Uppmaningen att dela evangeliet fyller många av oss med känslor av misslyckande och uppgivenhet. Men kanske behöver vi förstå att det tar tid. Och se värdet av att verkligen lära känna människor.
Kristna brukar ha dåligt samvete för åtminstone tre saker: man ber för lite, man läser Bibeln för lite och man evangeliserar för lite. I den här artikeln ska jag försöka belysa vad evangelisation är och kanske framför allt vad det inte är. På så sätt hoppas jag kunna förmedla det meningsfulla och positiva med evangelisation och med att få delta i ’Guds Stora Äventyr’.
Starten
Utgångspunkten är missionsbefallningen i Matteusevangeliet 28:18–20: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar … Redan här kan vi gå fel. Stannar vi upp inför texten ser vi att uppmaningen börjar med orden: ”Gå därför.” Det finns alltså en orsak till att gå ut och göra folk till lärjungar, en orsak som är fundamental och motiverande. I versen innan säger Kristus: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Här finns den avgörande drivkraften! Makten ligger i Guds händer – därför kallas vi till ett uppdrag. Vi kallas inte därför att vi är så duktiga, smarta eller listiga. Ingen av oss kan åstadkomma något bestående i vår egen kraft. Att världen nås med evangeliet är ’Guds stora äventyr’ och vi får vara med i det. Allt vilar hos Gud. Han drar människor till sig.
Vad är det meningen att vi ska göra då?
Vi behöver leva i världen, nära de människor som Gud vill nå. Att leva i världen gör vi rent fysiskt men i det här sammanhanget avses: att delta, vara engagerade, finnas på plats nära de människor vi har runt omkring oss. Det handlar om familj, släkt, grannar, arbetskamrater, vänner. Hur väl känner vi dem? Vad drömmer de om? Vad längtar de efter? Vad kämpar de med? Utifrån dessa frågeställningar kan vi söka svaret på: ”Vad är goda nyheter för dem?”
Genvägar är senvägar
Att berätta de goda nyheterna leder oss lätt till att tro att det räcker med ord, med fakta och information. Det är ett stort misstag. I det informationssamhälle där vi lever är inte bristen på information ett problem, utan snarare tillgängligheten och synligheten av relevant information. Att Jesus dog på ett kors känner de flesta till. Att han tog på sig våra synder känns inte relevant för en person som inte ens har funderat kring frågor om skuld och synd. Det är enkelt att förmedla information och fakta men om den berör de personer som är mottagare är en helt annan fråga. Än en gång ser vi alltså hur viktigt det är att leva nära de människor som vi vill nå. Redan 1988 skrev Rolf Gustafson boken: ”Ingen tid för snabba svar”. Den är lika aktuell i dag som när den gavs ut!
Bumerangeffekten
Du kan inte ge det du inte har. Det låter självklart och ändå försöker vi gång på gång att ge vidare något som inte är en del av våra liv. Om vi vill förmedla goda nyheter behöver vi fråga oss själva hur evangeliet berör våra egna liv. På vilket sätt har evangeliet förändrat ditt sätt att leva? Ditt sätt att tänka? Ditt sätt att relatera till andra människor? Ditt sätt att prioritera mitt i vardagen? Om någon frågar dig vad de goda nyheterna betyder för dig behöver du kunna ge svar på det hopp som finns inom dig. Här slår så att säga evangeliet tillbaka mot dig själv (se Kol. 4:5–6).
Att hjälpa varandra
När det gäller att formulera vad evangeliet betyder i våra liv kan deltagandet i en liten grupp betyda oerhört mycket. Här kan man samtala om hur den kristna tron har påverkat (och inte påverkat!) ens liv och hur livet med Gud mitt i vardagen ser ut i dag. I en mindre grupp finns stora möjligheter att berätta, lyssna och låta var och en av de olika erfarenheterna berika sitt eget liv.
Jag frågar mig ibland varför vi inte tar bättre vara på den möjligheten. Är det för känsligt? Är det för personligt? Finns det prestige med i bilden? Jag är förundrad och förvånad över hur vi i kristna sammanhang undviker att hjälpa varandra att utveckla ett språk som fungerar för oss när det gäller att förmedla evangelium.
Konsten att kommunicera
Det har gjorts undersökningar som visar att föredrag hör till de sämsta sätten att förmedla information och fakta på. Allt pekar på att det som påverkar människors liv är interaktiva processer som tar tid och där relevansen bevaras därför att deltagarna själva är aktiva.
Kommunikation handlar alltså om både ord och liv. Det finns inte något som ersätter den kombinationen. Läser vi Apostlagärningarna framgår det tydligt att den livsstil som växte fram skilde sig från samtiden och skapade längtan, trovärdighet och äkthet hos dem som inte var kristna.
