Under våren offentliggjorde ELMs läroråd 17 teser om predikantens identitet och uppdrag. Erik J. Andersson berättar om arbetet och lärorådets slutsatser.
Varför började lärorådet studera de här frågorna?
– Samtidigt som ELMs årsmöte 2011 beslutade att ett läroråd skulle tillsättas skickade man med dem uppdraget att söka ”definiera och utreda predikantens ställning i Ordets tjänst”.
Hur har ni arbetat?
– Vi har läst och samtalat. Det har varit en spännande och lärorik tid för oss i lärorådet. Och det har varit en styrka att vi varit tre präster och tre predikanter som varit med i arbetet. Den tidigare teologikommitténs arbete har varit en viktig resurs. Så småningom kom vi fram till att vår svarsrapport skulle vara kort och peka på en linje från biblisk tid fram till vår egen tid. Något av ett genombrott för oss var det när vi såg hur pragmatiskt man resonerat kring ämbetet både vid reformationstiden på 1500-talet och vid väckelsetiden på 1800-talet.
Så – vad är då en predikant inom ELM? – En man som av ELM (eller någon av organisationerna som föregått ELM) kallats till förkunnare av Guds Ord. Predikantens uppgifter hör till Ordets tjänst/ämbete: att evangelisera samt att undervisa och leda missionsvännerna.
Vad tänker du att man behöver för att utvecklas som predikant?
– Först och främst behöver man själv leva i det som ska förkunnas – i tron, i Bibeln, i Kristus. Men man behöver också handledning, fortbildning och förbön. ELM ordnar årliga predikantkurser men jag tror vi behöver göra mer för att rusta våra predikanter. I bönen kan alla vara med – ta till vana att be för den predikant som ska predika vid nästa samling och för de predikanter du har i din förening eller närhet.
Att vara lekmannapredikant utgör en del av det uppdrag som tillfaller prästämbetet. Men är inte alla inom den kristna gemenskapen som inte är vigda präster lekmän?
– Lekman är ett ord som fått flera betydelser: icke-prästvigd, outbildad, icke-anställd, amatör … 1800-talets nyevangeliska väckelse innebar att fler än prästerna blev involverade i kristet arbete och mission. Det innebar också att icke-prästvigda började förkunna, trots motstånd från både statskyrka och statsmakt. Det har ändrats men fortfarande kan man nog ur ett svenskkyrkligt perspektiv säga att alla utom de prästvigda är lekmän. Inom den del av väckelsen som ELM tillhör har vi en något rymligare syn på ämbetet och får då förtydliga att alla lekmän inte är predikanter.
Vad kan då den göra som inte har en predikantkallelse?
– Vi skriver om det allmänna prästadömet att man genom dopet föds till ”delaktighet i gudstjänstens bön, förbön och tillbedjan samt till kristen tjänst och vittnesbörd i vardagen”. Det finns alltså massor av uppgifter att gå in i för oss alla, det är bara några uppgifter som har med förkunnelsen, sakramenten och den kristna gemenskapens ledning som läggs på de män som ur det allmänna prästadömet kallas till Guds Ords och församlingens tjänst.
Rapporten uppfattar ett hänsynstagande till ordningen med biskopar och präster som regeln inom ELM och en ordning där personer utan kyrkliga vigningar förrättar dop och förvaltar nattvardens gåvor som ett möjligt undantag. Varför båda dessa ytterlighetsalternativ? Är det ett uttryck för en splittrad rörelse?
– Genom hela vår historia har vi använt präster som delat vår tro och som vi haft förtroende för, medan avståndet till kyrkans biskopar nog varit längre. Det ’nya’ är att landskapet omkring ELM förändrats så att många missionsvänner i dag efterfrågar dop och nattvard inom ELM. Det är där man känner att man har sitt andliga hem. Denna utveckling har gått olika fort och ser lite olika ut runt om i Sverige. Därför finns det i dag en ’spretighet’ i rörelsen. Jag hoppas att det inte handlar om varken splittring eller oordning utan är ett uttryck för att man lokalt velat ta ansvar och söka Herrens ledning för hur man i svåra tider kan handla i trohet mot honom. Förkunnelsen av evangeliet är ELMs viktigaste uppgift – det är mission vi vill ägna oss åt mest av allt – men i dag ’tvingas’ vi också ta ansvar för sådant som vi inte traditionellt sett som vår uppgift.
