En samarisk kvinna öppnar sig för Jesus. Han tar då tillfället i akt att sätta fingret på hennes ömma punkter i livet och på bristerna i hennes tro. När vi läser berättelsen kan vi uppleva honom som både hård och okänslig …
Han sade: ”Gå och hämta din man och kom hit!” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man. Det du sade är sant.” ur Joh. 4
Berättelsen om Kvinnan vid Sykars brunn är en av evangeliernas starkaste och också en av de mest utlagda i predikohistorien. Jesus möter en föraktad kvinna och talar med henne. Hon omvänder sig och blir för folket i den stad där hon lever ett vittne om att han är Herre. Det är en typberättelse som rör evangeliets innersta kärna.
Men berättelsen har också särdrag som sällan kommer fram i andra berättelser, och den avslöjar oväntade detaljer, inte minst om Jesus. I berättelsen framstår Jesus som sträv och utmanande mot kvinnan. Han kunde ofta vara det mot de som ägde makten, men här är han det mot en person som öppnar sig för honom och tar emot undervisning och själavård. Fem män har du haft, och den du har nu är inte din man1 säger han till henne, och Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna.2 Man kan tycka att Jesus nästan är onödigt hård mot den av livet hårt prövade kvinnan. I varje fall är han inte smidig.
Hur ska vi förstå Jesus handlande? Är han trött och törstig efter en halv dagsmarsch? Är han en i grunden rätt dålig själavårdare men desto bättre evangelist, som lyckas omvända kvinnan trots att det hoppat några grodor ur munnen under det föregående samtalet? Eller går det att förstå hans bryska inpass i samtalet?
Bygger förtroende
Det första vi ska lägga märke till är att Jesus visar ödmjukhet i mötet med kvinnan. Han kommer till en samarisk stad och tar kontakt med henne, visar henne uppmärksamhet och förtroende. Att göra så var annars otänkbart för rättrogna judar. Man undvek Samarien och såg på folket där som avfällingar som förvanskat den judiska tron. En gång i tiden hade man tillhört samma folk men nu erkände samarierna bara delar av judarnas skrifter. Dessutom tillbad de inte Gud i templet, utan på berget Gerissim i deras egen landsdel. Samarier och judar levde i en mycket infekterad grannrelation.
Vidare ska vi notera att Jesus, som man, tog kontakt med en främmande kvinna. Det gör man fortfarande inte i många delar av Mellanöstern. Han ber henne dessutom om en tjänst. De står vid den djupa brunn som förfadern Jakob enligt traditionen grävt. De behöver det vatten som brunnen rymmer djupt där nere. Jesus ber om hjälp att hämta upp vattnet, han har själv inget att göra det med. Han är den som ber om hjälp.
Jesus börjar alltså med att bygga ett förtroende. Att bygga förtroende görs mycket sällan uppifrån och ned. Jesus uppträder inte med den suveräna överlägsenhet han egentligen och i själva verket äger. Hon ser en trött man utan möjlighet att släcka sin törst. Det är det utgångsläge som får henne att våga öppna upp för ett samtal.
Nödvändig utmaning
När förtroendet är etablerat börjar Jesus att utmana kvinnan. Han talar om sitt ”vatten” som är bättre än hennes. Vet Jesus att hon tål att utmanas? Kan han på förhand avgöra att hon är beredd att köpa hans anspråk? Att hon kan ta att han påpekar hennes brott mot det sjätte budet? Går Jesus fram på säker mark, vet han att hon inte kommer att ta avstånd från honom och är det därför han kan vara så frispråkig? Nej, Jesus var van vid att folk inte stod ut med hans frispråkighet. Människor lämnade honom i perioder och han skulle efterhand bli rätt ensam med bara den trängre kretsen av sina lärjungar. Vi läser om det i slutet av Johannes sjätte kapitel.
Jesus utmanar kvinnan därför att det är nödvändigt och oundvikligt. Hon har inte tagit itu med sina dåliga kärleksaffärer. Hon har sin stolthet i samariernas rebelliska religiositet. Jesus vill att hon ska få se och erkänna hans unika position och gåva. Då är han jobbigt grundlig och noggrann. Jesus petar på kvinnans ömma punkter. Han väjer inte för det svåra och slätar inte över. Men syftet är inte att skada henne eller att tillfredsställa sina egna behov. Jesus älskar henne och vill leda henne till den källa som kan stilla all hennes törst.
Och vem vet, kanske hon själv var rätt bekväm med Jesu osmidighet. Smidiga charmörer hade hon möjligen fått nog av?
Både smidig och osmidig
Jesus är inte alltid smidig. Att vara smidig är att passa in bland andra människor. Vi kan behöva öva upp vår smidighet så att vi fungerar bättre i våra relationer. Inte minst livet i den kristna gemenskapen kräver ibland en rätt långtgående anpassning. Men i andra sammanhang behöver vi avstå från att passa in. En kristen behöver klara av att stå emot och stå utanför. Att vara kristen i Västerlandet är ju att vara oliktänkande.
Jesus kan båda. Ibland är han smidig, andra gånger osmidig. Man kan säga att han är smidig när kärleken kräver det, men osmidig när rätten och sanningen kräver det. Till exempel är han smidig hemma hos Levi när denne ställer till fest med sina fifflarkompisar. 3 Där kan han passa in trots att han är mycket olik de andra, något som väcker många frommas vrede. Men han är osmidig i kontakten med de religiösa och politiska makthavarna. Det leder fram till korsfästelsen. Han anpassar sig inte till dem som ska råda eller styra över honom, till exempel folkmassorna i Galiléen som bestämde sig för att göra honom till kung. Nej, han har redan definierat och tagit sin roll som universums Herre och människans frälsare. Då kan man inte vara smidig i alla lägen …
Petter Kollberg, läkare, Örkelljunga
- Joh. 4:18
- Joh. 4:22
- Mark. 2:14–17