Gud har gett oss en kropp som mår bra av motionoch rörelse. Hur kan man som kristen hitta ett sunt förhållningssätt till idrott? Maria U. Ringdahl träffade Mirjam Weister och och Samuel Petersson för samtal om träning och träningskultur.
MIRJAM WEISTER tränar flera gånger i veckan och är vad många skulle kalla en riktig friskus. Hon har tidigare lett gruppträning på Friskis och Svettis i Stockholm och är intresserad av det mesta inom träning och hälsa. Men så har det inte alltid varit. Efter ett gemensamt träningspass slog vi oss ner för att samtala om hälsa, identitet, gudsrelation och en hel del annat. – Mitt träningsintresse började när jag som 17åring följde med mina föräldrar till Friskis och Svettis. Innan dess hade jag avskytt allt som hade med sport att göra. Min idrottslärare sa att det inte var min talang och det var min självbild ända upp i vuxen ålder. Men när jag kom till ’Friskis’ var jag inte längre tjejen som stod längst bak i fotbollslaget och inte ville ha bollen. Jag tyckte att det var roligt och förbättrade min kondition och koordination.
Vilken är din drivkraft?
Mirjam svarar snabbt:
– Att jag vet att jag mår bra av det! Jag får mindre ont i kroppen, sover bättre och blir gladare.
Jag, och många med mig, kan ha svårt att hitta en balans mellan att ta hand om sin kropp som Guds skapelse och samtidigt inte låta det bli en för stor del av sin identitet. Har du några tips?
– Huvudtipset är väl att tala med Gud om det. Det har jag försökt göra i de perioder då träningen hållit på att tippa över till något osunt. Jag får be att Gud ska visa hur jag ska ta hand om kroppen som han har gett mig utan att det blir en avgud. Jag tänker att Gud vill välsigna en sådan bön. Han har skapat oss med en kropp som sitter ihop med själen och anden. För min del hänger min fysiska och psykiska hälsa extremt nära ihop och när jag tränar kan jag få en andlig upplevelse, framför allt de gånger då jag fått komma tillbaka efter perioder av skador eller sjukdom. Det får mig att tänka på hur fantastisk min kropp är! Då säger jag: ”Tack Gud! Nu kör vi!” – och så ett gympapass på det.
Du har alltså varit skadad och sjuk i perioder, hur påverkar det din identitet?
– Min självbild har alltid varit att jag är stark och frisk. När jag är sjuk eller skadad blir det en krock eftersom min självbild då inte stämmer med verkligheten, och det är svårt. Jag måste påminna mig om att min kropp är lika värdefull även när jag inte kan göra det jag förut har gjort.
Det talas ju om hälsohetsen i Sverige idag. Vilken är din erfarenhet av den från de sammanhang du rör dig i?
– De flesta som jag umgås med har en relativt sund inställning till sin träning. Sedan vet man ju bara vad de säger och inte vad de tänker. Vi lever i ett samhälle som är lätt att påverkas av med mycket löpsedlar, reklam och filmer som man får del av vare sig man vill det eller inte. Dessutom finns det mängder av träningsbloggar och hälsotidningar. Det är väldigt lätt att det tippar över så att man bara tränar för att bli smal eller att man får ”kära nån nu åt jag en kaka! – dåligt samvete”. Det krävs medvetenhet och aktiva val för att inte fastna i det. Men det som jag gillar med de träningssammanhang som jag har rört mig i, och det jag själv försöker leva efter, är att syftet med träning är att jag ska må bra.
Yoga har blivit en vanlig träningsform sista åren. Har du funderat något över det?
– Ja, det har jag funderat en hel del på. Jag har tidigare gått på yogapass på Friskis och Svettis, och där finns dess andliga dimensioner överhuvudtaget inte med i profilen. Jag har tänkt att jag har bjudit in Gud i min kropp och då finns det inte plats för något annat även om jag gör några av de rörelserna. Men så var jag på en föreläsning om bakgrunden till yoga och då handlade det mycket om andligheten. Efter det har jag faktiskt inte gått på yoga eftersom jag tyckte att det var så pass obehagligt. Jag tänker också att jag, även om jag skulle gå på yoga och bara se det som en träningsform, genom det skulle kunna bidra till att andra börjar utöva det och därigenom förleds.
