I sin bok Förlåtelse som nödvändig frihet berättar bibelvetaren Bo Krister Ljungberg om hur han som lärare på en gymnasieskola utsattes för konstant mobbning av sina elever.
I sin bok Förlåtelse som nödvändig frihet berättar bibelvetaren Bo Krister Ljungberg om hur han som lärare på en gymnasieskola utsattes för konstant mobbning av sina elever. Det slutade i utmattningsdepression men också i den för honom själv livsavgörande frågeställningen: ”Vem är jag att detta drabbar mig?” Ljungberg började se hur han hoppats kunna hjälpa en klass som de andra lärarna gett upp med och hur han hade försummat att sätta gränser. Det fanns alltså sådant i hans liv som gjort detta övergrepp möjligt och vägen vidare kunde därför inte vara att önska sig tillbaka till hur saker och ting varit innan detta startade.
I stället kom Bo Krister Ljungberg att fördjupa sig i frågor om ansvar, skuld, förlåtelse och försoning, en fördjupning han delger i publikationen Förlåtelse som nödvändig frihet. Boken riktar sig till tre målgrupper: den skadade, förövaren och den medansvarige. Till den som utsatts ger han handfasta råd om sömn, motion, vägledande litteratur och stimulerande fritid. Han lyfter också fram samtalets värde: ”Här får du möjlighet att ’pröva dina ord’; att känna efter hur de känns i munnen på dig, och vilken eftersmak de har, hur efterdyningarna upplevs för dig själv … ”
Ljungberg uppmanar till att ensidigt förlåta för att bli fri. Förövarens eventuella ånger och fortsatta livsvandring har man ingen makt över. Han är också tydlig med vad förlåtelse inte innebär. Under lång tid kan det vara omöjligt att hälsa på den som förorättat en. Förtroendet kan vara skadat för alltid. Tankar på det som hänt kan återkomma. Att glömma, menar han, är inte minnesförlust utan att minnas på ett sätt som inte skadar, främst inte skadar en själv. Det utgör ett av förlåtelsens slutmål.
Ljungberg betonar att bönen om förlåtelse hänger samman med en sinnesändring och i många fall en gottgörelse där man söker att ställa tillrätta och kompensera det man kan. I Bibeln hör vi aldrig om människor som bara säger: ”Förlåt.” Brottslingen på korset sa inte bara: ”Tänk på mig” utan uttryckte verklig ånger. Bo Krister Ljungberg uppmanar den som förorättats att inte ta bort omvändelsekravet från sin förövare. ”Att välsigna fiender handlar alltså inte om att välsigna eller bejaka övergreppet eller ondskan utan om att önska fiendernas sinnesändring. Det är det finaste du kan göra”, skriver han.
Förlåtelse som nödvändig frihet är skriven på ett enkelt och inkännande sätt, ofta med ”du”-tilltal i direkt dialog med läsaren. Efter att författaren redogjort för hur han tänker kan han ställa en retorisk fråga: ”Låter inte det bra?” Stilgreppet har många förtjänster och gör att man kommer nära författaren. Men det gör också språket i boken ojämnt. Välfunna teologiska formuleringar varvas med talspråk. En bok med ett så här gott innehåll skulle ha förtjänat att ges ut på ett etablerat förlag och fått redaktionell bearbetning, tänker jag när jag läser i den.
Bo Krister Ljungberg balanserar dogmatiken och det pastorala tilltalet i boken väl. Någon gång emellanåt blir det dock slagsida åt det ena eller andra hållet. Till exempel noterar han mycket riktigt att förlåtelse inte består i ”att komma överens med sig själv”. Däremot nämner han inte det personliga behov som många av oss trots detta har av att ”förlåta oss själva” det som vi ångrat och fått förlåtelse för.
Innehållet i Förlåtelse som nödvändig frihet är sakkunnigt, bibelförankrat och mycket själavårdande. Författaren gör många viktiga distinktioner som kan hjälpa till att lösa upp svåra knutor. Han lyckas med sin föresats att befria från bördor, snarare än att lägga på nya. Jag rekommenderar boken till alla som söker vägledning i frågor kring skuld, skam och försoning.
Markus Hector