BV, KUS, HLM, NSM, ELM… Förkortningarna är många och förvirrande. Att man får dem uttydda gör inte att man förstår så mycket mer. För att få ämnet utrett begav sig Till Livs utsände till läraren och predikanten Börje Karlsson i Kyrkhult. Tillsammans fick vi en pratstund om historien bakom förkortningarna och det hela blev mer levande.
Per Svensson intervjuar Börje Karlsson
BV, KUS, HLM, NSM, ELM… Förkortningarna är många och förvirrande. Att man får dem uttydda gör inte att man förstår så mycket mer. För att få ämnet utrett begav sig Till Livs utsände till läraren och predikanten Börje Karlsson i Kyrkhult. Tillsammans fick vi en pratstund om historien bakom förkortningarna och det hela blev mer levande.
Det är ju fyra organisationer som står bakom tidningen Till Liv. Vill du börja med att reda ut begreppen lite och förklara vad de betyder och vilka de är?
– De här organisationerna har samarbetat med varandra i ganska många år och hör ihop på många sätt. Men de har olika bakgrund och olika ålder, och det är kanske bäst att först förklara vad förkortningarna står för och sedan i vilken ordning de kommit till. Äldst är Nordöstra Skånes Missionsförening (NSM), som grundades 1858 och som har sin verksamhet i på olika håll i vårt land och även mis nordöstra Skåne och västra Blekinge. Två år senare bildades Hässleholms Lutherska Missionsförening (HLM), som nyligen bytt namn till Evangelisk-Luthersk Mission Sydväst (ELM SV), med verksamheten förlagd till mellersta och västra delarna av norra Skåne. 1905 grundades KUS, Kristna Ungdomsförbundet i Sydsverige, och sist av de fyra organisationerna Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) 1911, som bedriver verksamhet på olika håll i vårt land och även missionsarbete i Östafrika och i Peru.
Kyrkligt sett, var hör dessa organisationer hemma?
– De är alla inomkyrkliga sammanslutningar. Vi brukar använda beteckningen ”lågkyrkliga” om dessa organisationer. De har aldrig brutit sig ur kyrkan och bildat egna samfund eller kyrkor. De är ursprungligen väckelserörelser inom kyrkan.
Varför bildade man föreningar inom kyrkan, vid sidan av kyrkans verksamhet?
– Det är en lång historia, men jag ska försöka att kortfattat teckna något av bakgrunden. Under 1600–1700-talen hade vi i vårt land en enhetskyrka, som alla måste tillhöra. Man var noga med den rätta läran och de rätta ordningarna, som var fastställda i 1686 års kyrkolag. Tiden kallas i kyrkohistorien för ortodoxiens tidevarv, d. v. s. renlärighetens tid. Att vara renlärig är en nödvändig dygd, men det fanns en risk att det skulle bli ren lära utan andligt liv och att man gick till gudstjänsten bara för att följa kyrkolagens krav. Under 1700-talet spreds den så kallade upplysningen i Europa. Det var en andefattig tid för vårt land, då prästerna i kyrkorna predikade dygden och moralen på bekostnad av de centrala, bibliska frälsningssanningarna.
Under 1800-talet uppstod starka krafter som underminerade den kyrkliga enhetskulturen. Till dem hörde väckelserörelserna. En inre missionsrörelse bröt sig fram i vårt land. Inom denna kämpade man för en andligt livaktig kyrka på evangelisk grund. Man ville missionera i sitt eget land, och det behövdes mer än väl. Det rådde på många håll ett kompakt andligt mörker, och det fanns inte så många troende präster som predikade ett rätt Guds ord till väckelse och omvändelse. Denna andliga folkrörelse var till stora delar lekmannastyrd. Det var en nyhet för svensk kristenhet, som dittills levt under en kyrka totalt dominerad av präster.
Vad var det då som gjorde att det blev en väckelse just då?
– Jo, under 1700-talet kom det till vårt land två väckelserörelser – pietismen och herrnhutismen – från Tyskland, och det var dessa som lade grunden för de väckelser som bröt fram på 1800-talet.
Vad stod pietismen för?
