Många av oss går och väntar och hoppas på att saker i livet ska ordna sig och vi ska få komma vidare. Men hur ska vi tänka och agera när tiden går och tingen inte vill falla på plats?
”Åh nej! Nu missade jag bussen och får stå här och vänta! Helt bortkastad tid!” Tänker du också som jag ofta gör?
”Njut av livet där du är medan du är på väg dit du ska” är titeln på en god bok jag läst.[1] ”Njut av livet! – det är lätt för den att säga som har jobb, bostad, hälsa och familj”, kanske vi tänker. Vi är nog många som på något plan känner att vi inte är nöjda med vårt liv, att vi går och väntar på det där vi saknar för att börja leva, att livet just nu står på paus. ”När jag väl får det där jobbet … När jag väl hittar någon att gifta mig med … När jag väl blir frisk – då ska jag börja leva!” Men tänk om det jag går och väntar på händer först om 40 år – eller inte alls – vad blir det då av mitt liv?
I Johannesevangeliet säger Jesus: Jag har kommit för att de ska ha liv, ja liv i överflöd (Joh. 10:10). Liv i överflöd?! Hur kan han säga så när mitt liv känns så fattigt och meningslöst? Om Gud är god och allsmäktig – varför får jag aldrig det jag ber om?
Job var en man som förlorat i princip allt och i vrede anklagar han Gud för det ena och det andra. Gud framhåller Job inför hans vänner som den som talar sanning (Job 42:8)! Han talar sant utifrån vad han känner. Vi får säga till Gud precis som det är – utgjuta vår besvikelse, sorg och vrede över det som inte blev som vi hade hoppats på. Han tål det. Han till och med vill det. Författaren Magnus Malm brukar säga att: ”All sanning förenar oss med Gud hur oandlig den än verkar och all lögn separerar oss från Gud hur andlig den än verkar.”
Jag tror att det ligger en befrielse i att vara sann mot sin känsla – att få vara ledsen, arg, frustrerad och att få uttrycka det. Bibeln är full av människor som fick leva i väntan och längtan. Abraham efter sonen Isak, Israels folk efter det förlovade landet … Det kan vara en tröst i sig att vi inte är ensamma. Vi kan hämta styrka hos dem som gått före oss men också hos människor vi möter i dag som har liknande erfarenheter som vi. Som diakon möter jag sörjande som i grupp får dela sin berättelse med varandra. När kursen är avslutad är de inte samma personer som när de kom. Saknaden finns kvar men ett nytt mod att leva har fötts. Jag tror att det finns en stor kraft i delandet – både i det enskilda samtalet och i grupper där man känner sig trygg. Det kan göra frustrationen mer uthärdlig.
”Bussen dröjer. Ska jag stå här och vara irriterad? Eller väljer jag att njuta av solen i ansiktet och kanske ringa en vän?”
Även i väntan på vår ’buss’ i livet har vi ett val. Vi kan välja att tycka synd om oss själva eller göra något trevligt av stunden på ’busshållplatsen’. Se oss omkring. Kanske möter vi någon som vi aldrig skulle ha mött annars. Kanske upptäcker vi nya saker i livet som Gud vill ge oss. Kanske blir livet lite mera liv och lite mindre paus.
Någon har sagt att när vi kommer till himlen en dag frågar inte Gud efter vad vi har presterat utan han frågar: ”Gladdes du åt min skapelse? Njöt du av livet du fick?” Denna fråga vill jag bära med mig i min väntan på min ’buss’. Och i förvissning om att han som är Livet en dag ska komma och mätta all vår längtan.
”Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den jubla och vara glada.” Ps 118:24
Frida Vikström
diakon, Göteborg
[1] Av författaren Joyce Meyer