”Se bara på alla krig som har utövats i kristendomens namn – är en sådan religion något att ha?” Så kan det ibland låta i diskussioner för eller emot kristen tro, men är det sant? Har kristendomen verkligen en ”blodig” historia och har den spritts genom våld och makt?
Jag minns en filosofilektion på gymnasiet. Vi diskuterade hur vi skulle vilja ordna samhället om vi själva kunde designa det och idén framfördes att religionen inte borde vara med. Den är ju så våldsam.
En sådan tanke kan verka sympatisk, särskilt i vår tid när islamistisk terrorism är dagsaktuell. Men är den sann? Min klasskamrat tänkte inte främst på islam utan på kristendomen, och kyrkans historia är en vanlig invändning mot den kristna tron i dag. ”Tänk på korstågen och det trettioåriga kriget, borde inte kristna uppmärksamma bjälken i sitt eget öga innan de försöker plocka ut flisan ur andra troendes ögon?”
Framväxt utan militära erövringar
Det är inte enkelt att särskilja politiska, religiösa och personliga maktanspråk från varandra. I den antika världen utgjorde politik och religion en enhet som inte gick att separera. Det romarrike som Paulus missionerade i hölls i hög grad samman av kejsarkulten som var såväl politik som religion. Därför var det så provocerande och samhällsomstörtande att de kristna vägrade offra till kyrios1 Ceasar för att i stället hävda sin lojalitet till Kyrios Jesus Kristus.
Den kristna kyrkan växte fram utan militära erövringar. Det var först 250 år efter kristendomens grundande som tron genom kejsar Konstantin fick statligt skydd och den romerska religiositeten levde länge kvar parallellt med kristendomen.2 Skillnaden är stor gentemot islam. Redan under sin livstid förde Muhammed krig för att utvidga sitt rike och under de följande århundradena förändrades världskartan.
Korstågen – goda intentioner som misslyckades
Omkring år 600 e.Kr. hade kristendomen sitt centrum runt Medelhavet. Syrien, Egypten, Nordafrika, Spanien och Mindre Asien (nuvarande Turkiet) hyste den allra största delen av de kristna och hade gjort så allt sedan kristendomens födelse. Cirka 250 år senare hade Mellanöstern, Nordafrika, Spanien och södra Italien erövrats av muslimer i krig och kristenheten var pressad. När påven Urban II kallade till det första korståget år 1095 var det efter 450 år av aggressionskrig i vilka muslimer hade övertagit länder som varit kristna i århundraden, ja ett helt årtusende. Historikern Thomas Madden visar att korstågen inte på något sätt var aggressionskrig från en överlägsen västvärld utan den västra kristenhetens försök att hjälpa sina utsatta medkristna.3 Detta är en uppfattning som delas av allt fler i dag.
Korstågen misslyckades dock och det muslimska väldet växte sig allt starkare. Så sent som 1453 intogs Konstantinopel av det ottomanska riket och samtidigt som Luther genomförde reformationen i Europa var kejsaren Karl V tvungen att strida mot ottomanerna för att freda vår kontinent. Thomas Madden menar att muslimerna inte var medvetna om korstågen förrän européer började tala om ”de förfärliga korstågen” i kölvattnet av upplysningen. Det finns alltså goda skäl att påstå att idén om de aggressiva och imperialistiska korstågen är en modern myt.
Vidare är det inte självklart vilka slutsatser om kristendomen som hade varit berättigade att dra även om den moderna myten varit sann. Teologen William Cavanaugh menar att idén om religionens våldsamhet över huvud taget är en myt.4 Politik, ekonomi och nationalism är en minst lika stark faktor i krig som religion. En politiker måste dock hålla samman sitt rike och religion har visat sig vara en oerhört stark sammanbindande kraft som samtidigt kan motivera människor till stora offer. Därför kläs gärna politiska ambitioner i religiösa termer. I dag är det inte svårt att argumentera för att demokrati, nationalism och mänskliga rättigheter har trätt i religionens ställe som den samlande kraften.
Uppmanas det till våld i Nya testamentet?
Om man ska utvärdera kristendomens benägenhet till våld måste man gå till källorna. Det är slående att Nya testamentet inte talar om upprättandet av en jordisk och kristen stat. När den romerske ståthållaren Pilatus frågade Jesus om han var kung svarade Jesus: Mitt rike är inte av den här världen. Hade mitt rike varit av den här världen, skulle mina tjänare ha kämpat för att jag inte skulle utlämnas åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen (Joh. 18:36). Jesus gjorde en skarp åtskillnad mellan det jordiska och det himmelska riket och förklarade att hans rike inte ska försvaras med våld, en uppmaning som upprepades i apostlarna Petrus och Paulus brev till de troende i Romarriket.
Detta gäller fortfarande. Guds rike definieras inte av nationsgränser och kan inte försvaras med militär makt. Kyrkan kallas att följa fredsfursten Kristus, som är den kärleksfullt lidande Herren. Det framkommer fint i F. M. Franzéns adventspsalm ”Bereden väg för Herran”:
Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt;
dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt.
Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider.
Välsignad vare han som kom i Herrens namn.
Daniel Ringdahl,
predikant i Roseniuskyrkan, Stockholm
- Grek. herre
- Peter Brown, The Rise of Western Christendom, Blackwell 2013, s. 72–92
- Thomas F. Madden, The Concise History of the Crusades, Rowman & Littlefield 2013
- William Cavanaugh, The Myth of Religious Violence, Oxford University Press 2009