– Ordet kommer av pietas = fromhet. Att vara from är ju gott och väl för en kristen, men det här ordet användes inte som en hederstitel utan i förhånande syfte. Pietismens fader är Philip Jakob Spener, en luthersk präst från Frankfurt am Main. Med ett rikt författarskap formade han pietismens lära. Stor vikt lades vid den kristna undervisningen; den skulle finnas i alla åldrar. Samtidigt betonade Spener vikten av att äga en personlig, levande tro. Människan måste bli medveten om sin nyfödelse genom omvändelse och tro. Det går inte att lita till att man är döpt en gång. Speners mest berömda verk är Pia Desideria (fromma önskningar).
Vad hade han då för fromma önskningar utöver dem du nämnt?
– Han ville att Guds ord skulle nå ut till folket genom konventiklar, d. v. s. små samlingar i hemmen, vilka blev ett av pietismens viktigaste kännetecken. Dessa samlingar borde ledas av präster men samtidigt ivrade Spener för lekmannainsatser inom kyrkan. Det allmänna prästadömet skulle fungera. Alla kristna hade ett ansvar för sina medkristna. Varje kristen skulle vara missionär. Grunden läggs här till intresset för inre och yttre mission. Det andra stora namnet inom pietismen i Tyskland är August Herman Francke. Han gjorde staden Halle till ett centrum för pietismen. Hit kom studenter från olika länder, inte minst från Skandinavien. Präster i vårt land som blev pietister hade ofta studerat här. I Halle återupplivades tanken på hednamission. Här startades en bibelanstalt och genom den spreds biblar över världen. Här lades också grunden till de traktatsällskap och bibelsällskap som senare skulle komma att bildas i Sverige. Men Francke var en förebild och före gångsman även för sociala insatser inom diakoni och stadsmission. Hallepietismen hade stor betydelse för de olika väckelserörelser som efter hand växte fram överallt i Europa och även här i vårt land. Pietismen spred sig snabbt hit genom studenter.
Kan du ge exempel på nedslag av pietism i Sverige?
– Ett exempel på en pietistisk präst i Sydsverige är Peter Murbeck, som bl.a. var kyrkoherde i Blekinge. Man talar i Blekinge och nordöstra Skåne om murbecksläsare, och det fanns i dessa trakter grupper av människor som var påverkade av pietismen och som sedan kom att ansluta sig till olika missionsorganisationer längre fram under 1800-talet. Från myndigheternas sida såg man emellertid inte mellan fingrarna på denna form av andlig verksamhet. Att samlas till konventiklar blev allt svårare. 1726 kom det s.k. konventikelplakatet, som förbjöd lekmannaledda samlingar i hemmen. Pietismen fick snart gå under jorden, men bedrev, som biskop Bolander säger, ett mullvadsarbete inom kyrkan.
Hur kom herrnhutismen in i bilden?
– Genom pietismen var marken förberedd för herrnhutismen, och det är härifrån den lågkyrkliga väckelsen har hämtat särskilt djupa intryck. Herrnhutismens grundare var greve Nicolaus Ludvig von Zinzendorf. I byn Herrnhut i Sachsen grundade han en brödrakyrka för ett antal flyktingar, som flytt dit undan förföljelser för sin tro. Zinzendorf ville vara trogen mot den lutherska kyrkan och bekännelsen. Det blev alltså inte tal om kyrkosplittring. Herrnhutismen blev en andlig livsrörelse inom de etablerade kyrkorna. Den ville väcka liv i sovande kyrkomedlemmar så att de kom till en levande tro.
Vad var det som utmärkte herrnhutismen?
– Jag vill nämna tre ting som kännetecknar herrnhutismen. För det första gav den Kristi försoning en central plats i förkunnelsen. Det blev en betoning på ”blodet och såren”. Det andra jag vill nämna är den hednamission som inleddes. Ingen vare sig luthersk eller reformert kristen verkade bekymra sig om hedningarnas frälsning. Här blev herrnhutarna ett föredöme för alla kristna i deras ansvar för alla människors frälsning. För det tredje visade herrnhutismen fram en glad och trosviss kristendom, men det var inte tal om en hurtfrisk och ihålig glädje som ibland är så vanlig. Det var en hjärtats glädje över att man fick ha Jesus som sin Frälsare och vara salig av bara nåd. Utan överdrift kan man påstå att mycket av det som kännetecknar herrnhutisk kristendom också har satt sin prägel på den väckelsetradition som den lågkyrkliga rörelsen har sina rötter i. Den herrnhutiska väckelsen har haft en enorm betydelse inom Svenska kyrkan, särskilt i Sydsverige, där ju NSM och HLM växte fram i slutet av 1850-talet. I dessa trakter utövade herrnhutismen ett mycket starkt inflytande. Kyrkohistoriska avhandlingar har visat att här fanns ett ganska stort antal präster som hade en herrnhutiskt färgad förkunnelse.
