ATT VARA MÄNNISKA ÄR STORT. Det är en Guds gåva att ha fått liv. De liv vi fått får vi leva som älskade barn i Gud Faderns omedelbara närhet – i gränslös glädje, i trygghet – och i tröst.
ATT VARA MÄNNISKA ÄR STORT. Det är en Guds gåva att ha fått liv. De liv vi fått får vi leva som älskade barn i Gud Faderns omedelbara närhet – i gränslös glädje, i trygghet – och i tröst. Den Faderns tröst behövs, för livet vi får är inte bara glädje och trygghet. Det innehåller också förluster. Sorger riskerar att välta allt överända och rycka undan tryggheten under våra fötter.
SORGEN ÄR EN NÖDVÄNDIG del av människans liv. Du sörjer för att du är människa. Det ingår i Guds plan att vi ska kunna känna sorg efter förluster. Omständigheter, förhållanden och människor ska inte bara kunna lämnas utan att ge spår. Sorgen ger dem deras värdighet. Förluster förändrar oss, gör oss mognare, ger oss en mer realistisk syn på vår värld och våra liv samt förbereder oss för ansvar. Guds tanke om varje människa är att hon ska lära sig av förlusterna, mogna till att ta ansvar och förstå när hon behöver göra det.
DU SÖRJER för att du behöver det. Sorgen är en läkningsprocess. Förluster bearbetas, minnen sorteras i tacksamhetsfacket och i ångerlådor. Somligt kan inte längre ställas till rätta – det får läggas fram i bekännelse för förlåtelsens upprättande i Herrens händer. Tacksamheten får riktas till samme Herre, han som förmår låta glädjen bli grundton även där ångern är stor. Så poleras sakta bit efter bit av ett sprucket liv till att börja gnistra igen.
DU SÖRJER för att du behöver det. Du behöver det för att tron ska växa, för att ditt behov av Faderns kärlek ska bli tydligare för dig. Att nå till botten, att känna att ”jag klarar inte livet längre” är inte slutet. Inte om du vänder dig uppåt och möter din himmelske Faders varma blick. Svårt blir det däremot om du bara ser dig själv och din jobbiga situation. Men även ett sådant liv längst ned på botten kan få börja gnistra och glimma då Herren sakta gnider skärvorna mellan sina händer.
DU SÖRJER för att du behöver det. De förluster du drabbas av är vägar som Fadern använder för att nå in till dig. Tron är en skatt som vi har i lerkärl, (2 Kor. 4:7 )men någon har sagt att utan att krukan går sönder förblir tron inkrökt och når aldrig sin potential att gnistra och locka in andra närmare Gud. Och detta är ju din kallelse – att den spruckna krukan tillåts ha sprickor och hål kvar där Herrens kärlek kan sippra ut. Du kan säga till andra: ”Ja, jag har varit med om något jobbigt. Jag har mött förluster, jag har misslyckats, men nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och utgett sig för mig. (Gal. 2:20)
ATT HA FÅTT LIV som människa är stort. Det största i livet är att ta del av Guds kärlek, att förlåtas och upprättas i Kristus. Där ligger en stor kallelse: att dela med sig av detta till andra. När tron delas fördjupas den. Men när det gäller förluster är det tvärtom. När förluster delas blir de hanterbara. Sorger försvinner inte, men de kan ses ur andra perspektiv. Man kan få hjälp att se att bakom förlusten och sorgen står en annan, en Hjälpare och en Herre som värker av längtan efter att få sluta sitt sorgsna barn i sin famn. När det sker gnistrar och sprakar det även om spruckna kärl. De emaljeras och glaseras i Herrens kärlek.
ANDERS GÖTH, Malmö