Är det ett problem att ELM på en ort uttrycker sin solidaritet gentemot Svenska Kyrkan (SvK) eller Missionsprovinsen (Mpr) genom att inte fira nattvard i missionshuset och på en annan ort uttrycker sitt avståndstagande och bortser från den biskopliga kyrkliga ordningen?
– Viktigare än solidariteten mot Svenska Kyrkan eller Missionsprovinsen är solidariteten mot Guds Ord och bekännelsen. Där missionsvännerna utan att göra avkall på den solidariteten kan få del av dop och nattvard i någon av församlingarna på orten ser vi inga som helst problem i att man inte fi rar nattvard i missionshuset. På platser där sådana möjligheter inte finns pekar lärorådet i första hand på möjligheten att använda bekännelsetrogna präster, men det kan lokalt vara så att sakramentsförvaltningen endast kan lösas genom att någon eller några ELM-predikanter går in också i de uppgifterna. I sådana situationer ser vi att ELM har en uppgift att stå till tjänst med struktur, utbildning och stöd.
Vad vill du säga till de ELMare som upplever en konflikt mellan sitt starka stöd till Svenska Kyrkan eller Missionsprovinsen och ELMs offentliga öppenhet för lekmannaledd sakramentsförvaltning?
– Lärorådet öppnar inte för lekmannaledd sakramentsförvaltning, men för att predikantledd sakramentsförvaltning kan vara en lösning på en del platser. Våra predikanter har del av Ordets ämbete även om uppdraget även fortsatt främst handlar om förkunnelsen. Ett starkt stöd för SvK eller Mpr behöver inte alls kollidera med ELMs uppdrag och trosgrundval.
Hur uppfattar du förändringarna i ELMs relation till Svenska kyrkan sista åren?
– Då SvK förändrats har inte bara ELM, utan alla organisationer i och runt SvK, de senaste åren behövt jobba med sin identitet. De flesta förändringarna i SvK är tyvärr till det sämre: gudstjänstdeltagande, liksom dop- och konfirmationsfrekvens, är i hastigt fallande, bekännelsetrogna prästkandidater stoppas och när det gäller teologi rör sig SvK bort från troheten gentemot Bibeln och sin bekännelse. ELM står organisatoriskt fritt från SvK men det är klart att vi drabbas. Missionsvänner som kunnat hämta näring både i kyrka och missionshus kämpar med hur de ska förhålla sig och flera ELM-föreningar frågar sig vilket ansvar de måste ta när kyrkoförsamlingarna försvinner eller förändras.
Vad förenar oss i ELM?
– Jag hoppas att det är förtroendet för Guds Ord och en längtan efter att människor ska komma till tro och leva tillsammans med Jesus.
Rapporten talar om att hålla sig till den evangelisk-lutherska bekännelsen, vilka ser du som de stora förtjänsterna i den?
– När det gäller frågan om ämbetet skriver vi i rapporten om reformatorerna: ”Mot påvekyrkans hierarkiska syn betonar man dels det allmänna prästadömet och dels att varje hederligt arbete är en tjänst inför Gud. Mot dem som ville avskaffa ett särskilt ämbete betonade man, å andra sidan, predikoämbetetes värdighet och betydelse.” Mer allmänt finns det i den reformatoriska betoningen av lag och evangelium, av synd och nåd, ett befriande rum att leva sitt liv i. Den upptäckten skulle jag inte vilja leva utan. Vidare myndiggör den lutherska bekännelsen varje kristen och sätter Bibeln i handen på oss.
Markus Hector, Malmö