Men varför blev herrnhutismen så stark i just norra Skåne?
– I Herrnhut satsade man som sagt mycket på mission och även mission i vårt land. Man sände ut så kallade diasporaarbetare eller emissarier, som blev väl mottagna i Göinge och västra Skåne. Även sedan herrnhutismens betydelse som andlig livsrörelse börjat minska på andra håll i landet i slutet av 1700-talet hade rörelsen en blomstringsperiod just i dessa trakter. Spåren av detta kan man se än i dag på gårdar och i byar där man i generationer har samlats till predikan och bön, från slutet av 1700-talet och ända in i vår tid.
Vad händer sedan längre fram under 1800-talet?
– Det kommer inte längre några diasporaarbetare från Herrnhut, men väckelsen lever vidare och får nytt liv genom Rosenius och Ahnfelt på 1850–60-talen. När det gäller Rosenius kan man tala om en genomgripande svensk folkväckelse, som kom genom honom.
Kan du berätta lite mer om den rosenianska väckelsen?
– Carl Olof Rosenius kom från Norrland, där det andliga livet vid 1800-talets början präglades av en gammalpietistisk lagfromhet. En evangelisk rörelse, besläktad med den sydsvenska herrnhutismen, svepte fram över olika delar av Norrland och i denna fostrades Rosenius. År 1840 flyttade han till Stockholm och påverkades där av en engelsk metodistpastor vid namn George Scott, som var i Sverige för att missionera. Rosenius fick börja predika i den kyrka i Stockholm där Scott verkade, trots att det var förbjudet för lekmän. Nu fick Rosenius betyda mycket för det andliga livet i Stockholm och han utövade fram till sin död 1868 ett avgörande inflytande över den svenska folkväckelsen. Hans tidning Pietisten spreds 1842 – 1868 i stora upplagor över hela landet. Fortfarande ges hans skrifter ut, både i Sverige och i andra länder. Rosenius var också en drivande kraft när Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) bildades 1856. EFS skulle vara en övergripande organisation för väckelsen i landet. Från början organiserades rörelsen med provins ombud runt om i landet, men efter hand bildades föreningar som anslöt sig.
Ville inte Rosenius bilda en egen kyrka?
– Nej, han avvisade konsekvent alla separationssträvanden. ”All självgjord separatism bär upplösningens frö inom sig”, sa han.
Men varför bildade man då föreningar?
– På de platser där väckelsen gick fram började man med kolportörer, som gick omkring och sålde eller gav bort andlig litteratur och talade med folk. Man startade också söndagsskolor och för att finansiera allt detta grundade man arbetsföreningar som samlade in pengar till lön och litteratur. Dessa föreningar bildade grund för fortsatt föreningstillväxt. I Skåne bildade de olika lokalföreningarna gemensamma organisationer för att samordna den verksamhet som hade startats och sända ut predikanter. Nordöstra Skånes Missionsförening bildades 1858 och Hässleholms Lutherska Missionsförening kom till 1860. Verksamheten inom NSM och HLM expanderade sedan kraftigt. Lokala föreningar bildades på den ena platsen efter den andra, man byggde missionshus och startade söndagsskolor och ordnade predikoturer. Dessa föreningar hade alltså sina rötter dels i den herrnhutiska och dels i den rosenianska väckelsen. En person som betydde mycket vid bildandet av NSM och HLM var Oscar Ahnfelt. Han bodde från 1851 i Karlshamn, och anlitades ofta som talare och sångare vid större möten. Ahnfelt verkade också för bildandet av friförsamlingar där ”läsarna” själva fick dela ut nattvarden. Det var nämligen problem på många håll där ortsprästen var negativ till läsarna; de fick inte alltid ta emot nattvarden hos honom. Så startades friförsamlingar på olika platser i Sydsverige (trots att Rosenius var mot det), vilket fick betydelse några år senare då EFS splittrades.
Vad var det för splittring?