Jag träffar Samuel Petersson efter att han predikat på en gudstjänst i Stockholm för att få höra också hans tankar om träning och träningskultur. Samuel jobbar halvtid som idrottslärare och halvtid som predikant i ELM Örkelljunga.
När och hur uppstod ditt idrottsintresse?
– Jag tror att det har funnits hela tiden. Mina föräldrar är inte så idrottsintresserade men när jag växte upp hade jag en granne som hette Henrik som jag sportade mycket tillsammans med. Vi spelade mot varandra i fotboll och tennis och höll på med alla möjliga andra idrotter.
Det talas ju mycket om det stora intresset för hälsa i vårt samhälle. Vad är din erfarenhet av det? Ser du det i din roll som idrottslärare?
– Jag tror att det finns två diken. Jag ser de elever som inte rör sig någonting och som därför mår sämre både fysiskt och mentalt. Det andra diket är att träningen blir meningen med livet. Man tappar bort sin gudsrelation för att idrotten fyller de djupaste behoven. Idrotten kan ta väldigt mycket tid från annat som är viktigt.
– Själv ser jag inte så mycket av hälsohetsen i mitt nu varande arbete, men är väl medveten om att den fi nns. Man ska träna väldigt mycket och så följer anorexia och annat i spåren.
Tror du att kristna är lika hetsiga kring hälsa och idrottande som icke-kristna?
– Jag tror att det kan finnas en skillnad. De som inte är kristna söker hela tiden efter livets mening och träningen kan ju bli svaret. Jag tror att man som kristen kan hitta en balans där Jesus får vara med samtidigt som idrotten är viktig.
Och den balansen, hur hittar man den?
– Jättesvår fråga … Mycket har att göra med prioriteringar. Prioriterar man söndagens gudstjänst, församlingen och andakter där hemma så kan idrotten få finnas med men komma i andra hand. Och söker man först Guds rike så får Herren också vara med att hjälpa en rätt i detta. Den konkreta tillämpningen kan dock se olika ut för olika personer.
Hur talar vi till hälsohetsiga Svenssons om tro?
– Jag tänker att man kan lyfta frågan om träningen är meningen med livet? Vad händer när jag är 50 år och inte har magrutorna längre? Finns det inte något mer i livet?
– Sedan tror jag att det är viktigt att kunna vara ett vittne i fotbollslaget eller vart man än befinner sig. Även om man inte tror det så påverkar man sin omgivning, så det är viktigt hur man är även på fotbollsplanen. Som någon har uttryckt det: Man ska inte vara termometer i fotbollslaget, utan termostat. – Det finns stora fördelar med att vara med i ett idrottssammanhang, men det finns också kristna som har fallit ifrån sin tro. Idrotten blev för viktig, tog för mycket tid och man fick andra vänner. Det är viktigt att ha en kristen gemenskap och inte bara fotbollslaget.
Yoga är en sak som kristna tänker olika om. Vad har du för tankar kring det?
– Yoga har sina rötter i hinduism och buddism och jag tror därför att det är farligt. Även om man inte är medveten om det så öppnar man upp för andra andevärldar.
Hur tänker du som förälder kring barn och träning? Hur ska man inspirera till rörelse och idrottsintresse utan att det blir en negativ hets?
– Jag tror att barn gör som sina föräldrar så det kan vara en bra idé att lägga tid på att vara aktiva tillsammans med barnen: gå ut i skogen, dra med barnen på egna träningar och visa att det är viktigt och roligt! Samtidigt måste man vara tydlig med att det inte är den viktigaste prioriteringen. Är det fotbollsmatch en söndag eller två är det kanske inte så farligt, men är det träning eller match varenda söndag förmiddag måste man visa vad som är viktigast.
Maria U. Ringdahl, Stockholm