MARTIN LUTHER • ”Och ni skall förstå, att jag är Herren, er Gud, som bor på Sion, mitt heliga berg. Jerusalem skall vara heligt och främlingar skall inte mer ta vägen genom henne.” Joel 3:17
Denna text innefattar den punkt i vår kristna tro, i vilken vi bekänner: ”Jag tror på en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund.” För profeten säger klart och tydligt om Jerusalem, det vill säga om kyrkan som finns på jorden, att den är helig. Men för att bättre fatta denna punkt, måste man lära sig hur Skriften talar om kyrkan. Kyrka kallas i allmänhet alla de som offentligt bekänner samma lära och använder samma sakrament, även om det finns många hycklare och gudlösa bland dem. Kristus säger: ”Många är kallade, men få är utvalda” (Matt. 22:14). Han säger också: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (Mark. 16:16). Den sista delen av detta ord antyder att några är döpta men inte tror. Därför blir de fördömda. Det säger också liknelsen om bröllopet. Alla gästerna är bjudna men alla har inte bröllopskläder på sig. De som inte har det blir utkastade. Även liknelsen om säden och ogräset målar upp en sådan kyrka, där både fromma och onda finns. Och de onda är alltid fler än de fromma, vilket framgår också av ordet: ”Många är kallade, men få är utvalda.”
Men det finns i denna blandade skara alltid några utvalda. Det är de som med verklig tro tar emot och förstår Guds ord och får den helige Ande. Denna oförvitliga, rena, lilla hop kallar Skriften kyrkan. Beteckningen helig hör också verkligen till denna hop – inte därför att de skulle vara utan synd, för kött och blod behåller sin natur och är aldrig utan onda tankar eller lust till det onda. Även om de gudfruktiga och verkliga kristna med den helige Andes hjälp dämpar sådan lust och inte överlämnar sig åt den eller ger den utrymme, så är likväl sådan lust i sig själv fördömlig synd. Ändå kan den inte fördöma de gudfruktiga, eftersom de erkänner denna sitt hjärtas orenhet samt tror och förtröstar på Kristus. Det är denna tro som gör kyrkan helig, för den fattar om honom som är helig och med sin nåd tar bort och förtär vår missgärning, liksom elden bränner bort stubben på åkern.
Om du nu med ögonen kunde se den utvalda kyrkan, så som du förvisso ser den, även om du inte kan tro att det är kyrkan, så skulle du få se sådana människor som är lika de andra, det vill säga svaga och fattiga syndare. Det är bara de utvalda som känner sin svaghet och dagligen och oupphörligen ber om syndernas förlåtelse. Därför kallar Skriften dem överallt fattiga och eländiga, eftersom de med bekymrade hjärtan beklagar och gråter över sin svaghet. De plågas och ängslas även av fruktan för Guds dom över synden. Den andra stora hopen är däremot alltid trygg och lugn och lämnar sina lustar fria tyglar och följer dem.
Därför skall vi hålla det för visst och tro att kyrkan, eller Jerusalem, som profeten här kallar den, är verkligt helig, för Herrens skull, som bor på Sion. Om vi tror på Guds Son och att vi med hans blod är återlösta och med det heliga dopet renade, så är vi verkligen heliga. Även om en olikhet finns i fråga om det yttre så är och förblir dock Kristus alltid densamme som han alltid har varit och ännu är. Vart han än kommer för han med sig samma gåvor, nämligen syndernas förlåtelse och den helige Ande.
Ljus, rättfärdighet och friden
i de helgas samfund bo,
där en evig nåd i tiden
skänkes åt en ödmjuk tro.
Jord och himmel skall försvinna,
icke Herrens Jesu ord:
Sist vi en förnyad jord,
nya himlar skola finna,
där rättfärdighet och frid
bliva skall i evig tid.
MARTIN LUTHER
Evangelisk själaspis för hemmet
Onsdag i pingstveckan, s. 290
Bibliska betraktelser för var dag i året ur Dr M Luthers Skrifter
Utvalda och ordnade av Julius Leopold Pasig
Stockholm 1882. Bearb. av red.