– Det var Rosenius’ efterträdare Paul Peter Waldenström, en ansedd förkunnare och skribent i EFS, som i Pietisten lanserade en ny syn på försoningen. Gud hade, enligt Waldenström, aldrig varit vred och krävde därför ingen försoning. Däremot behövde människan försonas, och det kan ske tack vare Jesu död. Det var självklart att Waldenström inte kunde stanna kvar inom EFS med sådana åsikter och han bildade därför 1878 Svenska Missionsförbundet (SMF). Att Waldenström också drev frågan om fria församlingar bidrog till att många från EFS följde med till SMF. SMF blev alltså en åderlåtning för EFS, speciellt i Mellansverige, där EFS på sina håll försvann helt. Däremot blev SMF aldrig så stort i norra Skåne och Blekinge, eftersom där ju redan fanns friförsamlingar.
När kom KUS in i bilden?
– I slutet av 1800-talet började man bilda ungdomsföreningar inom bl.a. NSM:s och HLM:s verksamhetsområden. 1903 hölls ett gemensamt friluftsmöte i Kristianstad. Dit kom ungdomar från Skåne, Blekinge, Småland och Halland, och ombud för de olika föreningarna diskuterade bildandet av ett gemensamt förbund. Året därefter diskuterades frågan igen på ett liknande möte i Strövelstorp utanför Helsingborg. På våren 1905 kunde man äntligen bilda Kristliga (numera Kristna) Ungdomsförbundet i Sydsverige. På sommaren hade man stormöte i Hässleholm och man beslutade att ge ut en tidning, Ungdomsbladet, som ju upphörde vid årsskiftet för att gå upp i denna tidning.
Varför finns BV då?
– BV bildades 1911 efter en strid inom EFS om Bibelns auktoritet. EFS:s missionsdirektor, professor Adolf Kolmodin, hade gett ut ett apologetiskt häfte med titeln ”Kristendomen och den urkristna församlingens Bibel”. I skriften, som distribuerades av EFS-förlaget, fanns en del bibelkritiska uttalanden, som väckte stor oro bland missionsfolket ute i landet. Vid tre årsmöten, 1909-1911, stod striden hård kring innehållet i denna skrift. På årsmötet 1911 antogs en ny paragraf i EFS:s stadgar genom vilken den konservativa gruppen blev utesluten från att delta i stiftelsens årsmöten. Den uteslutna minoriteten bildade då Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner.
Varför valde de ett så konstigt namn?
– Det var inte för att de själva ansåg sig vara mer bibeltrogna än andra, utan de antog ett öknamn som flitigt använts om dem i pressen. När tidningarna refererade striderna skrev de om ”Axel B. Svensson och hans bibeltrogna vänner”. Axel B. Svensson var den drivande kraften när BV bildades och han hade också betytt mycket när KUS kom till. Han blev sekreterare i BV till 1930, och sedan, fram till sin död 1967, dess ordförande.
Hur påverkade splittringen förhållandet inom dåvarande EFS?
– Det blev en långdragen och djupgående splittring, som på sina håll fick svåra följder. Många lokala och regionala föreningar valde att följa det nya missionssällskapet. Såväl NSM och HLM som KUS ställde sig på BV:s sida och bildade stomme i BV.
Hur är förhållandet mellan de fyra organisationerna i dag?
– Det är ingen överdrift att påstå att samarbetet dem emellan är konstruktivt Samarbete i fråga om yttre missionen har förekommit ända sedan BV påbörjade sin mission. Ett missionsråd har bildats, och i detta sitter representanter för samtliga organisationer I arbetsgruppen MediaMission i Sverige (MMS) har samarbetet bl.a. resulterat i utgivning av den gemensamma tidningen Till Liv, ett initiativ som jag tror kommer att på sikt resultera i ännu djupare samarbete.
Vad vill du säga sammanfattningsvis?
– Det är min övertygelse att de organisationer vi talat om har fyllt en viktig uppgift i Guds rike under den tid de funnits till. Många människor har genom deras verksamhet kommit till tro. Det är många som där haft sitt andliga hem under årens lopp. Vi alla som på olika sätt är engagerade i den lågkyrkliga verksamheten har ett fint andligt arv att förvalta.
Hur gör vi det bäst? – Genom att vi låter evangeliet om Jesus Kristus bära frukt i våra liv. Då får vi av Herren både vilja och kraft till att sprida detta glada budskap vidare till vår tids människor. Här kan säkert våra föreningar få vara ett Guds redskap för mission på hemmaplan även i fortsättningen. Det behövs mer än någonsin.