud är allsmäktig, att Jesus är Gud och människa, att Jesus uppstod ur graven och att Gud förlåter synder o. s. v. Allt detta, och mera därtill, ingår ju i det vi skulle kunna kalla den kristna trosläran. Den som inte erkänner dessa trossanningar skulle då inte vara troende.

Den här sortens tro kallar vi ibland för en historisk tro eller ett försanthållande. Skriften talar om att även de onda andarna tror på Gud, Jak. 2:19. De tror på de kristna lärosatserna, d.v.s. de vet att de är sanna. Den sortens tro erkänner att något är sant, den accepterar frivilligt eller ofrivilligt Gud och hans Ord. Men det som utmärker kristen tro är något mera specifikt: den kristna tron är en tro på Jesus Kristus och på honom som Frälsare. Vidare är den kristna tron en gemenskap med Gud genom Jesus. Därför är Gud vår Fader, hans omsorg gäller också oss. Luther kan om denna trosgemenskap skriva: ”Det är tal om tro, först när den gör dig till kyckling och Kristus till hönan, så att du finner hopp under hans vingar.”

Försanthållande och förtröstan. Det är en god kombination! Men vi kan nog ana att om det finns en trons utveckling till att vara ”som en kyckling under hönan Kristus”, så kan det finnas andra mognadsprocesser i trons liv. Därför är det viktigt att vi inte föraktar vare sig vår egen tro eller andras. Vi får inte förakta det som Guds Ande gör med oss, fastän vi inte tycker att vi har kommit särskilt långt på väg. Det är inte en viss kvantitet av tro det gäller utan vilken riktning tron har. Det gäller inte framför allt hur nära lärjungarna går Jesus, utan det väsentliga är att de följer honom. Med honom kommer man tids nog dit man ska.

ATT TRO PÅ GUD ELLER PÅ SIN EGEN TRO

Är det vi som ska försöka tro på Gud? Tänk, om vi bara tror på vår egen tro! Vi inbillar oss kanske bara att vi tror? Det gäller inte att försöka tro, utan att bedja om att få tron. Har vi med Gud att göra, med en levande Gud eller med våra egna (fromma) förhoppningar? I Romarbrevet 10:14 ff ser vi att tron kommer av hörandet på Ordets predikan. Det betyder att när Guds levande Ord är ”i gång” genom läsande, hörande, predikande o. s. v. verkar den Helige Ande, som en gång har inspirerat dem som skrev. Men djupast sett handlar det om att Kristus som är Guds levande Ord är närvarande. Då påverkas vi av Gud själv. Han kommer till oss, och vår tro blir då ett gensvar på Guds tilltal. Vi kan inte bestämma oss för att tro, men när vi tilltalas i Ordet, är det ett personligt möte mellan Gud och oss. I ett möte är det alltid två parter. Inte bara Gud; inte bara vi.

GUD HANDLAR INTE EFTER NÅGON VISS MALL

Var det lättare för de enskilda personerna vi läser om i Bibeln? Mose behövde väl aldrig tveka om att Gud ville vara med honom? Maria från Magdala hade väl Jesu sätt att uttala ”Maria” som ett minne för hela livet? Men de flesta av oss har kanske inte sådana uppenbarelser. Vi får i stället läsa om andras. De olika gudsmötena i Bibeln står där som individuella och unika exempel men också som vittnesbörd, inte bara om vissa personers erfarenheter, utan om Gud själv. Sådan är Gud! Abrahams, Isaks och Jakobs Gud är en historisk Gud, som utvalt Israel, som kallat profeter och lärjungar m.fl. och som genom dem tilltalat även kommande generationer. Men denne Gud inte bara kunde tala; han kan tala även till oss.

Den bibliska gudsbilden, att Gud handlar i historien, griper in, uppenbarar sig själv, leder o.s.v., är en ”farlig” gudsbild. För om Gud är sådan som texterna visar, då är det ju självklart svårt, när Gud inte tycks närvarande, när Han inte svarar på tilltal, när allt går fel. Kort sagt: den fördolde Guden, som ju är god och allsmäktig, blir ett problem för den enskilda människan i hennes egen kamp för tron och för livsmeningen.

