I en tid då man förhandlar om allt

Vi lever i en kultur där perspektiven är många och det mesta är upp till diskussion. Det är lätt att känna sig vilsen. Hur ska vi orientera oss för att inte tappa fotfästet?

”VÄGEN ÄR LÅNG, VÄGEN ÄR LÅNG, min kära. Men vänd inte om, vänd inte om, min kära. Vi har inget val, för om nånting ska ändras, får vi göra som andra har gjort: Vi får göra det själva.”1

Den texten skrev Björn Afzelius 1982 i en kampsång med uppmaningen att aldrig sluta tro på en bättre värld. Men redan då hade Sverige börjat förändras. 70-talets kollektivistiska tänkande där tron på politikens kraft var stark i de många studiecirklar och föreningar som blomstrade skulle avlösas av yuppies och det ”Glada 80-talet”. I dag, 30 år senare, har samhället fortsatt sin individualisering. Dieter och gym har för många fått ersätta föreningsverksamhet och ideella engagemang. Vi kunde inte rädda världen, men vi kan i alla fall ta ansvar för vår kropp och vår hälsa.

Från kollektivism till individualism

Många av oss som lever i dag känner en osäkerhet i vår identitet. Det finns så många perspektiv på tillvaron, så många åsikter och argument för alla möjliga synsätt. Vi famlar när vi söker svar på de mest grundläggande frågorna. ”Var dig själv” uppmanas vi, men frågar vilset: ”Vem är jag? Finns det över huvud taget ett jag?” ”Att vara svensk är något att vara stolt över” hör vi i ett tal på nationaldagen, men tycker det är allt annat än lätt att beskriva vad svenskhet består i. ”Man måste få tro som man vill” säger politikerna och känner sig toleranta, samtidigt vet de, likt vi alla, exakt vad man måste tro och säga för att passa in. Den som går utanför normen antingen tystnar själv eller hängs ut på de sociala medierna. ”Tills döden skiljer oss åt” lovar vi någon av motsatt kön. Men hur motsatt är han eller hon förutom rent fysiologiskt? Hur man ska uppfatta manlighet och kvinnlighet känns allt annat än självklart. Och det där med äktenskapet, kan verkligen någon annan än vi själva definiera vad det är och sätta upp normer om livslång trohet? ”Plikten framför allt”, sa kung Gustav VI Adolf, men i vår tid är ju ledfrågan mer konsumistisk: Vad får jag ut av …? ”Vad får jag ut av att gifta mig, av att ha barn …?” Till och med frågan om världsåskådning är något vi värderar i nyttotermer: ”Vad får jag ut av Gud? Vad ger det mig att vara kristen?”

Vi skulle kunna fortsätta att ställa grundläggande frågor där svaren förlorat sin självklarhet. Vad är det att vara en mogen människa? Vad är det att vara vuxen? Står en vuxen över ett barn? Att det kommer mjölk i bröstet, betyder det att man bör amma barnet? Vem säger det? Vem bestämmer det? Vår samtid utmanar hela tiden det man förr tagit för självklart och prövar om det håller. Människor träder fram som känner sig kränkta av normerna och kräver utrymme och respekt för sina känslor och livsval.

Sant för mig Den utbredda tron på politikens kraft under 60–70-talet byggde på starka övertygelser om sanning och rätt. Indignerad kunde man ställa sig upp på ett föreningsmöte och tala om hur vi inte fick svika solidariteten med Nicaragua. Och man fick respekt för sin lidelse.

Om någon i dag gör ett liknande utspel skakar de som hör det generat på huvudet och tänker: ”Varför är han så arg. Han måste ha det jobbigt hemma eller nå´t.”

En sådan reaktion skvallrar om att vi uppfattar ilska som framför allt ett tillstånd inom personen. Verkligheten i sig är inte tillräcklig för att framkalla sådan indignation. Rätten är i hög grad subjektiv. På samma sätt ser vi på sanningen. När det gäller vetenskap uppfattar de flesta att utsagor om såväl gravitation som thermodynamik är objektiva. Men på många andra områden är allt vi når tolkningar. ”Jag vill känna tro”, sjöng Marie Fredriksson. Det var det som återstod, för själva svaret är bara ”en viskning i en värld långt bort”.2