Jag tror inte det är någon skillnad i dag. Vår kallelse är inte att leva perfekta liv utan att leva liv som är äkta med alla de plus och minus som hela tiden finns. Våra livs handlingar ska ju inte peka på oss själva utan på att vi lever med Gud och är beroende av hans nåd för att leva. Att förmedla att du är älskad och duger som du är i Guds ögon kan vara nog så banbrytande i ett samhälle som lägger prestation och status i att bli accepterad.
I själva ordet kommunikation ligger att något är gemensamt. Vi delar samma referensramar som de människor vi vill nå. Samtidigt vet vi att våra liv som kristna också skapar nya referensramar för människor runt omkring oss. Det är alltså våra liv som är både tillräckligt annorlunda och tillräckligt lika som kan skapa nyfikenhet och nya tolkningsmallar för det vi förmedlar genom våra berättelser och vårt tal.
Evangelisation i Sverige 2017 – vad är viktigt att se och tänka på?
1. Börja där vi är
Det låter självklart men ofta är det inte det. Vi lever i ett av världens mest sekulariserade länder. I grund och botten har människor en materialistisk världsbild. Det som syns, det som kan mätas är det enda som existerar. Detta sätt att tänka är vattnet vi simmar i och utmaningen för människor med en sådan världsbild blir att öppna upp för en större verklighet än den fysiska. I den processen får vi och våra liv vara Guds verktyg.
De senaste åren har öppenheten för andlighet äntligen börjat komma tillbaka. Andligheten är dock inte riktad mot kristen tro utan kan i dag faktiskt riktas lite åt vilket håll som helst.
2. Ingen får livet att gå ihop
Alla kämpar med olika frågeställningar och problem. Kruxet är att det inte syns. Vi är oerhört individualistiska och privata. Vi delar inte våra livsfrågor kring liv och tro utom möjligtvis med ett fåtal vänner, dessutom ofta alltför sent på festkvällen.
Min erfarenhet är att människor börjar dela med sig av sina frågor, ’issues’, problem, om någon annan börjar. Och vem skulle börja dela från sitt eget liv om inte vi själva, vi kristna? Vi har väl inte någon prestige att försvara, vi lever ju av Guds nåd?! Som kristna är vi kallade att gå före och öppna våra liv för att visa vägen vidare. Det betyder inte att vi ska dela allt vi kämpar med. Det finns en privat sfär att vaka över. Men vi behöver visa vad det kan betyda att våga vara personliga och inte hålla tillbaka.
3. Hissa flaggan
Om vi vill leva öppet är det viktigt att tidigt visa att vi hör till den kristna gemenskapen, till kyrkan. Det kan räcka att vi säger det i förbigående eller kommenterar det i något samtal, men det är viktigt att den flaggan hissas så att de människor som finns runt omkring oss kan läsa våra liv och våra kommentarer i ljuset av vetskapen om att vi är kristna.
4. Våga vandra tillsammans
Redan i Lukasevangeliet 24:13–35 får vi se värdet av att vandra tillsammans, att i lugn och ro samtala med varandra, att våga prata om våra drömmar och vår längtan, att våga visa vår besvikelse. Men inte bara det. Berättelsen visar också hur hoppet tänds och hur möjligheterna till ett nytt liv väcks.
Jesu vandring på vägen till Emmaus är ett makalöst exempel på hur vi kan närma oss människor. Lägg märke till hans frågor och att han får dem att berätta vad som verkligen berör. Då först, och inte innan (!), börjar han utlägga skriften. Det är verkligen ett gott exempel på hur man kan praktisera titeln i nämnda bok av Rolf Gustafson, ”Ingen tid för snabba svar”. Det ligger ett stort värde i att upptäcka livet med hjälp av andra. Att själv få formulera nya upptäckter och inte få dem skrivna på näsan. Vågar vi vänta? Vågar vi gå i en takt som blir till sam-takt? Jesus är det främsta exemplet på hur evangelisation kan ske på ett fruktbärande och meningsfullt sätt.
BERNE PERSLIDEN
pensionär, tidigare verksamhetsledare för Navigatörerna, Stockholm
Berne Persliden var fram till sin pensionering i december 2016 anställd i Navigatörerna. Navigatörerna är en rörelse med syftet att göra det kristna evangeliet tillgängligt så att människor i vår samtid kan tillgodogöra sig det. Rörelsen betonar värdet av att ha en helhetssyn på människan och man erbjuder olika typer av sammanhang där var och en får en möjlighet att bearbeta de livsfrågor som känns angelägna, bland annat smågrupper, möten, träffar, temakvällar och temahelger.