Det paradoxala rådet är då att fly till Gud när vi har problem med Gud. I kampen ställer vi frågor som: Finns du, ser du mig, kan du hjälpa mig? Har vi sett något lite av Guds väsen uttryckt i de bibliska berättelserna, vet vi att Gud är outgrundlig. Han är ett mysterium. Därför är den till synes övergivna människans rop: ”Varför, Gud?” Varför händer detta mig…? Gud får inte plats i schemat. Han handlar inte efter någon viss mall.

I NÄRKAMP MED GUD

Efter Moses kallelse till att leda uttåget ur Egypten blir det problem direkt: Farao vägrar släppa folket ur fångenskapen. Det blir t.o.m. värre för dem. Vad gör nu Mose? Jo, han ”överklagar” till samma instans, och säger till Gud: ”Herre, varför har du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?(– – –) Du har ingalunda räddat ditt folk.” 2 Mos. 5:22.

Trons kamp är för Mose kampen med Gud. En del av oss skulle kanske vända blicken mot oss själva och leta efter fel hos oss: Vi är säkert skyldiga till att det är så svårt; vi har nog syndat. Det som nu händer är ett Guds straff.

Nog finns tanken på straff i flera bibeltexter, men detta svar – att Gud straffar oss – är bara skenbart ett svar. Varför? Jo, hela offerväsendet i GT och dess tolkningar i NT visar, att Gud i frälsningshistorien avvänder sin vrede och ständigt ger sitt folk nåd. Straffet är inte Guds lösning för den fallna människan. Vi läser i Rom. 8:1, att för den som är i Kristus finns ingen fördömelse. Kristus är ställföreträdaren, som tagit vårt straff. I hela frälsningshistorien är fokus riktat på Guds frälsande gärning. Människans synd är naturligtvis en anledning för Guds frälsning, men det är hela tiden den verksamme Guden som är huvudpersonen.

Gud själv överbryggar genom offren och Offret och gör gemenskapen möjlig. Gud är alltså barmhärtig! Han är Fadern, som själv går för att möta den förlorade sonen/dottern. Vi vet att vi för Kristi skull har tillträde till Gud själv. Vi vet det! Men detta har svårt att ”landa”. Det är svårt att tro att vi är kycklingar under hönan!

Det paradoxala rådet är att fly till Gud när vi har problem med Gud. I kampen ställer vi frågor som: Finns du, ser du mig, kan du hjälpa mig?

TRONS KAMP – INTE FARLIG

Det är Gud som kämpar med Jakob vid bäcken. Det är Gud som står i (en märklig) relation till Job under hans lidande. Det är Gud som är i Getsemane. Det är Gud som inte förhindrar Petrus att förneka och som sänder ut förnekaren någon vecka senare, Matt. 26:34, v. 69 ff samt Joh. 21:15 ff. Därför är trons kamp inte farlig. (Det är värre att kämpa med människor. Där vet man inte om man får barmhärtighet.) Även, ja just under kampen är Gud närvarande.

Allt har ett mål: fästa tron, inte vid oss och vårt, utan vid Gud i Kristus. Det är på Guds löften allt beror, inte på vår tro. Det är på Guds nåd allt beror, inte på vår godhet. Det är detta trons kamp går ut på: att flytta tyngdpunkten från oss till Gud. Att lita på Guds barmhärtighet i Kristus just för mig, just för dig. Vägen till denna tro innebär ofta en utblottelse. Det ser först ut som om vi förlorar. Den lille David är tippad som förlorare vid sidan om Goliat. Den döende Jesus på korset verkar helt maktlös och misslyckad. Guds rike är inte av denna världen. Vägen till livet går genom döden. Vi är riktade framåt.

Carl Magnus Adrian