I vår kultur har religionen privatiserats och tron blivit ett individuellt val. Den som tror på ett visst sätt har således också ansvar för att den valt att tro just så. För 20 år sedan kunde kristna ungdomsledare stå framför skolklasser på svenska gymnasier och berätta att de trodde på Bibeln och därför också på helvetesläran. Även om eleverna inte höll med förstod de att det inte var en kristen bekännelse som ungdomsledarna själva hade makt att påverka. I dag är det betydligt svårare att göra den här typen av hänvisningar. Motargumenten lyder ofta något i stil med: ”Men om du inte gillar läran om helvetet ska du väl inte heller tro på den. Då mår jag ju dåligt. Och för den delen, det du presenterar är ju den tolkning du valt att göra. Det är din Gud som är dömande.” När Jesus predikade om helvetet reagerade också folk, men inte på samma sätt. Man levde i en kultur med ett objektivt sanningsbegrepp. ”Är det så, så är det så”, tänkte gemene man. ”Våra protester hjälper inte mot verkligheten.” Men i vår tid förhandlar man om allt. Allt är tolkningar och alla tolkningar är öppna för förhandling. Det gäller allt från klädstil till bibelöversättningar. Allt som har brister kan diskuteras och individers tycke, smak och önskningar utgör nästan alltid en betydande del av beslutsgrunden.

Tankar om svaret

Jag har så här långt sökt beskriva några drag i den tidsanda vi lever i. Hur kan en kristen agera i en omvärld som denna? Några nyckelord blir då viktiga:

Ödmjukhet. När vi söker ange andra synsätt än de som är gällande i vår samtid behöver vi också erkänna de förtjänster som samtiden har. Vi behöver våga vara normativa och tro på sanning, men vi behöver också tillstå att det finns traditionella normer som behöver ifrågasättas. Som kristna har vi något fantastiskt att dela med oss av, men också mycket att lära av andra. Vi får ha starka övertygelser, men vi får också tvivla och tillstå att också vi brottas med de stora frågorna.

Förpliktigande. Frihet är något fantastiskt, men inte sällan har den otrygghet som en oönskad baksida. Därför behöver vi använda friheten till att fatta val och göra oss beroende i samarbeten. Inte för att vi kontrollerar tillvaron eller som en ersättning för nyfikenhet och lyssnande, men utifrån en insikt om att det inte går att leva utan förpliktelser gentemot andra människor.

Verkligheten. Världen är skapad. Det finns en tanke med den och vi delar en mänsklig identitet bakom alla våra olikheter. ”Grundfrågorna om skulden, döden, identiteten och livstilliten är inte bara teoretiska. De sitter i mellangärdet och är för många ytterst påtagliga”, säger Berth Löndahl. 3

Vi behöver diskutera vad det är att vara man och kvinna, barn och vuxen, svenskfödd och utlandsfödd. Men vi får också tro på svar och söka dem i såväl Guds uppenbarelse som i våra relationer och erfarenheter. Den dygdlära som kyrkan bejakat och som harmonierar väl med de bibliska texterna får vara vår riktningsgivare. Klokhet, rättfärdighet, mod och måttlighet är måsten för vårt sociala samliv på samma sätt som de teologiska dygderna, tro, hopp och kärlek är förutsättningar för att livet i Kristus ska växa till i våra gemenskaper. Vi behöver också hylla vetande, sanningssökande, bildning och färdigheter. Skolgången syftar inte bara till bra betyg, den är en väg att förverkliga sina förmågor och rustas för viktiga insatser som får komma andra till del.

Bra och dåliga tolkningar. Vi tolkar ständigt vår verklighet. Vi tolkar också Bibeln. Men alla tolkningar är inte lika bra. Det vi ska tro på är de bästa och mest rimliga tolkningarna av såväl verkligheten som Bibeln.

Frimodighet. I en tid som förlorat fotfästet och där alltfler människor famlar efter meningen med livet har vi kristna ett svar. Vi lever i en ofullkomlig och brusten värld, men vi är inte utan hopp. Det finns verkligen sanning och rätt. Det finns ett syfte med tillvaron och vi har fått goda riktlinjer för hur vi kan bygga gemenskap och leva i kärlek. Vi behöver inte uppfinna livets mening, Gud har satt upp gränser i tillvaron som vi får upptäcka. Dessutom har han sänt ut en överraskande inbjudan till ett nytt och evigt liv.

ALLT ÄR INTE FÖRLORAT. Guds verklighet och nåd är större än alla misslyckanden och all ondska. Låt oss vara frimodiga! Vi har världens bästa budskap!

Markus Hector, Malmö

1. Björn Afzelius, ”Till min kära” på skivan ”Innan tystnaden”.
2. Marie Fredriksson, ”Tro” på skivan: ”I en tid som vår” från 1996.
3. Se Till Liv 11, 2014, s 8.